Reserapport: Swedish Hoops goes Blackpool
Läs den spännande reseberättelsen från norra England!
En delegation från Swedish Hoops bestående av forumsignaturerna SwHL (Patrik), Red-Fred, Givens (Morten) , Petter in Smalland och Dogge begav sig till England för en härlig fotbollshelg. Här kommer en låååång rapport från resan!
---
Petter in Smalland:
"Äntligen, fredag den 15.e Januari, nu var dagen inne då vi skulle göra den mycket efterlängtade resan till sommarstaden Blackpool, Ian Holloways nya hemstad.
Kl 0730 puttrade Mortens nystädade Toyota Prius iväg från området där Red-Fred satt ner sina bopålar, redan i första svängen skrockades det om forna QPR-resor och gamla minnen. Redan nu visste vi att resan skulle bli lyckad.
12 mil senare var bilen parkerad på Skavsta, skulle vi nu gå igenom säkerhetsavdelningen? Nej då ! – nu trollades de mest fantastiska smörgåsarna fram tillsammans med en rejäl termos av bästa kaffe, naturligtvis ”Fair-trade”stämplat. De 4 satt nu i bilen, det var –19 grader utomhus men garven stänkte så det blev imma på rutorna.
Väl inne på flygplatsen dök då Dogge upp, finally. Som vanligt på denna gosse var coolhetsfaktorn hög och vi som rest ner med Priusen kunde knappt resa oss utan att slå i kaggen i bordet, men till slut efter ett par vaggningar så kunde vi möte Dogge med en välkomstkram.
Som vanligt ville Ryan att vi skulle dricka upp snabbt, så lagom till Passkontrollen kom också första rapen.
Som detta gäng alltid gör så har de icke demokratiskt utsett någon som bokar ”priority”, som sedan rusar på planet och lägger sig raklång på exit-sätena, samma sak skedde denna gång, med en lika förvånad Steward, som senast.
Patte som var ivrig att kicka igång partyt, knäppte med fingrarna och vips hade vi en flygvärdinna med vagnen inom räckhåll. Under Quizet som Redfred gjort över kafferast så sippades denna GT belåtet ner och under extremt sensationella former så gick Drinkbjudaren upp i ledning efter fegtippning (fel svar gav minus!!!) och vann hela skiten! Dogge erhöll ett mycket fint pris för sin 2a plats, ett retro programblad, (80-tal ?), som samtliga tippare avfyrade avundsjuka blickar mot.
Väl landat i Liverpöööl där Morten och Petter in Smalland rusade ut till taxigubbarna för att fixa bästa transport till sommarstaden, Blackpool. Självklart lyckades dessa gossar med detta, men horden ville annorlunda, här skulle ätas chips och drickas öl. Ja, ja taxin fick helt enkelt vänta..
SwHL aka Patrik:
Två nätter skulle tillbringas i Blackpool och vi hade valt ett hotell 2 km utanför själva centrum. Hotellet hette Chequers Plaza Hotel och hade fått det stora nöjet att inhysa oss i ett tvåbäddsrum och ett trebäddsrum. Vi hade lottat boendet i samband med en kinalunch i Stockholm så vid framkomsten visste alla direkt hur fördelningen skulle vara och installeringen gick snabbt och smidigt. Det var rent och snyggt, med karaktäristiska heltäckningsmattor överallt. Det var ett halvstort hotell men ändå upplevde vi en stor grad av ”familjekänsla”.
Hotellet låg vid strandpromenaden i Blackpool så havsbrisen smekte våra nästippar när vi gick utanför dörren. Chequers Plaza Hotel hade en restaurang och bar/lounge. En riktig engelsk frukost ingick och tillsammans med ett gäng duvfantaster (Englands största duvmässa pågick samtidigt) så kastade vi oss över korvar, bacon, bönor i tomatsås, steka championjoner, ägg etc. etc. med god aptit. Det fanns också kostnadsfri tillgång till trådlöst internet på rummen så vi var hela tiden uppdaterade med vad som hände i stora världen utanför.
Rummens badrum hade badkar och vissa av oss (en åt gången!) avnjöt skumbad genom att klämma ut ett antal av de små schampoflaskorna och låta det skålheta vattnet sakta fylla upp badkaret. Husdjur var inte tillåtna så vi fick lämna katter, kanariefåglar och silverfiskar hemma.
Pris och prestanda-analys kombinerat med lite resonemang om förväntansnivå resulterade i att hotellet fick en fyra på en femgradig skala. Ända undantaget var Redaktören Fredrik som med sin långa lekamen fann sängen alltför kort. Det kunde varit ok att sträcka ut benen över kanten men eftersom hans säng var placerad mellan en vägg och en byrå så omöjliggjordes detta och han fick istället ligga ihopvikt. Han straffade hotellet genom att ändra sitt betyg från en fyra till en trea plus istället!
Petter in Smalland:
Efter lite dusch, bad och rakvatten skulle grabbarna nu ut på stan, en engelsk arbetarpub väntade där hundkapplöpning och LFCsånger dominerade så var vi nu på plats på riktigt, härligt !
Uppsnacket om både middag för ankomstkvällen, samt startelvan gjorde att ingen satt och sov på sin bar-stol.
Efter en mycket kraftig, kryddig vinteröl av det lokala bryggeriet, Twitth…nånting så fanns ingen återvändo.
Taxi till kritikerhyllade restaurant Quazzine och på plats så blev bokningsansvarig (Petter in Smalland) aningen svettig, då han såg att det var helt tomt i lokalen.
-Var det stängt ? Var det bombhot, nej nej, vi var bara första sällskapet, och som ni vet så är det bara av godo, innebär ju excellent service till oss !
Innan förrätten så märkte vi att SwHL helt plötsligt var borta, spekulationerna kom direkt, är han och badar? Lämnar in ett tips? Köper nya strumpor?.. icke då – den gode, f d (dövstumme) mittbacken smet bakom kulisserna och ”fixade” en flaska rumänskt bubbel… (STORT !).. redan kvällen innan ville vi (han) fira vår fantastiska moral i laget, underläge 0-1, och 1-2 , inga problem – vi kommer alltid tillbaks !
Måltiden flöt fantastiskt, anmärkningsvärt är att både Dogge och Morten som åt chokladkaka med butterscotch (knäck-colasås) inte fick en instant attack av karies, efter denna bomb. Supermat, supertrevligt !
Ett försök till pubfortsättning gjordes men föga framgångsrikt och vi sjöng alla i taxin hem, ”imorgon är en annan dag…”
Morten:
Det är lördag morgen och regnet hamrar på fönstret, kommer mer vatten ner från himlen än ut av duschkranen (det var inget fel på kranen), så om vi behövde spara tid var det bara att gå ut och duscha samtidigt i regnet. Men varför bekymra sig väderleksrapporten var bra (tack YR), skulle bli uppehåll och lite sol. Så glada och förväntningsfulla på vad dagen ska ge, samlades vi vid frukostbordet. Där satt vi olika QPR tröjor, mens rummet i övrigt var fylld med duvfantaster, med olika duvmotiv och duvnålar på tröjorna. Största duvkonventen på de brittiska öar ägde rum i Blackpool denna helg. Vilken möjlighet vi hade, ”once in a lifetime chanse”, att få se en duvkonvent. Men då vissa i selskåpet var tveksamma till hur man får tvättat bort duvskit från sina QPR tröjor, la vi ned projektet.
I stället använde vi god tid på frukosten, en riktig bra frukostbuffé, med korv, stekt tomat, bönor, egg och bacon. Några av oss tog nog påfyll någon gång för mycket, så om det blir en del vikt prat på forumet, är den här frukosten en medvärkande orsak. Samtalen gick livligt om dagens match, vad tror vi? hur går det? Vilken laguppställning tror vi på? Vad sker med klubben vidare? Ska Briatore sälja? Ingen Hart, positivt eller negativt? Osv.
Om Briatore säljer, vad då? Rykten vill ha det till att ett amerikanskkonsortium är klara att köpa. Men varför, vill de Loftus Road, för att bygga och lägga ner klubben? Eller finns det genuina planer för premier leage? Mittal vill de över ta, eller har deras känslor för klubben svalnat av? Många frågor blev diskuterade men inga självklara svar finns.
Efter en mycket trevlig frukost tog vi en trivsam promenad langs med strandpromenaden och ner till centrum, molnen började spricka upp och humöret var på topp. Vi tog en sväng ut på norra piren, kollade de som fiskade, många var dom men vi så bara en fisk, en liten flundra. Det fantes också tid för en liten dartturnering när vi var ute på piren. Det var bara Petter och jag som fick poäng (Petter flest), tror de andra trodde man skulle sikta på Millwall märket som hang bredvid darttavlan. Vi gick från piren med en snygg grön apa som maskot.
Väl i centrum skulle vi möte LSA på en pub. Alltid trevlig, men det märktes att tågresan från London är lång de flesta hade fått i sig mer alkoholen än nödvändigt. Lärde en ny person att kännas, nämligen Matt Connolys bror, han var minst berusat av de alla på Puben, men fick nog i sig lite mycket. Kom av den grund inte in på matchen och fick hellre inte se sin brors första mål i QPR dräkten. En så kallad tifo-ansvarig pojke kom till vårat bord och berättade om häftigt allt skulle bli med inkastade toarullar och rökbomber, men han blev väl också för full för vi så inget mer till honom eller rökbomber. Vi så kanske två toarullar.
Innan matchen åt vi fish and chips på en riktig trevlig och berömd fish & chips restaurant. Mycket bra fisk var det. Patrik tog en normal storlek, vi andra stora portioner. Torsk på Petter och Dogge, sej på Fredrik och Morten. Humöret på QPR gänget var högt, kanske lite högt för en del andra gäster, men vem bryr sig?
En kort taxi resa senare var vi vid arenan, vilken arena, tre sidor nästan nya och en lång sida bak en plåtvägg, som var hur provisorisk som helst. Det som skilde borta fansen från gräsmattan var några hemmasnickrade reklamskyltar. Petter provade gräset men fick på en gång en varning. Gör det en gång till så blir du kastat ut. Patrik som bara tog en normal portion ”Fish &Chips” tog en hamburgare i kiosken, en kiosk som inte hade brovill och öl, men lite snacks kaffe och hamburgare. Är väldigt glad för att det inte regnade, då ingen tak fantes. På billjetten stod det att vissa platser hade ”restrictiv view”, men det fantes inget som skymde sikten någon stans. Arenaen blir nog fin när det blir klar, men nu är bortaläcktaren ett skämt.
Mitt syn på matchen är att vi började väldigt nervöst, ingen torde ta ansvar, men efter värt som tiden gick, blev allt bättre. Låt Taarabt, Rutan, Hogan, Faurlin, Connoly, med flera få utveckla sig vidare och ta ansvar, så ses vi på Wembley i maj. Legget, Busken, Hall och Aggy var stora besvikelser, några av dom kan bättre, men någon håller inte måttet.
Jag tror på playoff om vi får ro runt klubben, så bra spelare har vi. Låt oss stötta dom nu och återskapa stämningen på Loftus Road, så blir det playoff.
Efter matchen fick jag frågan från ett TV team om hur jag uppfattade Harford efter hans första match. Jag slaktade inte Harford, men tyckte han borde göra sista byten tidigare, inte vara feg. Men annars tycker jag låt honom få lugn och ro ut sesongen. Come on U Rssssssssss.
Dogge:
Efter matchen så var det med lätta steg vi klev ut på gatan igen. Vi lämnade barackerna & plåtskjulen som får City of God att se ut som Orange County bakom oss och stegade in på närmsta pub/kabaré-hak (allt i Blackpool har kabaré i namnet). Där slog vi ner oss för att dela alla upplevelser vi haft på Bloomfield Road över ytterliggare en pint. Vi var väl ganska eniga om vem som behövde skärpa till sig och vem som borde hyllas. Därefter hoppade vi in i en "bulle" till hotellet för en powernaps, blogguppdateringar & badmöjligheter innan vi begav oss ut igen och gjorde Blackpool's gator osäkra.
Denna kvällen blev det den genuine italienske familjeresturangen Nunzio's som hade äran att inhysa Swedish Hoops-falangen. Här slängdes det inpå vitlöksbröd, risottos & pasta nersköljt av husets underbart saftiga rödtjut. Vi bjöds på ett "dinner and a show"-koncept då vi kunde skåda fulla medelåldersmän svira runt rejält utanför fönstret som vette ut mot bargatan. Man hade lite känsla att man var i Magaluf fast i minusgrader. Engelskmännen kan det där med ända in i kaklet när det gäller supandet samtidigt som damerna klär sig lite för lätt och skäms inte för att visa sin bleka hud som väller ut ur för små kläder. Personalen var väldigt trevlig och även om våra dåliga försök på att snacka italienska dog totalt så tror jag vi framstod som lite mer sympatiska än vi varit tidigare på dagen på Fish'n'Chips-stället. Även om vissa i sällskapet sneglade lite väl på servitrisens behå :) Runkle för helvete!!!
Vi bestämde oss ganska tidigt att följa upp matbiten med att kolla in vad staden hade att erbjuda, typ "when in Rome" tänkte vi väl. Ryktena drog oss till Brannigan's som säkerligen kunde vart OK men det var lite för glest på heltäckningsmattan och musiken lite för hög för att vi skulle bli långvariga där. Istället blev det stället vägg-i-vägg där man som inträde skulle skänka 1 pund/skalle som gick till välgörenhet. Vi prutade oss lite skamligt in helt gratis med löfte att prova deras strippstång. Vi lyckades övertala en ivrig Givens/Morten att inte svinga sig på stolpen då han sliter med en dålig rygg. Lite sur gick han hem tidigare än oss andra. Vi andra blev kvar och insöp den ljuva engelska kulturen och blev mer stående som åskådare till detta engelska förfall. Tidpunkten för vårt anländande til hotellet är preskriberat men vi skulle ju upp tidigt dagen efter så sååååååå sent var det inte.
Red-Fred:
Söndagen grydde och ett gäng trötta Swedish Hoopsare masade sig ner till frukostbordet. Engelska frukostar är ju ett kapitel för sig, endast marmelad på som pålägg och den sedvanliga brödrostgrillen på plats i vilken man måste riskera tredje gradens brännskada för att kunna rädda hem sin toast. Gänget lät sig väl smaka och eftersnackade lördagens aktiviteter.
En kort taxiresa senare och ett farväl av Chequers Plaza hotell så nådde vi Blackpools station där vi, efter lite pris-dividerande köpte ett gäng biljetter med destination Liverpool. I princip samtliga söndagstidningar inhandlades (nån som vet varför engelsmännen aldrig häftar ihop sina tidningar? Miljöskäl? Kostnadsbesparing?) och sportsidor konsumerades på löpande band under den ca 1,5 timme långa resan till ”Pool”. Väl framme slösade vi ingen tid, taxi till vårt nya HQ!
SwHL aka Patrik:
Boendet i Liverpool skulle bara vara en natt och vi kostade då på oss att höja standarden på hotellet. Detta gick bra utan att våra plånböcker tömdes tack vare ett erbjudande vi hittade på internet i höstas och som vi tacksamt tog emot. Radisson Blue Hotel var lyxigt och bra placerat en kort taxitur från centrum/tågstation. Efter vistelsen i Blackpool med mycket fish & chips och andra godsaker nedsköljd med diverse öl så var det ett ganska tungt gäng som hade anlänt till Liverpool. Vi ville därför garantera oss sängar av hög kvalitet att vila våra trötta kroppar i.
Rummen var fina men eftersom vi skulle åka okristligt tidigt på måndagen så visste vi att vi inte skulle njuta av dessa särskilt länge utan det var något annat vi var ute efter……..nämligen SPA-faciliteterna. Vi kastade in våra saker på rummet, tog badbyxorna under armen och begav oss iväg ner i hotellkorridorerna. Det var en fin och nästa folktom anläggning som mötte oss med ångbastu, vanlig bastu och pool (både en stor och en liten med bubblor i). Vi utnyttjade alla bekvämligheterna och det enda problemet vi stötte på var de två duscharna vid poolen som på klassiskt engelskt manér naturligtvis bestod av en skållhet och en med bara kallvatten som det inte gick att ändra på hur mycket vi än vred på kranarna.
Vi liknade ett gäng stora sälar som var feta och klumpiga på land men som när vi kom ner i vattnet rörde oss hur graciöst och smidigt som helst. Sälliknelsen kördes till det yttersta då vissa av oss utnyttjade akustiken i valvet som omslöt poolen till att avge trovärdiga sälljud och klappa med ”labbarna”. Efter en timmes plaskande kände vi oss nöjda och kom ut från SPA:t som nya människor. Sällan har väl ett gäng fotbollsintresserade skandinaver i England varit så fräscha som vi där vi gled runt med en lätt doft av lavendel och citronbalsam. Hotellet betygsattes inte utan vi konstaterade bara vid vår mycket tidiga hemfärd att det hade levt upp till sin lyxstämpel med bravur och att det var tur att vi hade tagit del av det rabatterade erbjudande vi fick i höstas.
Red-Fred:
Vi hade nu helt släppt tåg som tänkbart transportmedel, ett sådant lyxboende kräver ju bara taxitransport. Efter en kort proviantering så väntade en bulle på oss utanför receptionen för transport till Bolton och Reebok Stadium. Arenan ligger utflugen på ett fält och är något mindre än den 30.000-seater som vi snart kommer att uppföra i Shepherds Bush...host, host... Biljetter hade vi redan, en snabb kik i souvenirshopen var ju inte så intressant för just oss men mat skulle vi ha. Vissa ur gänget trodde tydligen att vi var på baseboll eller nåt ty de styrde stegen mot de gyllene bågarna medan undertecknad valde en mer klassisk engelsk meny bestående av cheese’n onion paj och öl.
Väl inne på arenan så imponerades vi av Arsenals bortaklack, ca 4000 väl synkroniserade fans som gav sitt lag ett suveränt stöd medan hemmastödet var mer spritt, extra credd denna dag delades ut till nyutnämnde managern Owen Coyle.
Matchen var väl sådär, Fabregas ledningsmål i första halvlek kunde ha kvitterats men som många bottenlag så saknar Bolton skärpan i avsluten och 2-0 kom i andra vilket var spiken i kistan. Johan Elmander kom in med 11 minuter kvar och rörde bollen en gång, byt klubb snarast, Johan!
Taxi tillbaka var knepigare men god förhandlingstaktik gav oss ett bra pris och efter lite köbildning utanför arenan så var det raka vägen tillbaka till Liverpool och restaurangen Alma de Cuba. Stället är en före detta kyrka med högt i tak och stora fönster och givevis beställde de nu törstiga QPR-fansen in varsinn mojito för att därefter skrida till bords. En glad servitris berättade på sjungande ”scouser-dialekt” om restaurangens historia varpå en ny trerätters beställdes in. Köttet var härligt mört, endast Dogge muttrade lite om stektiden men missnöjdes dränktes snabbt i övrigas ovationer över de kulinariska höjder som återigen uppnåddes. Som sig bör på en kubansk resto så rundade vi av med 23 år gammal rom, kaffe och några bitar toffee innan vi rumlade hemåt till hotellet i natten.
Måndagen är inte så mycket att säga om mer än att vi, efter få timmars sömn begav oss tillbaka till flygplatsen för hemtransport till Skavsta. På hemresan diskuterade alla tänkbara nya resor för att återigen få se vårt kära QPR spela champagnefotboll på sin långa och krokiga väg mot det heliga landet som vi någon gång kommer att nå!
RTWD!
