Shanksy reserapporterar från 2 x torsk!
"Jag vete fan om jag ens gillar vår klubb längre. Missförstå mej inte; jag ÄLSKAR själva QPR, men tomtarna som försöker run things är patetiska"
Vem är galen nog att ta över som manager i QPR?
Så var det då dax igen för ett besök i England. Eftersom jag är en aning “anglofilisk” tillhör dessa besök höjdpunkterna i mitt liv. Och när jag säjer England tänker jag framförallt på London, västra delarna, W12, Guinness, Hoops, Shepherd’s Bush, London Pride, polacker och irländare, punk och Loftus Road. Som ni vet är West London beautiful och full av tits, fa…. äh, vi lämnar det.
Hursomhelst är det alltid lika fantastiskt att ströva fram en söndag på typ Uxbridge Road och få frågan; how did we do yesterday, mate? Även om folk inte är på plats är det QPR som gäller in the neighbourhood, Tyvärr får man alltför ofta svara; ”Vi fick stryk, vi råkade möta ett lag som inte vunnit på tjugotre matcher och dessutom har en ny manager och en 11-årig debutant. Klart vi fick spö, liksom“.
Alltså tog jag återigen flyget från Skavsta (RYAN AIR, I FUCKING LOVE RYAN AIR!) och eftersom jag reste en lördag hade jag slagit till med en tågbiljett för att inte hamna i tidsnöd. Annars kan jag rekommendera en buss från Stansted till Liverpool Street. Kostar ofta ca. 12 pund mindre men tar bara ca 10 minuter längre. Och 12 pund är fan lika med minst 4 pints,
Jag mötte upp några riktigt goda vänner på Crown&Sceptre (Melina Road) och kunde slänga in min sparsamt packade väska i en av dessa goda vänners bil. Värt att nämna är att på tuben ut till the Bush klev ett par vilsna snubbar på. Nånstans vid Baker Street. Jag åkte Hammersmith/City line för min tanke var att kliva av vid SH Market där jag var supposed to meet en av mina bästa polare. Ja, faktiskt är det en så förbannat god vän att han hade lovat att inhysa undertecknad i hans kvart belägen i Kensal Rise. (Bloody hell, jag sparade flera hundra! Tack kompis!). Anyway, tillbaka till ovan nämnda snubbar. De såg en aning stirriga och nervösa ut. Och snackade obegripligt. Åtminstone för mej. Jag blev inte helt förvånad när en av dom lutade sej fram och frågade: “White City? Dis trejn to White City?”. Nä, sorry, sa jag, men det är inte långt att gå. I can show you a good place to get off. Sen var vi tysta ett tag. Plötsligt ramlade poletten ner. Ibland är jag bara så trög. Jag skymtade en QPR-t-shirt under jeansjackan och sa “Aha, you’re going to watch QPR?” Jag tänkte tillägga “poor sods” men insåg att dessa killar inte var såå purunga utan hade säkert haft sin beskärda del av förluster. Men det var deras första tripp och nu skulle en gammal luttrad svensk visa vägen till QPR’s HQ. Jag föreslog att de skulle gå av vid Shepherds Bush och knalla gatorna fram till arenan. Klockan är ännu ung och om ni gillar öl finns det några schyssta pubar på vägen. Och matchen går inte att missa. Ni bara följer strömmen när det närmar sej matchstart. Jag pratade, de lyssnade. Sen kollade de på varann och verkade lost. Gå av där jag går av, sa jag och pekade på “Market” på kartan ovanför tubdörren. Några få stationer senare - vid typ Ladbroke Grove - frågade de om de skulle gå av? Ffs, har inget gått fram? tänkte jag och var tvungen att fråga var de kom ifrån. Jag hade väntat mej svar som Nepal eller Papua Nya Guinea men de svarade Germany. Ok, jag trodde ni hade egen fotboll, egen öl och inte hade nåt speciellt till övers för grabbarna som nyss spöade er med 5-1? Hemma i ert land? Med en svensk vid rodret? Er största förlust sedan man upptäckte att jorden var rund? Typ?
Vid SH skickade jag grabbarna i rätt riktning totalt ovetande om att deras första match live med QPR skulle lämna en oförglömlig bitter smak i munnen. There you go. We are QPR. Om man vore vidskeplig så var det självklart deras fel att det gick som det gick. Sparat i åratal, första gången utomlands och sedan prickar in en skapligt stor match som Boro at home. Och sen åker vi på den största hemmaförlusten sedan slaget vid Narva. Hope you had a safe trip home lads.
En smakstart! Inte när det gäller matchen men för övrigt garvade vi, kramades och drack öl. Sen drack vi lite öl till. Första halvan av söndagen tillbringade jag och min “hyresvärd” i hans kvart där grannarna fick sin beskärda del av julmusik. Och nu snackar jag inte tama “White Christmas” med Bing Crosby utan typ “There’s no Santa Claus” med The Yobs. Inte bara bättre utan vansinnigt mycket roligare. “You couldn’t get down the chimney with that arse of yours“.
Sen lite shopping, bl.a. på Clubshopen och HMV…, ja vadå, räcker inte det för att bli jävligt törstig? Pubar som avverkades: White Horse, Crown&Sceptre, The Swan, ABO, Okänd, Springbok, Clachan, Argyll Arms, Okänd, Gunmakers, Marylebone, Estcourt Tavern, Okänd, Cock&Lamb, Spread Eagle, Woodstock, Okänd, Okänd, Okänd. Sen kanske en okänd till. Who knows? Who’s counting?
Måndagen laddades det duktigt till den kommande matchen. Tåget ut till Watford gick otroligt smidigt med tanke på julruschen och alla bloody tourists. Så här är det gott folk: Fantastiskt roligt och en jävla skön stad egentligen; London. Sen går du till Loftus Road och lider i 90 minuter. Sen är det roligt igen. Fram till nästa match. Sen lider du i 90 minuter. Sen leker livet igen. Man kan inte få allt. Och sen pricken över i. Vi slåss lite grann. Ja, alltså inte vi utan spelare och managers. Grabbarna på läktaren nöjer sej med att sticka upp den där blåa flaggan i arslet på grannarna och hylla Captain Jack som blodtörstigt tar bort alla som inte är QPR. Med kängor eller med kniv.
Ja, ni undrar säkert vad jag tycker om matcherna? Hallå, med 2-8 i arslet och stora problem bakom kulisserna är man inte helt nöjd som ni förstår. Men rena matchrapporter kan ni läsa all over the fucking net. Låt mej bara få säja att vi har ingen attack, inga lösningar och (ledsen) inget stort hjärta. Och jag är så evinnerligt trött på alla “halvfullt glas”-supportrar. Vi suger ju elefantkuk. Sorry, but that’s it. Paladini är en clown. Briatore kanske räddade oss från undergång men han är en idiot som inte kan ett skit om fotboll.
Den bästa spelaren byts ut, vi lirar utan udd och grabbarna firar inte ens ett mål ordentligt.
WBA-matchen är den första nånsin som jag kan se men funderar på att skita i det. Men jag lär väl sitta där framför burken ändå när det väl kommer till kritan. Och våndas. Och svära. Och skruva på mej.
Jag vete fan om jag ens gillar vår klubb längre. Missförstå mej inte; jag ÄLSKAR själva QPR, men tomtarna som försöker run things är patetiska. QPR är inte dessa tomtar. QPR är det som sitter i väggarna runt Shepherd’s Bush Road. Och i hjärtat hos dom som bor där. QPR är inte Briatore eller Paladini.
Men eftersom jag kan mitt Rangers slår vi väl till med en klang och jubelföreställning på The Hawthorns och vinner med 7-1. Eller också inte.
Til I die, my dear friends, til I die…
