13 minuter från ligatiteln..
QPR-redaktionen berättar historien om ett av de bästa lagen som aldrig vann ligan...
QPR:s största triumf är än så länge ligacupsegern 1967, därtill har man andraplatser i FA-cupen och i den högsta serien, dåvarande division 1, den sistnämna placeringen tog man säsongen 1975-76 och årets säsong markerar alltså ett jubileum för en av de bästa QPR-upplagorna någonsin. Rangers var snubblande nära att ta hem segerbucklan och om det inte hade varit för en olycksalig bortaförlust mot Norwich den 17:e april 1976 så hade man vunnit ligan. Då spelprogrammet för kommande säsong lottades i slutet av juni så slumpade det sig inte bättre än att Rangers, på dagen 30 år efter det ödesdigra mötet, återigen beträder Carrow Roads gräsmatta för en chans till revansch, förhoppningsvis inför bl a Swedish Hoops påskresenärer. Som lite sommarläsning kommer här en återblick om hur nära det var för QPR den där våren för 30 år sedan....
QPR hade denna säsong ett fantastiskt lag, det räcker med att nämna namn som Stan Bowles, Don Givens, Gerry Francis, Frank McLintock och Dave Clement för att få vilken fotbollsfanast som helst att slicka sig runt munnen. Rangers var detta år ett komplett lag som redan tidigt under säsongen visade att man skulle bli att räkna med. I premiären slog man Liverpool med 2-0 inför 27.000 åskådare på Loftus Road, det var första gången "Reds" fick återvända tomhänta efter ett möte med QPR. Man fortsatte genom att mycket imponerande slå regerande mästarna Derby borta med hela 5-1 där bl a Stan Bowles noterade ett hat-trick. Hemmasegern mot Leicester den 23 september förde Rangers upp till en sensationell serieledning för första gången någonsin och efter att temporärt tappat serieledningen så återtog man den lagom till halvtid. Värt att notera från hösten var också att Gerry Francis fick bära kaptensbindeln i Englands landslag, en stor ära både för klubben och för Francis.
Efter en knaper poängutdelning under jul- och nyårshelgerna då man bl a föll med 2-0 borta mot Arsenal så inledde man, efter uddamålsförlusten mot West Ham den 24:e januari, en av klubbens, poängmässigt bästa sviter någonsin. 12 matcher resulterade i 11 segrar och en oavgjord. Den 10 april slog man Middlesbrough hemma med 4-2 (2 mål av Francis) samtidigt som värsta konkurrenterna Liverpool och Manchester United kryssade respektive förlorade. Samtliga lag hade nu 3 matcher kvar att spela men QPR hade en poäng tillgodo på Liverpool, tre raka fullpoängare för Rangers skulle alltså ta bucklan till W12.
Norwich City hade inget att spela för mer än äran i mötet med QPR på påskdagen men det såg ändå ut som om man stred för sina liv i matchen. Hemmalaget tog en överraskande ledning i matchens 26:e minut då Mick McGuire anföll på kanten och skickade in bollen till Colin Sugett som sköt mot mål. Dave Clements rensning var bara halvdan och Ted MacDougall kunde raka in 1-0 till hemmapublikens stora förtjusning. QPR lät sig dock inte nedlås av detta utan anföll med full kraft och efter ett antal missar så kunde Dave Thomas just innan paus kvittera och ge QPR nytt hopp om att vinna matchen.
Norwichs spelare var dock fast beslutna att förstöra festen för Rangers och i den 55:e minuten hände det som inte fick hända. Phil Parkes lyckades inte få bort bollen tillräckligt vid en hörna och "kanariefåglarnas" back Morris fick drömträff från 15 meter, skottet helt otagbart från Parkes. En kvart senare så slog Morris till igen, ett inlägg från hans fot nickades bakåt av Jones och Phil Boyer kunde omarkerad sätta 3:an för de gul-gröna, ridå för QPR. En sent självmål av hemmalaget kom alltför sent för Rangers som fick lämna östkusten utan någon poäng. Som om det inte räckte med det så nåddes spelare och fans av nyheterna att Liverpool hade slagit Stoke med 5-2, QPR var nu två poäng efter Liverpool i jakten på mästartiteln.
Via varsin seger (Rangers 2-1-slog Arsenal på Loftus Road) så var läget oförändrat mellan de två huvudkonkurrenterna inför den sista omgången där QPR skulle möta Leeds hemma. Liverpool var dock upptagna av internationellt spel och skulle inte spela sin hängmatch mot Wolves förrän 10 dagar senare. Via en 2-0-seger inför 31.000 åskådare på Loftus Road så var Rangers ligasegrare men Liverpool hade ju en match kvar att spela... En extra krydda var också att Wolves behövde två ytterligare poäng för att undvika nedflyttning, man var dock dessutom beroende av att närmsta bottenkonkurrenten Birmingham förlorade sin hängmatch. "Vargarna" tog också ledningen i första halvleken genom ett mål av John Richards, oavgjort för Liverpool skulle bara räcka för QPR om resultatet blev 3-3, 4-4 osv, 1-1 skulle med andra ord skicka bucklan till Merseyside. Med 13 minuter kvar så pricksköt dock Kevin Keegan in 1-1 samtidigt som rapporterna nådde Wolveskabyssen om att Birmingham vunnit och därmed beseglat "vargarnas" öde. Hemmalaget rasade nu ihop och Liverpool kunde göra ytterligare två mål och därmed bärga ligasegern.
Ligatriumfen gav "Pool" en plats i Europacupen för mästarlag säsongen därefter, något som man förvaltade på bästa sätt genom att ta hem den ståtliga pokalen för första gången, detta markerade samtidigt starten på en era då man under 8 säsonger (1977-1984) vann Europacupen 4 gånger. Man funderar lite på vad som hade hänt om QPR hade tagit Liverpools plats.....att drömma kostar inget eller hur? Hursomhelst så fick Rangers spela i UEFA-cupen säsongen efter och nådde där kvartfinalen där AEK Aten blev för svåra.. 1975-76 års QPR-upplaga är dock fortfarande den absolut bästa som burit de tvärrandiga tröjorna och kanske ett av de bästa lagen som aldrig fick vinna ligan. Hade det inte varit för de där j-a Norwich så...men den 17:e april nästa år ska vi betala tillbaka för gammal ost...
