Rob Steiner om tiden i England
"Vi hade ett kanonlag den säsongen, en enorm laganda trots att klubben saknade pengar!"
Redaktionens Stockholmsfalang drog till Norrköping för att träffa den ende svensk som haft äran att få bära den blå-vit-tvärrandiga tröjan som spelare. Över en fika på ett café i centrala ”Peking” snackade vi loss om tiden i Rangers, det bittra slutet och om vad Robert egentligen gör nuförtiden.
Berätta om hur karriären startade!
Jag började lira som 8-åring i Finspång innan jag bytte klubb till lokalkonkurrenten Simonstorp. Den senare klubben är en riktig plantskola som bl a har fostrat bröderna Lönn, som sen spelade i allsvenskt i IFK Norrköping. När jag var 19 år gammal flyttade jag till Norrköping och IF Sylvia. Vi hade ett bra lag, vann div 3 och ledde 2:an länge och väl säsongen efteråt. Tyvärr passerade Assyriska under seriens slutskede och sen torskade vi i kvalet mot Visby. 1995 blev det IFK Norrköping och sen spelade jag där mellan –95 och –97. Det gick väl ganska OK, speciellt säsongen –96 då jag satte 12 mål. I början av –97 fick jag även chansen att följa med landslaget till Thailand, det blev där 4 landskamper och ett mål.
Hur kom det sig att det sedan blev England?
Jag blev kontaktad av Bradford, först som lån, därefter blev jag erbjuden ett permanent kontrakt i mitten av juni. På hösten –97 gick det kanonbra, gjorde 5 mål på 8 matcher och det snackades om kontrakt med Southampton och italienska Lecce, den senare klubben skickade även spioner men affären rann ut i sanden. En första indikation på att klubben kanske inte var så intresserade av att satsa på mig var när man köpte John McKinney som då var klubbens dyraste nyförvärv någonsin. Man ledde länge ettan men skadorna gjorde att vi dalade i tabellen och tränare Chris Kamara fick kicken på våren –98. In kom Paul Jewell som hatade utlänningar och helst inte ville se några alls på plan. Jag började känna att jag ville lämna klubben men Bradford satte en hög s k signing fee på mig och detta gjorde att ingen hade råd att lösa mig från kontraktet!
Sen kom du till QPR! Hur kom du i kontakt med Rangers?
Jag blev tillfrågad om att spela en intern uppvisningsmatch i London och uppenbarligen gick det ganska bra, QPR var helt klart intresserade! Jag har väl insett efteråt att jag borde skrivit på direkt men klubben köpte just därefter målvakten Miklosko och då hade de inte riktigt råd att lösa mig. Jag spelade första matchen som lån i november (Bolton hemma, 2-0, red:s anmärkning) och sen blev det ytterligare ett 15-tal matcher för Rangers. Det gick hyfsat och jag hade Gerry Francis förtroende hela tiden. Eftersom transferfönstret stängdes i slutet av mars så tillhörde jag dock fortfarande Bradford och de valde sedan att låna ut mig till Walsall där jag spelade ytterligare ett antal matcher.
Men du lyckades komma ur kontraktet med Bradford till slut?
Yes! Under sommaren –99 så var jag mer eller mindre i frysboxen i Bradford! Jag fick t o m sitta på bänken i reservlaget och fick konstiga räkningar från klubben på saker som skulle betalas som jag inte var ansvarig för. Till slut brast mitt tålamod och jag talade mer eller mindre om för Paul Jewell att han var en skitstövel. Resultatet blev 500 pund i böter för s k ”language abuse against the manager”. När klubben skulle åka på sitt försäsongsläger till St Lucy i Västindien så fick jag först info om att jag inte skulle åka med. 2 timmar innan flyget skulle gå kom ordern; packa väskorna, du skall med i alla fall! Så där höll det på hela tiden och därför var det en befrielse när QPR hörde av sig igen under sensommaren –99.
Berätta om den andra sejouren i Rangers!
Jag skrev på i slutet av augusti och fick en flygande start; vi spelade en träningsmatch mot Tottenham, matchen slutade 2-2, jag gjorde ett mål, fick ytterligare ett bortdömt och fixade en straff. Jag skapade en massa målchanser och gjorde första ligamålet i 8:e matchen, hemma mot Tranmere. Det gick kanonbra under hösten, jag hade Gerry Francis förtroende och även laget spelade bra, vi låg som bäst 7:a innan skadorna kom. Gerry Francis är en kanontränare men han har en förkärlek för fysiska övningar, och då menar jag sådana utan boll. Träningarna innehöll en stor mängd löpning och övningar som ”box-to-box” (ett antal snabba rusher från straffområde till straffområde). Den hårda träningen gjorde att vi drog på oss många skador (ett tag hade vi upp emot 10 pers. på skadelistan) och vi dalade även i tabellen. Jag minns bl a en match när både Richard Langley och Clarke Carlisle slet av sina korsband. Trots detta slutade vi på 10:e plats säsongen 99/00. Tyvärr så blev jag skadad mot Blackburn borta på våren och sen var det slutspelat för den säsongen. Vi hade ett kanonlag den säsongen, en enorm laganda trots att klubben saknade pengar!
Sen kom skadorna! Vad var det som gjorde att du inte kunde komma tillbaka?
Jag opererades 10 mars 2000 och körde tuff rehabilitering under hela våren. Tror dock att Gerry Francis pushade mig för hårt, han ville ha mig snabbt i träning igen under sensommaren. Jag var med under ett par tuffa träningar och sen var det kört, knät gick sönder igen. Tror att det hade räckt med ett par månaders ytterligare vila för att jag skulle kunnat spela men nu blev det som det blev. I slutet av 2000 löste Rangers mig från kontraktet, jag blev schysst behandlad av QPR vid avslutet, inga hard feelings!
...fortsättning följer imorgon...
