Red-Fred diagnosticerar QPR:ismen..
"Jag kan bara konstatera att jag fått en allvarlig åkomma, de som är kunniga inom det medicinska området brukar diagnosticera denna QPR-ism!"
Ibland, när man får en stund över så funderar man lite på vad anledningen är till att man så ofta lägger tid och pengar på att resa till London och andra obskyra platser för att se ett engelskt lag med tvärrandiga tröjor tjonga boll i den engelska andradivisionen. Hur kommer det sig att man avvarar en vacker våreftermiddag i Stockholmssolen för att istället svettas framför datorn alltmedan kommentatorerna smattrar fram referatet från QPR-Bristol City och hur är det möjligt att man går med på att packa in sig i en buss och åka 60 mil t o r till den kolsmutsiga hålan Barnsley för att se Rangers tappa en till synes säker ledning mot hemmalaget? Bra frågor allesammans, och helt relevanta, speciellt för en utomståede kompis som snarare mest förknippar Chesterfield med fåtöljer och som tror att Plymouth är en bil (vilket det ju förvisso också är..) Fotboll i all ära, men varför engelsk dito, och varför just QPR?
Tja, svaret på fråga ett är enkelt, engelsk fotboll är just som fotboll skall vara när den är som bäst, hårda ärliga tag, kamp och glöd, både på plan och på läktaren. Jag var på Barcelona - Real Madrid för två år sedan och det var en fantastisk match, namnkunniga spelare, dramatik, en härlig gryta till arena, grishuvud kastat mot Figo och trots 0-0 så var det en av mina bästa fotbollsupplevelser..men var fanns sångerna? Den spanska publiken sträcker sig som längst till att klappa händerna om det går bra eller vifta med sina osnutna, vita nästdukar när det går sämre, that's it! Italienska ligan kan däremot bjuda på fantastiska tifospektakel, bengaliska eldar och sång av högsta klass men ärliga tag på och utanför plan, nope! Spelarna missar inte en chans att spela den döende svanen och publiken beter sig allt oftare illa, minns säsongsavslutningen Milan-Roma 03-04 eller varför inte attacken på Anders Frisk på Roms Olympiastadion häromsistens. Nej, när jag vill gå på fotboll vill jag känna mig säker (vilket man ju knappt gör i Sverige längre), sitta nära planen (inga löparbanor!), uppleva ärligt, tufft och roligt spel samt höra publiken sjunga!
Men varför QPR undrar min kompis då?, som hittills chansat på alla engelska storlag som han känner igen från Sportnytt och morgontidningarna.. Varför inte Ljungbergs vinstmaskin Arsenal med sina snygga röd-vita tröjor, varför inte stenrika och på uppåtgående Chelsea från västra London, eller 80-talets giganter Liverpool (vem minns inte Kenny Dalglish & Co:s fantastiska spel och Europacuptriumfer som fick ett så tragiskt slut på Heyselstadion -86), eller kanske "Red Devils", Manchester United som allt sedan flygkatastrofen då halva laget omkom så tragiskt finns i många fotbollsfans hjärtan?
Ja, du, kära läsare, jag kommer nu inte att börja rabbla hela historien om hur man som 12-åring sprang in och ut i tobaksaffären hemma i Jönköping för att försöka komma över senaste numret av Match och Shoot, heller inte om upphetsningen man kände då man såg att det engelska ligalaget QPR (...med stjärnor direkt från VM i Mexico hit till Österlen..som det så klatschigt stod i matchprogrammet) skulle spela på Korsavads IP i Simrishamn. Jag kan bara konstatera att jag fått en allvarlig åkomma, de som är kunniga inom det medicinska området brukar diagnosticera denna QPR-ism!
QPR:ismen uppträder inte direkt, den smyger sig på en! För min del skedde det i unga år, därefter vilade den upp sig under en lång period för att på ett våldsamt sett bryta ut för ett par år sen då jag och min redaktörskollega Simon startade upp denna site. Efter att ha levt med åkomman under en lång tid nu så börjar jag känna igen symptomen. På hemmaplan (Sverige alltså..) så resulterar den ofta ett i evigt knappade på text-tv:n under lördagseftermiddagarna, om man inte kan koppla upp sig på QPR-World då såklart. Ovanligt många besök på www.ryanair.com är en annat symptom på att man kanske vill följa sitt lag på närmare håll och så brukar det bli...minst ett par gånger per år.. Väl i London så stiger pulsen kraftigt när man sätter sig på tunnelbanan för att via den spikraka röda Central Line ta tuben till Shepherds Bush, W12, QPR-land.... Den förhållandevis lilla arenan är inget att skryta över, Fulhamfansen spydde sin galla över Loftus Road då man tvingades lämna Craven Cottage för några år sedan men för en Ranger är detta helig mark. Febertoppen är på väg uppemot det 38 när man bläddrar bland retrotröjorna i shopen och når sin klimax under match, när Rangers anfaller mot The Loft så kommer jag på mig själv med att stå upp och skrika rätt ut på ett sätt som inte ens händer i samband med...ja ni vet..;-)
Men svaret på frågan, varför QPR får förbli obesvarad... Jag antar att det är det är svårt för många supportrar att så tydligt peka ut en anledning till varför man håller på ett visst lag, en socionom hade säkert kopplat det till nån teori om grupptillhörighet, en psykolog hade troligtvis pekat på ärftliga faktorer...osv. Jag bara vet att något som får mig att lägga så mycket tid och engagemang samt plockar fram de mest primitiva känslorna inombords måste betyda mycket, och gör det också... Det är nog också det sista och viktigaste steget i min sjukdomsprocess, själva acceptansen. Jag har helt enkelt accepterat att QPR:ismen finns inom mig och nu måste jag lära mig att leva med den...
Jag tror faktiskt att det kommer blir ganska lätt!
