Lungan analyserar QPR - Tranmere
Eller varför det gick som det gick....
Idag bjuder vi på Lungans analys av varför det gick som det gick i lördags. Fortsättning följer imorgon, då får ni läsa om alla andra smaskiga detaljer kring L:s Londonhelg!
-----------------------
QPR vs Tranmere 1-2 var inte direkt vad jag väntat mig när jag åkte till London. Eftersom vi hade fyra raka segrar hade jag hoppats att få se en femte seger och lite skön spel. Här kommer mina funderingar över varför laget inte spelar som man förväntat sig och jag börjar med en kortare sammanfattning av matchen.
QPR ställde upp med följande lag. Culkin – Forbes, Carlisle, Shittu, Murphy – Gallen, Bircham, Palmer, Cook – Pacquette, Angell. Laguppställningen är inte mycket att orda om med tanke på de resultat QPR presterat i de tidigare matcherna och att Gallen gjorde en fantastiskt fin insats på kanten i den föregående matchen. Jag hade dock hellre sett Gallen på topp istället för Angell och att Burgess gått in på högerkanten.
Matchen började trevande även om QPR fick ett skapligt övertag direkt kanske mest beroende på att Tranmere backade hem och lät QPR föra matchen. QPR skapar under den första kvarten två fina chanser, Cook och Pacquette. Därefter väljer Tranmere att flytta upp sina positioner på planen. Ganska snart får Rangers problem och förlorar kontrollen över mittfältet. Varken Birch eller Palmer är några spel fördelare och spelet går helt i baklås. QPR börjar slå långa höga bollar mot sina två toppforwards som får en omöjlig situation mot fyrtonen i Tranmeres försvar. Trots att QPR helt tappat sitt spel känns det ändå som om de kontrollerar matchen och det känns aldrig oroligt när Tranmere anfaller. I den andra halvleken kommer Rangers ut taggade och trycker på hårt i början. Angell har en jättenick som jag och de drygt 12.000 andra Rangers supportrarna inte fattar hur målvakten lyckas rädda. Efter ett tag övergår spelet igen till ett långbollande innan Palmer helt rättvist gör 1-0 till QPR. Under de tretton sista minuterna vänder sedan Tranmere på matchen trots att det känns som QPR har kontroll över matchen. Två snabba kontringar efter individuella misstag av Murphy leder till en förlust för QPR med 1-2.
Mina intryck och funderingar över varför Rangers tappade spelet och matchen är att när Tranmere lyfte upp sina positioner tappade QPR kontrollen över mittfältet. Varken Birch eller Palmer är några spelfördelare utan är snarare kampspelare. När de inte får tid på sig att fördela bollarna pumpar de på framåt och vinner visserligen en massa närkamper och sk andra bollar men de skapar ingenting kreativt på mittfältet. Följden av det blir att Rangers matar fram bollar mot anfalls spelarna och hoppas att vinna andra bollen på mittfältet och på det sättet skapa målchanser. Analysen måste bli att Langers saknas något fruktansvärt eftersom han är en spelare som kan hålla i bollen även fördela bollarna ut på kanterna. Möjligtvis skulle Gallen kunna fylla Langers plats medan han är borta. Jag saknade helt Forbes raider på kanterna som under förra säsongen var ett av Rangers farligaste anfallsvapen och han väljer givetvis det enklaste alternativet, en lång boll när han inte har några alternativ på mittfältet. Dessutom saknades det en target player längst framme, om Rangers ska envisas med de långa bollarna, som kan hålla i bollen så att laget kan flytta fram sin positioner på planen. Att sedan Murphy gör två jätte misstag är sedan olyckligt och jag hoppas verkligen inte att han blev knäckt av den här matchen.
Det fanns givetvis även en hel del positiva intryck också. Cook gör en fantastisk fin insats på vänsterkanten. Han ligger bakom i princip allting Rangers skapar framåt. Han spelar väldigt intelligent och utmanar och dribblar när han bör göra det och spelar vidare bollen när han bör göra det. Jag hoppas verkligen att Rangers kan köpa loss honom från Watford när låneperioden tar slut. Culkin gjorde ett mycket stabilare intryck än vad han gjort i de tidigare matcher jag sett honom och det syns att hans självförtroende växt i och med att han höll nollan i fyra matcher i rad. Shittu verkar vara tillbaka i form och redde elegant ut ett par situationer som Murphy skapade. Palmer behövs på planen. Han håller uppe humöret på spelarna och pushar på dem när det går trögt och är lite av en pappa för alla ungdomar i laget. Det jag dock imponerades mest av var lagmoralen och kämpaglöden. Även om spelet helt gått i baklås så krigar de och sliter hela tiden. Det syns att varje spelare verkligen vill vinna. De visar sina känslor på planen och som supporter är det fantastiskt att se den glädje de visar när Palmer gör mål och den fruktansvärda besvikelse de visar när matchen tog slut.
Med de sista raderna i minnet och vetskapen om att Langers snart är tillbaka är jag ganska övertygad om att Rangers tar sig till slutspelet. Med Langers i laget höjs lagets kapacitet ett par steg och skulle spelet gå i baklås ännu en gång så har de bevisat för mig att de ändå kan kämpa om poängen mot lag på övre halvan.
