Del 2 i Robert Steinerintervjun!
"Drömmen vore ju att få träna QPR, vi får se vad framtiden utvisar"
Här kommer andra delen av intervjun med ende svensken hittils i Rangers, Rob Steiner.
Vilka medspelare minns du bäst från tiden i QPR?
Oh, det finns många. Miklosko var målvakt under de flesta matcherna. I backlinjen spelade bl a Danny Maddix, Antti Heinola, Clarke Carlisle samt Karl Ready och Ian Baraclough. På mitten hade vi bl a Richard Langley, George Kulscar, Tony Scully och Wardley. Som anfallspartners hade jag bl a Kevin Gallen, Paul Furlong och Chris Kiwomya.
Har du kontakt med några av dem idag?
Jajamensan, även om den är sporadisk. Mest kontakt har jag med Langley, Clarke Carlisle och George Kulshar. Träffade faktiskt några av dem när jag var över i höstas och såg QPR-Swindon.
Hur var annars livet som fotbollsproffs i London?
Ur en fotbollsspelares synvinkel – världsklass! Man har en bra lön och ett bra boende, jag hade en lägenhet i Notting Hill. Det är grymt viktigt att bo bra, bra också om kompisar vill komma över och hälsa på. Jag umgicks mest med de andra utländska spelarna, de engelska bor ofta utanför centrala London och pendlar in till matcher och träningar. Man träffas ofta kl.9, käkar frukost tillsammans och tränar sedan mellan 10-14 varje dag inklusive ev. gymträning, därefter är det fritt.
Vilken kontakt har du med QPR idag?
Mycket bra faktiskt. Jag var som sagt över i höstas och passade då på att träffa lite gamla spelarkollegor och även folk på kansliet. Man är fortfarande inte bortglömd, det kom fram en hel del supportrar och ville ha autografer och sånt. Jag har alltid tyckt att det är viktigt att lägga tid på supportrarna, det är ju egentligen de som betalar våra löner. Jag var ganska populär bland supportrarna, blev bl a officiellt avtackad i en FA-cupmatch mot Arsenal.
Följer du laget även hemifrån Sverige?
Jag försöker väl att hänga med via Teamtalk så gott det går, är även ibland inne på officiella (och från och med nu även Svenska Fans QPR-site, Red:s anmärkning). Finns många duktiga spelare, Shittu, Langley, Gallen och Furlong. Brett Angell är en tung spelare som jag mött några gånger. Man har helt klart kapacitet för kval. Tror också att spelarna överlag blivit ännu ett snäpp mer professionella nu sen jag var över. I Bradford hade vi ju med oss ett par backar öl i bussen inför varje match.
Vad tror du om Rangers framtid?
Den är ljus, helt klart! Man jobbar sig långsamt uppåt utan stora ekonomiska resurser. Man är helt klart en storklubb men man har ju haft en hel del problem och gjort en och annan dålig affär. Vart tog exempelvis de pengar man fick för Les Ferdinand vägen, likaså de som försäljningen av Trevor Sinclair inbringade? Ett och annat dåligt köp har väl också gjorts, Mark Hateley var t ex rena rama vraket när han kom till Rangers. Chris Wrights pengar har väl gjort en hel del nytta men inte heller där finns väl obegränsade resurser, dessutom har jag en känsla av att han alltid var mer intresserad av London Wasps än av QPR.. En fördel är dock att man äger arenan. Loftus Road är en intim, tät arena som även skulle kunna byggas ut. Man har så pass passionerade supportrar och skulle säkert kunna attrahera upp emot 30-40.000 fans om framgångarna återkommer.
Vad gjorde du efter Rangerstiden?
Det blev Sverige igen och den sista tiden har jag jobbat med lite allt möjligt på IF Sylvias kansli. Sylvia är en bra klubb och mer välskött än IFK Norrköping. Jag är inte förvånad att IFK åkte ner i allsvenskan i år, man har blivit för bekväma och lutat sig tillbaka och sådant straffar sig. Tar man sig inte upp direkt i år så kan det bli många säsonger i Superettan.
Var har du för planer inför framtiden?
Tja, som fotbollsspelare är jag ju slut, jag kan max spela 20 minuter och kan inte springa i sidled alls. En tränarkarriär hade dock varit kul, jag har gått några kurser men nu måste jag ha ett lag att träna. Jag blev lite besviken över att inte bli erbjuden hjälptränarjobbet i Sylvia när det var ledigt häromsistens, tror att jag har en hel del att ge. Drömmen vore ju att få träna QPR, vi får se vad framtiden utvisar. Närmast sticker jag dock till Australien, skall resa runt lite, träffa kompisar och bara fundera på vad jag skall göra härnäst.
Innan vi skiljs år så frågar jag Rob om han kan berätta nån anekdot från Rangerstiden. Han funderar ett tag men berättar sen om ett av Gerry Francis fruktade fyspass. Man kör den sedvanliga ”box-to-box”, 12 snabba rusher fram och tillbaka. Inga problem för de flesta men Richard Langley mår uppenbarligen inte bra för efter den 11:e rushen så staplar han ut till långlinjen, lägger sig dubbelvikt och spyr. Francis går fram till Langers, frågar hur han mår och får mer eller mindre bara ett stön till svars. Demontränaren klappar då bara Langley på axeln och säger ”It’s OK, Richard, only one more to go!!”
