Reserapport från Southampton-QPR
QPR-supportern "Shansky" har än en gång besökt England. Denna gången tog han sig till St. Mary's i Southampton.
Tjoho! Jo, “Shanksy” lever! Och tro inte jag slutat supporta Rangers bara för att jag numera inte skriver i forumet.
Reseskildringar efterfrågas ofta av redaktionen och brukar uppskattas mycket. Här följer en rapport från mitt senaste äventyr:
Drog iväg en torsdag med ett fint packat handbagage innehållande sju olika QPR-tröjor. Det är bäst att ständigt vara välklädd och det kan ju bli en del ombyten en sån här tripp när inte bara fotboll står på programmet. Det är nämligen också uppsnappat att The Vibrators förhoppningsvis lirar sina gamla kärlekslåtar på ett plejs i Kentish Town.
Humöret är på absolut toppnivå, London väntar och det var alltför länge sen jag var där. Denna resas slutmål är dock inte Loftus Road utan Southampton. En liten “drömresa” en Saints-kompis och jag haft i många år. Han har varit med mig på Loftus, nu blir det St. Marys och en heldag bland Sotonians. Jo, dom kallas så, Southamptons innevånare. Inte “Sutons” som Oldsberg sa i På Spåret (ett program där undertecknad för övrigt kickade stjärt med de tävlande).
Okej, nog med skrytandet. Jag var redo, en av de absolut bästa polarna skulle mötas upp i Nyköping och flera sköna bröder väntade både i London och i Southampton. Flygbussen tog mej som vanligt smidigt till Skavsta på ca 1 ½ timme.
Efter ett snabbt stopp på Forex och ett längre stopp i baren kom vi iväg över Nordsjön. Säja vad man vill om Ryan Air men för undertecknad är det irländska bolaget hjältar. För 238 spänn tur och retur kan jag verkligen stå ut med att Ginet kostar 35 spänn centilitern. Joho, det gör det visst! En påse av två är ju “free”! Vi befann oss i ett flygplan som ännu en gång landade i tid och efter en snabb förflyttning och en smidig passkontrollant hann vi med en buss mot city utan att ens behöva vänta två sekunder.
Torsdagskvällen avnjöts med några schyssta EC Guinness och lite kärvänligt munhugg med en Arsenal-supporter. När hans kraftigt berusade kompis efter ett tag hela tiden ville krama oss tyckte vi det var hög tid att dra oss tillbaka till vårt lilla Paddington-hotell med röktillåtet rum.
Fredagsmorgonen ägnade vi på Lilywhites innan vi mötte upp en gammal kär QPR-polare för att hänga med honom och planlägga den sena delen av kvällen. Min reskamrat och jag var helt inne på något schysst gig men eftersom vi fått reda på att Vibrator-Knox var sjuk och inte ens med på turnén samt det faktum att bandet nästan bara kör nytt material fick det bli The Dirty Water Club nära station Tufnell Park istället. Ni vet hur det är, tiden flyger, ölen och sällskapet håller hög klass så en taxi fick ta oss dit sent omsider. Men vi ångrade oss inte, The Hateful och Fast Cars stod för gedigen tuff underhållning. Ännu en toppenkväll i världens skönaste stad!
Dags för matchdag då. Tågbiljetter hade vi förutseende nog redan fixat så när vi dressat upp och käkat en snabb frukost drog vi till sydkusten. Tåget rullade på bra och operation sightseeing Southampton påbörjades. Det avklarades ganska snabbt beroende på att stan inte är gigantisk plus det faktum att vi skulle möta fler folk på en pub som heter The Royal Oak. Vi var sena efter att ha hängt nere vid the docks i sällskap med en påse godis lite för länge men när vi kom fram var vi ändå först. Den Kungliga Eken var absolut knökfull med en hel del R’s men självklart mestadels med Saints. Min brittiske vän som fixat våra matchplåtar dök sedermera upp tillsammans med ett gäng glada gossar. Snart tog vi en lagom lång promenad till arenan och eftersom våra följeslagare bestod av både hemma och bortasupportrar splittades vi upp för att äntra den moderna anläggningen. Jag tog plats ganska långt ner bakom ena målet med ca 3000 QPR’are i ryggen. En härlig känsla! Att så många bemödar sig att ens åka fortfarande känns tryggt. För vi är verkligen… mediokra. Jag har sett QPR sedan 70-talet och jag kan bara inte skaka av mej en känsla av att vi nog aldrig varit mindre… intressanta. Missförstå mig inte, jag har inte glömt att vi ganska nyligen åkte ur ända till dåvarande Second Division och jag har ej heller glömt spelare som Ready, Perry och Kulcsar. Men vi hade stort hjärta, vi kunde mönstra fem QPR-fans på plan och vi hade underbara Ian Holloway. Idag har vi ett lag som inte ens verkar vilja försöka. Då är det skönt att vi ändå har en publik som fortfarande försöker.
Nu har ni redan listat ut att jag inte heller denna resa kan ranka den utvalda matchen speciellt högt. En sak jag inte kunnat göra på alltför länge. Man vänder efteråt ofta mot gravölen nuförtiden.
Jag tänker inte skriva spaltmetrar om matchen då man kan läsa om den på oändligt antal ställen (t.ex. på denna sida såklart!), men några personliga reflektioner följer här:
Southampton hade två-tre riktigt farliga chanser (en gång var jag så säker på mål att jag inte vågade titta) men Cerny var på tå och dessutom var avsluten i klass med vad man kan se på min grabbs fotbollskola för fyraåringar. Ramage var näst bäste försvarare och Lopez såg pigg och lovande ut. Miller hade en tung dag medan det var småkul att se nye killen från Tottenham; Taarabt. När han sprang in visste jag inte ens vem han var. Han blev ju klar för oss någon gång mellan typ en Talisker på the Tom Cribb och två Stella på the Red Lion. Men han satte lite fart i en avslagen tillställning. Klart bäst tycker jag Gorkks var. Han kändes stabil och var mycket involverad i spelet. Ingen kille som springer och gömmer sig direkt. Tyder på självförtroende. Det vore inte dumt att få anklaga några spelare till för att ha det.
Efter en ruggig chans tidigt av Southampton som morsan lätt hade nätat, rullades bollen bara fram och tillbaka av bägge lagen. På mittplan vill säga, målchanser var lika sällsynta som LHC’s alla SM-guld. Känslan var att vi var en aning “on top of the game” åtminstone halva första halvlek. Sedan blev allt en jämn grå massa. Var är attackerna? Var är intensiteten? Och var i helvete är killarna som ska göra mål? Så händelsefattigt, så uddlöst, så beskedligt. Jag kan räkna till tre och det var ungefär så många gånger vi kom till avslut.
Tack och lov var Southampton så lama och ängsliga i sitt spel att vi ändå kunde knipa en poäng.
Okej, nog med gnäll, nu byter vi till en positiv reserapport igen. Som min bänkgranne sa; “we mustn’t forget, that at least four important players have been injured a while”. Och det är ju sant. När vi har tillbaka dessa kryddat med några rejäla nyförvärv, ja, då lär det se bättre ut.
Sant är också att våra supportrar håller hög klass.
Southamptons - för dagen inhoppare - Bradley Wright-Phillips (han som åkte dit för inbrott förra året) värmde förresten upp väldigt nära Rangersfansen och då ekade ”Bradley Wright-Phillips, he hates QPR” från hemmahåll. Varpå bortaklacken svarade ”Bradley Wright -Phillips, he should be in jail”. Detta varierades med ”he stole your mums purse” och ”he don’t know his dad”. Detta var mer underhållande än spelet.
I ärlighetens namn tände det till lite de sista 10 minuterna av matchen då vi vaskade fram några halvchanser. Och nivån höjdes en aning.
Mer positivt är också att vi var bättre än i matchen mot Doncaster, solen sken och att vi fortfarande har en ljus framtid? Och vi slog ju Swansea i matchen efteråt!
St. Marys var också en upplevelse som hamnar på den positiva sidan. I halvtid hann jag både pissa, snacka med flera personer och dricka öl. Ellerslie Road anyone?
Efteråt inmundigade jag, med nyfunnet gott humör, den absolut vidrigaste hamburgaren jag smakat innan jag strålade samman med min svenska vän. Vi gjorde ytterliggare en anhalt i hamnstaden för en Director’s Bitter innan vi tog tåget tillbaka till QPR-land.
Nä, nu ger jag mig, detta blev kanske långt. Jag längtar redan till nästa resa. Då jävlar…!
