Please take me back
För snart åtta år sedan gick ett sjöslag på anrik men numera oanvänd mark, Highbury. I ett tunnelbråk mellan två av dem mest karismatiska lagkaptenerna Premier League någonsin skådat hotades den ena efter den andra. Det var så här i efterhand kulmen på en rivalitet som växt till en av dem största. Det var också början på slutet exakt samma saga i hatkärlek.
När vi lär oss om rivaliteter så försöker vi ofta hitta en grogrund att bygga hela kunskapen kring. När jag tidigare skrivit om Manchester Uniteds relation till Liverpool har jag fått gå tillbaka till industrialismens dagar och ett bråk som egentligen handlade om vem som tjänade pengar på vem. En rivalitet som hela tiden byggt på något som egentligen har väldigt lite att direkt göra med fotbollen samtidigt som vi är många som vill hävda att fotbollen genomsyrar allt. Tidigare har jag även gått in i historien kring varför vi har lärt oss att hata Leeds, en berättelse som sträcker sig över flera århundraden. Rosornas krig utspelade sig så tidigt som mellan 1455 och 1485, fascinerande minst sagt.
Så var hittar vi då Arsenal FC i hela denna fantastiska berättelse som vi alla tappert försöker berätta? För fotbollsälskare är kanske svaret det allra mest älskvärda, det handlar nämligen enbart om fotboll. Glöm allt vad stadsrivaliteter heter, glöm även alla möjliga diskussioner kring vad som är beroende av vad; en vara som kan produceras eller en hamn som kan exportera den. Rivaliteten mellan Manchester United FC och Arsenal FC byggdes upp på en fotbollsplan och har, bortsett från två avundsvärda mangers kommentarer i diverse medier, valt att stanna just där. Mellan 22 spelare, deras manager och ett gäng vita streck. På ett sätt känns den som den mest äkta men på senare tid har fått se vikten av att man tävlar på samma nivå. Under 15 år var United mot Arsenal de två största matcherna på året, det känns oerhört längesen nu.
När det hela tar sin början är svårt att avgöra. En del pekar på att Arsenal var det sista motståndet i England innan den tragiska katastrofen i München. Ett långsökt scenario så klart, det var snarare FA´s beslut att vägra flytta matchen som skulle spelas efter Europamatchen som kan röra upp känslor och som gjorde att man var tvungna att flyga trots vädret. Andra vill hävda att det drog igång så sent som 1990, den 20e oktober för att vara exakt. United mötte Arsenal hemma på Old Trafford, Anders Limpar gjorde matchens enda mål men det alla pratade om efteråt var bråket som uppstod efter att McClair sparkat till Winterburn när han redan låg ner. Personligen är jag ganska säker på att det handlar om två datum och två händelser, egentligen helt oberoende av varandra.
1986, 6e november – Sir Alex Ferguson anställs som manager för Manchester United.
1996, 30e september – Arsene Wenger anställs som manager för Arsenal FC.
Sedan Sir Alex intåg i Premier League hade han arbetat upp Manchester United till de nivåer som man drömt om sedan Sir Matts dagar. Arsenal hade åkt lite jojo mellan tabellplaceringarna och när alla förväntade sig Johan Cruyff så klev istället Arsene Wenger in. Kanske var det avundsjukan när Wenger under sin första säsong fick se United vinna titeln som gjorde att hatet mellan klubbarna började gro. Arsenal kom trea samma år, vilket var deras bästa placering sedan ligatiteln 90/91. Kanske var det också Fergusons ilska över att ha fått ännu en rival att slåss med när Liverpool svajade och han hade grepp kring den engelska fotbollen på riktigt. Den period som följde mellan 1997 och 2005 är ett imponerande tvåstats-krig där inga medel som helst var förbjudna. Citatet nedan är från Sir Alex själv efter de två storheterna mötts för första gången på Highbury. Wenger hade kommenterat Uniteds spelschema på ett sätt som skotten inte uppskattade:
"Wenger doesn't know anything about English football. He's at a big club – well, Arsenal used to be big. He should keep his mouth shut, firmly shut. He's a novice and should keep his opinions to Japanese football."
Wenger började sin första riktiga säsong med att värva fransmän och holländare. Petit och Overmars var någonstans de två spelare som lade grunden för hur den numer längst sittande managern i Premier League genomför sina köp. Inte nödvändigtvis de största stjärnorna, men spelare med oerhörd potential i de flesta fall. Precis som Sir Alex ofta köpte och värvade yngre spelare så har Wenger sällan spenderat de stora pengarna och likheterna mellan de båda är på vissa sätt slående. Förmodligen spelade det in till viss del, förmodligen spelade respektive avundsjuka gentemot varandras framgångar in ännu mer. Men framförallt spelade deras förmåga att förmedla denna ilska man hade ner till sina spelare in allra mest. För vad än Wenger och Ferguson skrek om i intervjuer och på presskonferenser så var det man älskade mest med de stora matcherna mot Arsenal det som faktiskt hände på planen. Det handlade inte enbart om fotboll och inte enbart om tabellplaceringar utan till viss del handlade det om ett personlighetsförakt mellan spelare och tränare. Något vi sällan ser på den nivån idag då det oftast tonas ner så fort chansen ges.
Att plocka ut enskilda händelser är smått omöjligt. Visst förstår man känslan alla Gunners hade när man tog sin senaste titel, i FA-cupen 2005, och United var motståndet i den finalen. Som United-supporter är det svårt att inte glädjas åt att vara det lag som slagit tillbaka Arsenal i en av deras största förluster någonsin, även om den kom i en period då man knappast slogs om samma platser i ligan. Visst fanns det en väldigt direkt skadeglädje i kroppen när vi värvade deras bästa spelare och tillika lagkapten bara för ett drygt år sedan.
Men hur man än vrider och vänder på det, hamnar man tillbaka på den där säsongen 2004-2005. Den första matchen spelades 24/10, då på Old Trafford. Arsenal hade vunnit ligan året innan, man hade gjort sig ett namn som The Invincibles. Man hade gått hela 49 matcher i rad utan att förlora men den dagen tog det slut. United vann med 2-0, van Nistelrooy och Rooney målskyttar och symptomatiskt nog var det början på slutet. Ett slut som sedan fastställdes än mer i och med returen på Highbury efter årsskfitet. Bråket i tunneln är lika klassiskt som den matchen van Nistelrooy bommade en straff i slutsekunderna.
Men den 1/2 2005 tog rivaliteten mellan Premier Leagues mest framgångsrika lag slut på det sättet som vi lärt känna den. Manchester United slog Arsenal med 4-2 på Highbury, en av de galnaste fotbollsmatcherna som förmodligen någonsin spelats på brittisk mark. Kanske var det meningen att just John O´Shea skulle avsluta den på ett lika makalöst sätt som det faktum att han ens gjorde mål.
Efter den säsongen har Arsenal aldrig kunnat hota Manchester United i toppen och istället har Chelsea och City seglat upp som de stora titelutmanarna år efter år. Men stämningen mellan Vieira och Keane, mellan Ferguson och Wenger, har aldrig riktigt kunnat återskapas. Wengers nya ödmjuka inställning till Sir Alex, skottens beröm till Wenger när fransmannen hade det som mest tungt, kändes som något fullständigt orimligt bara några år tidigare.
Nu är Vieira, Keane och Ferguson borta. Kvar står Wenger och han har nu, delvis genom att frångå sina ordinarie värvningsrutiner med Özil, lyckats skapa sig lite andrum där högst upp på Premier League-toppen. Kanske kan vi piska upp lite av den gamla goda tiden igen.
Kanske kan vi få se riktiga känslor i en Premier League-match mellan Manchester United och Arsenal igen. Det skulle kännas som att kastas tillbaka 10 år och jag skulle fullkomligen älska det.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
Twitter: @ggranqvist
