Perfektion
Vi är på god väg nu. Chelsea slaktades hemma på Old Trafford och nummer 19 är på väg hem för att stanna.
Jag har en tendens att använda ord som egentligen är för stora för respektive läge. Kan kalla en straff bra slagen, eller ett anfall för ren perfektion utan att det egentligen behöver ha varit så. Kvällar som denna spelar det mindre roll. Vi har precis slagit Chelsea, den stora klubben från London, och vi har gjort det på ett remarkabelt sätt. Det handlade inte om någon domare ikväll, det handlade inte om någon enskild spelare. Matchen mot Chelsea den 8/5 år 2011 på Old Trafford var en demonstration i hur ett lag fungerar. Hur en klubb fungerar. Hur ett gäng fantastiskt kompetenta människor går ihop och bildar just det där ordet som alla eftersträvar. Perfektion.
Annars var det jobbigt att invänta avspark, och det var jobbigt att ännu en gång inte veta hur ens närmaste timmar i livet skulle se ut. Ibland vill man inte möta en match med hela sitt emotionella register, man vill bara att den ska passera snabbast möjligt. Det här var absolut en sådan match, jag ville mer eller mindre att den skulle vara färdigspelad innan den ens hade börjat. Dels för att bli tilldelad resultatet utan att behöva vänta, men samtidigt för att ta bort risken för en negativt känslosam bergochdal-bana som vi alla genomlider match efter match. Nu blev aldrig det här riktigt jobbigt, snarare tvärtom. Sir Alex hade en plan, och när Hernandez smekte in första målet efter 36 sekunder var det tydligt att hela laget var villiga att följa den planen till punkt och pricka. Ännu en gång, perfektion.
Det var inte ett vanligt försvarsspel vi fick se idag. Det här var en uppvisning i hur man ska agera som framför allt mittback i en match mot ett av världens bästa klubblag. Jag vill faktiskt dra till med klyschan att "Chelsea var inte dåliga, vi gjorde dom dåliga" för det var ungefär så det såg ut. Vidic nickade, Ferdinand bröt och Fabio spelade rent defensivt på ett relativt anti-da silva-vis som jag inte vant mig vid att se. Det kändes tryggt rakt igenom, även när bollen damp ner i eget straffområde. Man spelar inte mot Chelsea utan att just Chelsea skapar lägen, det kommer förr eller senare, men sällan har jag suttit så lugnt i båten som den här matchen. Det var tryggt, det var utstuderat och återigen, det här var försvarsspel på det bästa möjliga sättet vilket leder mig in på ordet för kvällen, perfektion.
Giggs fick återigen förtroendet eller möjligheten att spela centralt på mitten. Giggs, den rutinerade och löpvillige kantspelaren som slagit så många inlägg i sina dagar att han har mindre gråa hårstrån i skägget antog sig uppgiften. Funderade lite över den, och sedan bestämde han sig för att göra det perfekt. Han hade Carrick med sig som fortsatte att storspela, en sydkorean vid namnet Park som löpte precis lika rätt och mycket som vanligt. Ibland funderar jag på vad han går på, just för att köpa samma medel själv, men sen inser jag att det ligger i blodet. Valencia visade ännu en gång varför han inte skulle spela i Wigan, och varför han är en av världens bästa kantspelare. Inte ett ryck och inte ett inlägg sitter fel från Ecuadorianen som vi älskar mer och mer för var match som spelas. Valencia, Giggs, Carrick och Park tillsammans är, just det, perfektion.
Längst fram i leden har vi maskineriet, hjärtat och den uppenbara viljan i United. Wayne Rooney påvisar ännu en gång att han gör allt för den här klubben, oavsett vad oktobers rubriker skvallrar om. Han springer, han sliter och han crossar bollar som om att hans liv hängde på det, och det gör han förbannat bra. Hernandez är vår egen Inzaghi, en spelare som är snabb, löper mycket och oftast rätt. Han kunde gjort minst tre idag, men gjorde ett och så länge det räcker är det ingen som klagar. Hernandez är perfektion. Wayne Rooney är perfektion.
Självklart har jag inte glömt van der Sar, och självklart har jag inte glömt Evans eller Smalling för den delen. Dom två förstnämnda är magiska ikväll, och det är en fröjd att se. Men återigen, för att spä på den stående hyllningskören till Sir Alex. Att ta ut det lag han gör, att coacha laget på det sättet han gör och att se lika lycklig ut oavsett miljoner på banken och pokaler i hyllan...
Det, mina vänner, det är perfektion.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
