Nästan en reserapport från premiären

QPR-supportern "Shanksy" har ännu en gång varit på Loftus Road. Här rapporterar han från premiären mot Blackpool.

"Snacka om att man längtat efter att få se det där ursnygga och charmiga laget från London igen. Den där härliga klubben som i absolut sista stund fick nya ägare som utlovade Premier League inom 4 år. Där påstådda mordhot mot ordförande, tragiska dödsfall, ogrundade avskedanden, spelare som lånas ut utan managerns kännedom, ägare som bestämmer startelva och ett miserabelt värvande är regel snarare än undantag. Ja jävlar, klubben där inte ens maskoten fick vara kvar.

Klubben som ändrar klubbmärken, tar fram de fulaste bortatröjorna genom tiderna och t.o.m. planerar att byta namn på en 127-årig institution.

Klubben som släpper sin bästa målskytt och värvar en okänd pelikan.

Klubben som hellre sätter upp storbildsskärmar och målar om räcken istället för att förstärka laget.

Klubben som erbjuder 4-års kontrakt till lirare de inte ens sett på videoband.

Klubben som hellre stoltserar med Naomi Campbell på läktarn istället för riktiga supportrar.
Klubben som sparkar managers och coacher utan att dom ens hunnit besöka träningsanläggningen.

Javisst är Queens Park Rangers Football Club bland det roligaste som finns!
Inte en lugn stund minsann, ständigt ett förbannande över att 17-årige debutanten avgjort mot oss, alldeles för ofta ett lidande över tabellplaceringen, ständigt ett “tillbaka till jorden” efter att i ena rundan spelat ut serieledarna och därefter åkt ut mot en bilverkstad och sen självklart det obligatoriska suckandet när killen som inte gjort mål på 7 år gör det mot just oss.

QPR är klubben det garanterat måste vara bäst för motståndarna att möta om vi (dom) inviger ett stadion, om vi (dom) firar ett jubileum, om vi (dom) har en spelare som gör sin sista match eller om det är en tv-kamera i närheten.

Ja fan, vad härligt det är med fotboll! Och med Queens Park Rangers i synnerhet!
För hur mycket man än lider, hur mycket man än våndas över att folk i klubben man gillar ersätts med Italianos, hur mycket man än svär över pissdåligt försvarsspel och obefintligt anfallsspel så sitter man där; på puben, hos polare, i hemmet, på tåget, på kneget och framhäver klubbens förträfflighet;
“Vi är vackrast, tuffast, trevligast och har bäst supportrar. Och gosse, vilken ljus framtid vi har!“.

Visas laget på tv så är man beredd att ta ut semester, lämna barnen hemma solo eller (och) begå kriminella handlingar för att få se matchen. DVD slash videospelaren rullar fram gamla sköna bilder under tiden laget inte kan ses på burken.

Sen kommer då de underbara tillfällena; då man ÄNTLIGEN ännu en gång får möjlighet att åka över till västra London för att uppleva rubbet live. Och det är i min själ en salig upplevelse. Jag är inte det minsta religiös men närmare en tvärrandig Gud kan jag inte komma när jag knallar på Uxbridge Road, drar en pint på någon av alla sunkiga pubar, snackar med alla sköna QPR’are och sedan äntrar vårt tempel; Loftus Road.
Och väl därinne förstår man. Det spelar ingen roll vad dom än hittar på med föreningen. Den kan inte dö. Den kan sargas, misshandlas och vanskötas. Men den kan inte dö. För dessa människor på läktarn ÄR den riktiga klubben. Albert 87, hans son Keith 65, hans sonson Tony 40 och hans sonsonson Andrew 12 hejar alla på QPR som om det vore det självklaraste i världen. Albert har sett mängder med spelare och ledare komma och gå. En del har själva varit supportrar, en del har varit lycksökare (några har funnit den, vissa har inte), en del har rent av blivit legender och en del har bara spelat för lönekuvertet.
Ägare, ledare och spelare kommer och går. Supportrarna består.
VI ÄR QPR!

Nu undrar ni hur inihelvete lång denna reserapport kommer att bli? Ni kan vara lugna. För vet ni vad, jag hade totalt missat att BK Derby (aka Rävarna) – Linköpings äldsta, vackraste och anrikaste lag - hade höstpremiär i division 4 Östergötland västra (Sveriges sjätte fotbollsnivå), klockan 19:00 dagen innan QPR’s premiär. Så jag kunde givetvis inte åka... äh, skojar bara…

Here goes:
Bussen rullade bla bla...
Flyget flög bla bla…
Tunnelbanan slingrade bla bla…
Hotellrummet var litet men rent bla bla…

Matchen startade vi med pondus och speed (nåja). QPR var laget på plan som spelade fotboll. Och det gjorde vi ganska bra. Chanser fanns också. Även om de där riktigt öppna lägena inte infann sig. Men Balanta hade nåt bra skott, Taarabt hade ett par halvchanser och Helguson träffade ribban (den mannen får ofta så lätta lägen att det är ett rent mysterium att han inte gör fler baljor).

Blackpool sprang mest runt och såg vilsna ut. Men Holloway höll ändå på “Hollowayskt sätt” ihop sina mannar. Men inte ens han hade kunnat neka till att 2, 3 mål till oss i första halvlek hade varit orättvist. Vad det stod? Jo, 0-1 såklart. Vi är ju QPR. Helt makalöst, på EN chans (eller två om man räknar skottet som gick mot hörnflaggan) gör bortalaget ett mål.

Direkt i andra tar vi åter kommandot. Farligast blir det när Hall går upp och skallar en frispark från Rowlands som deras keeper nätt och jämnt kan styra undan. Sen träffar Balanta stolpen. Jag är ändå lite besviken på våra sista 45. Trodde vi skulle trampa på ännu mer. För att the Seasiders såg faktiskt ut som en bottenkandidat (sorry Ian).

Magilton slänger så småningom in Vine och Buzsaky istället för Balanta och Helguson och bänkraderna riktigt gungar. Mottagandet kan de tu i alla fall inte klaga på. Nu jävlar, tände det till! Vad händer då? Jo, Rowlands går sönder. Vi är ju QPR. Magilton skickar då in Devon White…. f’låt Agyemang och det blir några icke beräknade omflyttningar i laget.

Med lite för lite tid kvar kommer ändå kvitteringen. Det får duga. Detta hade varit rena rama stölden annars. Ramage löper på sin högerkant och tittar upp för att slå ett inlägg. Han hittar ingen panna framför mål men bollen går över varenda jävel och landar perfekt i nät.
Ni kan nu sluta att vara oense. Han erkände i flera tidningar dagen efter att det var menat som ett inlägg.

Vi får någon chans till efter detta men… nej… jag tycker i alla fall att som helhet var fajten en aning medioker.

För att jag ska vara nöjd med en premiär hemma mot Blackpool?
Vinst med 3-0 eller i närheten.
Mycket nöjd?
5-0 som det blev 2003.

Eftersom jag ändå vill vara positiv och hålla glöden uppe vill jag säja att:
Vi borde vunnit för vi spelade bra emellanåt.
Hade vi gjort mål under de första 20 minuterna hade vi nog fått höra Pigbag minst 8 ggr.
Hade matchen pågått i ytterligare 10 minuter hade vi också vunnit.
Ramage och Mahon var planens två bästa spelare.
Gorkss visade mej ännu en gång att han nog är bättre än vad jag trott.
Routhledge har det definitivt i sig. Rycket och tekniken.
Buzsaky är tillbaka!

RESANS...

...största befrielse:
När vi fick höra av Nynäshamnare på plats att flyget var försenat med 20 minuter. Vi satt nämligen fortfarande kvar i en jävligt långsam buss.
...äckligaste mat:
Thai-krogen på Uxbridge Road.
...godaste mat:
Crown&Sceptre på Melina Road.
...mest välbehövda pint:
I Covent Garden efter drygt två timmar på London Dungeon.
...bästa foton:
Martins gamla QPR-bilder.
...bittraste sur*****:
Bartjejen som vägrade låta en överpissnödig medmänniska låna deras toa förrän denne köpte nåt.
...största jubel:
Ramages kvittering i konkurrens med när Buszaky byttes in.
...bästa köp:
En väl fungerande adapter på Shepherd’s Bush Road.
...gamla vanliga upprepning:
“Sort it out, QPR!” riktat ut i luften när folk slogs om dricka och toaletter på Ellerslie.
...mest förvånade:
Killen med finskättad flickvän utanför the Old Swan: “You went all the way from Sweden to watch QPR???”
...mest brutala uppvaknande:
Brandlarmet 06:30 på Hotel 65.
...tuffaste retrolåt:
“England belongs to me” med Cock Sparrer.
...positivaste överraskning:
Stämningen och festligheterna kring Judy’s Punch. Alltid lär man sej nåt nytt.
...skönaste “huligan”:
Killen som kom fram utanför Coningham Arms och drog ut en löstand. Sen sa han med ett garv: “This is from last time we met Blackpool“!
...alltid lika bra “70% off”-shopping:
Lillywhites.
...största suckar:
Alla jävla idioter med stora resväskor som helt plötsligt stannar upp framför en. Det kan vara överallt; i trånga korridorer, på övergångställ, på smala trottoarer, i tunnelbanan. Va fan har dom i London att göra? Bloody tourists! ;)
...bästa funny story:
“Quiz-kungen”, tillika forumprofilen, “The Market” hade bjudit mej på en som senare framkallade ett hästgarv hos en viss ”känd” QPR’are. Sedan spenderade han en halvtimme med att försöka förklara den för bordsgrannen.
Följer här, fritt översatt:
En snubbe söker ett jobb hos polisen i Shepherd’s Bush. På intervjun säjer poliskommissarien efter att ha kollat cv;
-Ja jävlar, dessa är nog de bästa kvalifikationer jag sett. Men det finns ett sista test. Ta den här pistolen och gå ut och skjut sex Chelsea-fans och en vit kanin.
Killen frågar:
- Varför en vit kanin?
Kommisarien:
-Strålande attityd. Jobbet är ditt!

Tack alla igen för ännu ett fantastiskt besök i QPR-land!
Kim, Lungan, Roger, Lasse, Micke, Anders, Chaz, Teresa, Glen, Martin, Tony, Harry MED FLERA, MED FLERA.
Cheers all, see you soon!"