Paolo Di Canio- Football Genius
Detta är berättelsen om en italienare som under hela sin karriär låtit känslorna styra såväl privatliv som livet på planen. Detta är historien om så mycket mer än en vanlig fotbollsspelare. Detta är historien om Paolo Di Canio.
Det är en mörk decemberkväll på Goodison Park. Inte mycket har stämt för italienaren under matchen. Matchklockan börjar närma sig nittio och ställningen är 1-1. Det är en sådan där dag då ingenting stämmer. Fötterna lever sitt egna liv och är inte synkroniserade med tankarna. Evertons målvakt Paul Gerrard blir liggandes till vänster om straffområdet efter en utrusning. Trevor Sinclair tar bollen och spelar den med sekunder kvar in till en fri Di Canio. Di Canio har all tid i världen att sikta in sig och skjuta men istället för att avgöra matchen fångar han bollen i sin famn. Han pekar mot den skadade Gerrard och möts av stående ovationer från publiken på Goodison Park.
Den 9 juli 1968 föds en pojke vid namn Paolo Di Canio i Roms arbetarkvarter. Pojken är liten, tanig och inte alls mycket för världen. Inte många kunde inbilla sig att Rom hade fått en ny prins.
Han kom att växa upp i stadsdelen Quarticciolo, ett arbetarklassområde där dem flesta sympatiserade med det röda rom-laget. Di Canio tvivlade dock aldrig utan hans hjärta kom tidigt att bli ljusblått.
När Paolo hunnit bli tio hade den tidigare taniga pojken blivit rund och kobent. Han hade förälskats sig i Coca Cola och andra läskedrycker. Han hade fått smeknamnet eller snarare öknamnet Palloca. För den som inte är bekant med det italienska språket är det ett uttryck som innebär fläsk-boll och syftade på att den unge pojken rullade fram genom Roms gator.
Den unge Paolo tvivlade dock aldrig på sig själv utan var nöjd med den personen han var. Trots sin kraftiga kropp var han alltid den personen ingen kunde ta bollen ifrån.
Paolo var inte killen som hårdtränade på gymmet men var belönad med en talang som sällan skådats.
När Paolo hunnit bli sjutton år hade tillslut Lazio fått upp ögonen för hans talang. Samma Lazio som han hade stått i kurvan för att se dagarna innan. Det var en dröm som blivit sann.
I Lazio kom han att spela i fem år framöver. Braksuccén uteblev dock och han blev utlånad till Ternana. Trots att målen uteblev även där var det flera tränare som ständigt påpekade att det var något magiskt över honom. Varför fick han alltid mer tid med bollen än alla andra?
1990 blev Paolo såld till Italiens största lag Juventus.
Tre år tillbringade Paolo i Juventus. Han spelade en del men var inte bofast i startelvan. Paolo gjorde en del mål i den svartvita tröjan men var inte lycklig. Turin var inte Paolos stad. Turin var för tråkigt och de strikta reglerna i Juventus omklädningsrum passade inte konstnärssjälen Paolo. Han drömde om något annat, ett liv utanför Italien.
Efter tre år i Turin hade det skurit sig rejält mellan Di Canio och tränaren Trapattoni. Det fanns helt enkelt ingen annan utväg än att släppa iväg hetsporren Paolo. Napoli anmälde sitt intresse och Neapel kom att bli nästa destination för en resa som bara såg sin början.
Neapel blev dock bara en parantes på en lång resa. Paolo gjorde inte bort sig på något sätt men kunde inte axla Maradonas roll inför den fanatiska publiken på San Paolo. Resan skulle fortsätta och väskorna fick återigen packas.
Denna gång blev destinationen Milano. Milan och Milanello kom att bli Paolos nya hem under följande två säsonger. Efter två godkända säsonger i Milan hade Paolo tröttnat. Paolo och Fabio Capello som då var tränare i Milan hade hamnat i luven på varandra. En försäljning var nödvändig.
1996 lämnade Paolo Italien för Skottland och Celtic. Det dröjde inte länge innan succén var ett faktum och Paolo blev älskad av Celtics fans. Efter en säsong med femton mål och nästan lika många framspelningar hade nu Paolo dragit åt sig blickarna från sydligare breddgrader. Återkomsten till Italien skulle dock vänta men Sheffield Wednesday erbjöd Celtic 4,2 miljoner pund. Ett erbjudande skottarna helt enkelt inte hade råd att tacka nej till.
Paolo sade adjö till Skottland och Celtic Park.
De som varit i Sheffield vet att det inte direkt är Rom eller Milano. Paolo undrade säkert vart han hade kommit när han för första gången såg Sheffield. De glamourösa gatorna i Rom och Milano var ett minne blott.
Precis som i Celtic tog fansen i Sheffield tidigt den temperamentsfulle italienaren till sitt hjärta. Paolo tackade med fjorton ligamål under sin debutsäsong.
Hur var det då med temperamentet? Hade italienaren rentav lugnat ner sig? I september 1998 gav domare Paul Alcock Di Canio rött kort i en match mot Arsenal. Paolo trodde inte sina ögon och puttade till domaren. En av de mest kända och kanske roligaste Premier League ögonblicken någonsin.
Paolo blev avstängd i elva matcher och fick även böta. Men i ärlighetens namn är det nog en av de minsta knuffarna jag sett. Att domaren faller till marken är ett mirakel och till och med Suárez hade nog lyckats stå på benen vid liknande behandling.
I januari 1999 var det efter ett och ett halvt år tid för klubbyte igen. Paolo bytte Sheffield mot London och Wednesday mot West Ham.
Om Paolo var älskad i Sheffield så var det ingenting emot vad han skulle bli i West Ham. Han hjälpte West Ham till en femte placering i ligan, att kvalificera sig i UEFA cupen och dessutom gjorde han säsongens mål i mars 2000 när han med en magisk volley frälste West Ham mot Wimbledon. Ett mål som än idag anses vara ett av de snyggaste i Premier Leagues historia. Han blev också framröstad som West Hams bästa spelare under denna säsong. Fansen hade fått en ny kelgris och Paolo hade fått villkorslös kärlek.
I januari 2002 hade Alex Ferguson fått upp ögonen för West Hams guldklimp. West Ham var dock ointresserade av att sälja sin stjärna och Di Canio var inte nämnvärt intresserad heller.
Säsongen 2002/03 började dock West Ham få problem. Det talangfulla laget fick inte ihop spelet och Paolo lämnades utanför laget av tränare Roeder. Efter att Roeder ersatts av Trevor Brooking var italienaren återigen självskriven i startelvan. Di Canio och Brooking lyckades dock inte rädda det sjunkande skeppet utan West Ham förliste.
Det omöjliga hade inträffat och ett lag innehållandes Michael Carrick, Jermain Defoe, David James, Ian Pearce, Frederic Kanoute, Trevor Sinclair, Les Ferdinand, Glen Johnson och Joe Cole m.fl. hade åkt ut.
West Ham hade inte längre råd att betala italienarens lön utan släppte honom som Bosman. Di Canio tackade nej till Leeds eftersom han trivdes i London. Charlton blev nästa klubbadress och trots en inte allt för bra säsong från italienarens sida nådde Charlton den högsta tabellplacering man gjort sedan 50-talet.
Trots att Di Canio hade förlängt kontraktet med Charlton efter säsongen kändes det inte rätt. Hjärtat ville något annat. Hjärtat ville hem och kärleken till Lazio var för stor.
I augusti 2004 återvände den förlorade sonen hem. Paolo sänkte sin lön för att spela för ett Lazio som befanns sig på ruinens brant. Bara fyra år tidigare hade Lazio köpt spelare som Lopez, Crespo, Mendieta och Boksic. Nu var laget utan stjärnor och pengarna borta. Lazio-fansen var glada, de hade fått den ledare som laget saknat sedan man två säsonger tidigare sålde Nesta.
Di Canio gjorde tre fina säsonger i Lazio som dock ofta överskuggats av hans sympatier med fascister och hans Mussolini-hälsningar på planen.
Tråkigt för en så fin spelare som Di Canio att hans fina karriär ibland hamnar i skugga av detta.
Paolo Di Canio spelade aldrig i Italiens A-landslag. Många menar att det under hans karriär fanns för många bra italienska anfallare och att han helt enkelt aldrig gjorde tillräckligt mycket mål. Andra menar att Di Canio gjort sig omöjlig bland förbundskaptenerna och att han ansågs vara ett risktagande i ett VM eller EM-slutspel.
Man får givetvis tolka det som man vill men Italien hade definitivt varit ett mer färgstarkt landslag med Di Canio i truppen.
I maj 2011 inledde Paolo en annan karriär. Han började träna klubben Swindon. Hans temperament lyser även igenom här stundtals och det är inte ovanligt att han vid matchens slut sitter på läktaren. Vem vet en dag kanske han tränar det Italien som han själv aldrig fick spela i.
Säga vad man vill om italienaren men enligt mig är Paolo Di Canio en av fotbollens allra största. Han tillhör ett släkte som håller på att dö ut. Han var både fotbollsspelare och rockstjärna i ett.
