Tårarna i Cardiff....
..eller dagen då Queens Park Rangers inledde återtåget mot toppen?
Det finns två sätt att minnas gårdagens playoff-final om man är QPR-supporter. Antingen kommer man ihåg det smärtsamma nederlaget, tårarna och den tunga hemresan från Cardiff. Eller så minns man festen, den fantastiska stämningen, att precis alla Rangersspelare gav 100% genom hela matchen samt det faktum att finalen verkligen visar vilken stor klubb Queens Park Rangers är. Jag föredrar att spara de senare minnesbilderna på näthinnan och tror att den olyckliga förlusten på Millennium Stadium var startskottet på QPR:s klättring tillbaka dit man hör hemma – i den högsta divisionen.
Patrik, Petter och undertecknad hade efter några luncher på kinakrogen (alltid fyla små lättel) bestämt oss att inte missa denna historiska händelse, när skulle vi nästa gång få se Rangers i en sådan stor match? Sagt och gjort, med mycket hjälp av Lloydy så kunde flyg- och matchbiljetter bokas. Själv flög jag till London redan på lördagsmorgonen och hade inte många timmars sömn i kroppen när jag träffade Lloydy på Heathrow på eftermiddagen. Med fanns då även Ray från Amsterdam (enligt honom själv den enda QPR-supporter som finns i Holland!) samt Tones från Edinburgh. Vi inväntade Petter medan Patrik kom något senare med Swedish Hoops-flaggan. Ryktena hade redan spridits om att en mindre skandinavisk koloni hade samlats på Bushranger men vi valde istället att ladda i Aylesbury, där Lloydy bor. Den lokala puben ”The Plough”, några pints och en tallrik med diverse olika kötträtter blev perfekt och ju fler öl som slank ner desto fler sånger ljöd ut över puben. Innan vi somnade kollade vi in avslutningen på Schlagerfestivalen, det konstaterades att England fick 0 poäng vilket väckte viss muntration….
Morgonen inleddes med att holländaren flög upp och började klä på sig i värsta brandsoldatsstilen… Det visade sig att klockan bara var 5 men vid det laget var alla, Isaksson undantaget, så väckta att det var ingen idé att somna om. Själv hade jag delat gummimadrass med smålänningen vilket renderade i ett antal armbågstacklingar helt i klass med Danny Shittu:s. Som uppladdning rullade vi igång Man Utd – QPR (1-4 till Rangers!) från –92 och flinade åt Alex Fergusons bistra miner när Dennis Bailey gjorde två snabba i matchinledningen.
Vi fick skjuts till Harrow väster om London där en buss skulle hämta oss och ytterligare ett 50-tal Rangerfans. Frukost intogs på gatan innan vi äntrade bussen. Till en början var vi relativt ensamma på motorvägen men efter hand dök fler och fler bilar och bussar upp, nästan alla med en flagga, en halsduk eller en vimpel som tydligt QPR-kännetecken. När vi stannade till för paus utanför Swindon så fanns säkert en 2-3000 blåvita fans där och stämningen var på topp. Vissa bussresenärer föredrog att visa upp sina mera privata kroppsdelar för de passerande vilket tilldrog sig stor muntration. Mot slutet av resan så var det mer eller mindre en karavan av Rangersfans som ringlade sig genom det walesiska landskapet och den sista biten tog därför rätt lång tid.
Väl på plats så drack vi några öl på stan innan vi tog oss in på stadion och till våra platser som var av högsta klass. Stämningen var redan då hög och den skulle bara öka ju närmare kickoff vi närmade oss. Hela den norra halvan var fylld till bredden av Rangersfans, en mäktig syn som gav ståpäls under hela matchen. Innan matchen visades bilder från lagens tidigare prestationer under säsongen, dessutom tävlade klackarna i högsta sång samt vem som kunde ”skrika” en boll först över planen, givetvis vann vi båda vilket den hemmafavoriserande speakern inte kunde tåla då han felaktigt utropade City till vinnare av bolltävlingen… Ljudet när de båda lagen äntrade planen var öronbedövande, hela stadion kokade! Rangersklacken släppte ut blåa och vita ballonger samt viftade med blå-vita flaggor samtidigt som hela, verkligen hela Rangersklacken skanderade ”Come on Uuuuu Rrrrrr’s”!
Matchen var egentligen ganska slätstruken, det skapades inte många riktigt heta chanser under de 120 spelade minuterna! QPR:s och matchens riktigt första farlighet kom i den 9:e minuten då Gallen sköt en frispark som Alexander tippade över. Carlisle och Shittu höll Earnshaw perfekt under kontroll och den senare kom nästan ingenvart. Furlong försökte lobba i den 27:e minuten men Alexander var även med på detta försök. Legg slog senare ett bra inlägg som Kavanagh dock inte fick kontroll över, 0-0 i halvtid.
Rangers började bäst i den andra halvleken och Paul Furlong samt Kevin Gallen var framme och oroade. Det kändes nu som QPR hade ett klart grepp men Cardiff vred sig åter ur detta och kom tillbaka in i matchen. Strax därefter byttes Pacquette, som dittills varit relativt osynlig ut mot Thomson varpå Gallen sköt ett fräsande skott, tätt över ribban. Spelet blev nu mer nervöst från båda håll. Cardiffs tränare Lennie Lawrence chockade nog många i publiken med att byta ut Robert Earnshaw mot Andy Campbell men detta skulle visa sig bli lyckosamt för Cardiff.
I förlängningen böljade spelet fram och tillbaka. 7 minuter in i den första övertidskvarten skapade lagen varsinn het chans. I den första kvartens sista minut hade QPR ytterligare en bra chans där Carlisle så när kunde slå in Kellys crossboll. Tänk om….! Cardiffs Kavanagh slog i början av den andra övertidskvarten ett inlägg som nickades perfekt av Spencer Prior, men Chris Day gjorde en fantomräddning som höll Rangers kvar i matchen. I detta läget trodde vi nog alla att detta var QPR:s dag. Tommy Williams hade ett kanonläge på vänsterkanten där han kanske borde spelat, nu sköt han utanför. Så i den 114:e minuten så slår blixten ner! Kavanagh spelar fram till Campbell som i trängt läge lobbar bollen över Chris Day. Snyggt med grymt, fruktansvärt grymt för Rangers. Hela vår kurva blir knäpptyst medan Cardiffs fans exploderar i eufori. Slutet på matchen är meningslöst, man vet att det inte kommer att gå. Undertecknad tar ut besvikelsen på plaststolarna på raden framför, många QPR-fans gråter och när slutsignalen går så faller många av spelarna bara ihop på planen, förkrossade. Samtidigt som Patrik och jag knyter loss den svenska flaggan så ser vi Cardiff firas som play-offvinnare i ett mäktigt fyrverkeri. Det var ju så nära att det blev Rangers….
Hemresan är tung, inte minst av det faktum att hela vägen ut från Cardiff kantas av Bluebirdsfans som inte vill göra annat än att häckla förlorarna. Vid 10-tiden är vi tillbaka i Harrow och där skiljs vi åt, jag åker till Stanstead, Patrik och Petter till Heathrow medan Lloydy + övriga tar sig hemåt.
Besvikelsen man kände direkt efter matchen var givetvis enorm men till viss del har denna idag bytts ut mot stolthet, dels för det sätt som spelarna under manager Holloway genomfört säsongen, kvalsemin och finalen på och dels för den fantastiska uppslutning och stöd som laget fick under den avslutande matchen. Att se och höra alla dessa blåvita fans på väg till och i Cardiff var helt fantastiskt! Det gick inte vägen denna gång men laget har gjort en strålande säsong och kommer tillbaka nästa år, starkare än nånsin. Då går vi upp – utan kval!