Southend - Northampton2 - 2
Festen i W12 - QPR är tillbaka i Premier League!
Nu är det 100%-igt, efter 15 år är "Superhoops" åter i finrummet. Starka känslor i W12 när QPR:s serieseger äntligen blev klar.
Det finns ögonblick i livet som man alltid kommer att bära med sig, sådana som man kommer att minnas för alltid den dagen man lägger sig på rygg med näsan i vädret. Jag är rätt säker på att de flesta av de QPR-supportrar som befann sig på Loftus Road när Rangers, efter 15 års frånvaro i den högsta serien, i lördags äntligen tog steget upp i Premier League kommer att bevara lördagen den 7 maj 2011 i sina minnen länge, länge. Men vi tar det väl från början…
---
Queens Park Rangers har ju, allt sedan den karismatiske Neil Warnock tog över laget i maj förra året gått från klarhet till klarhet på fotbollsplanen. Tvärränderna ryckte redan tidigt i höstas åt sig en stor ledning i andraligan och förstaplatsen har man, sedan dess mer eller mindre prenumererat på. Speldirigenten Adel Taarabt har firat stora triumfer med sitt vägvinnande och svårlästa spel, keepern Paddy Kenny, som Warnock hämtade från sin tidigare klubb Sheffield United har spikat igen bakåt och för allmänheten okända namn som Shaun Derry, Kaspars Gorkss, Tommy Smith och Alejandro Faurlin har, inom ramen för ett, av Warnock komponerat lagbygge kunnat glänsa. Men just Faurlin skulle, under säsongens sista månader, komma att bli huvudperson i ett segdraget drama som inte fick sin slutpunkt förrän just innan The Championships sista omgång tog sin början. Den till synes så säkra seriesegern och även uppflyttningen till Premier League riskerade nu att gå upp i rök på grund av att klubben, enligt det engelska förbundet FA, inte skulle ha skött transfern av den unge argentinaren på rätt sätt. Klubben anklagades för att ha brutit mot sju olika punkter och den s k ”Faurlin-gate” höll alla Rangers-fans i ett förlamande strypgrepp ända fram tills i lördags, detta trots att seriesegern ju egentligen bärgades redan i och med förra helgens bortaseger mot Watford.
---
”Jag mötte upp med mina två vapendragare från tidigare resor, Petter och Patrik tidigt på lördagsmorgonen, de två kom från Sverige med tidiga flighter medan jag inte vågat utmana ödet och istället valt det säkrare fredagsalternativet. Just vi tre stod, för 8 år sedan, på Millennium Stadium i Cardiff och led med den Rangers-elva som då föll tungt i den avgörande play-off-finalen till The Championship men denna gång var prognosen för ett lyckligt slut klart bättre. Patrik välkomnades med en billig blomsterkvast som vi i all hast (sorry Patrik!) hade inhandlat på flygplatsen, därefter snabbt in i en taxi för vidare transport till ett Shepherds Bush som bubblade av förväntningar denna dag.
Väl på plats så mötte vi upp med idel ädel Swedish Hoops-adel, där fanns de flesta av de som följt QPR i vått och torrt under åren och genomlidigt fiaskon som FA-cup-debaclet mot korplaget Vauxhall Motors, tunga motgångar som anfallaren Ray Jones tragiska dödsfall samt sett ett otal sparkade managers och misslyckade nyförvärv passerat revy på Loftus Road. För att inte tala om tiden i adminstration 2001 och våndan inför risken att klubben återigen skulle hamna där innan våra nya ägare räddade oss undan katastrofen. Lungan (tack för ett mästerligt biljettjobb!), Micke Schelin, Jesse, The Market, Sir Baxter, min redaktörskollega sedan 9 år tillbaka Simon med höggravida frun Linda, Morten ”Givens” Torp, TC och JD från Sundsvall, Dogge, Tåta och Shanksy m fl från Linköping, representanter för halvtomma glaset respektive halvfulla glaset-falangerna med flera med flera, alla hade de tagit sig till festen men ingen vågade ändå inte riktigt jubla, ett hot om poängavdrag hängde ju fortfarande över oss med risk att festen skulle kunna förbytas i förtvivlan om FA valt att ge oss ett förödande poängavdrag.
Vi samlades på populära QPR-puben Uxbridge Arms, drack öl och skrattade men stämningen var trots allt en smula sammanbiten. Plötsligt så hände dock något! Jag tror att det var just då solen tittade fram bakom mörka moln som folk på puben mittemot började jubla och vifta med sina mobiler. Vad händer?, själva stod vi som frågetecken men plötsligt så gick informationen fram: FA:s beslut hade kommit och den innebar att vi slapp poängavdrag, varken under innevarande eller nästa säsong!! Det tog en stund för oss att fatta men när beslutet även konfirmerades av BBC på pubens TV-skärmar så förstod vi, vi var 100 % klara för Premier League och seriesegrare!!
Själva matchen blev en makalös upplevelse, och då menar jag inte själva fotbollen. Det var som om 17.000 QPR-fans kollektiva vånda plötsligt hade upplösts och ersatts av en eufori som man sällan sett. Det viftades med de flaggor som hade placerats ut, det sjöngs ”Campione”, ”The R:s are going up” och andra klassiska Rangers-sånger och jag tror aldrig att jag sett en så stor andel av publiken bära de klassiska blåvita hoopsen. Klipp från gamla tider rullade på storbilden och när laget intog planen, ackompanjerat av ett mäktigt fyrverkeri och ett vrål som nog hördes ända till Stamford Bridge, så hade jag och många med mig svårt att hålla tillbaka tårarna. Det var en magisk stämning och inte blev det sämre när Akos Buzsaky, efter bara 27 sekunders spel spelade fram bollen till Heidar Helguson som tryckte in den med målvakt och allt till 1-0 för mästarna! ”That’s why we’re champions!” skanderade hemmafansen med adress Leedsfansen som dock senare fick mer att jubla över. Gästerna verkade, trots att play-off-chansen var borta, klart mer intresserade än ett segerrusigt Rangers av att sno åt sig segern och via mål av Gradel och McCormack så kunde man ta med sig alla poängen hem. Heder åt de Leeds-fans som stannade kvar för att applådera QPR, jag unnar ”de vita” att få fira på samma sätt nästa år, Leeds är en klassisk klubb som skall spela i högsta serien och man är säkert snart också tillbaka i Premier League.
Eftermiddagen gick dock i blå-vita färger och jublet nådde nya orkan-nivåer då Amit Bathia, styrelseordförande i QPR och svärson till storägaren Lakshmi Mittal fick äran att bära in Championship-bucklan varpå den överlämnades till ”the tricky moroccoan” Adel Taarabt som kunde lyfta den mot en nu nästan helt blå himmel. Ett ärevarv som aldrig tycktes ta slut inleddes där bl just Mittal, QPR:s storägare och Englands rikaste man syntes vandra runt planen, sida vid sida med spelarna och dess familjer. Delar av publiken hade redan tagit sin in på planen efter slutsignalen men då motats bort men nu orkade inte vakterna stå emot längre mot segerrusiga fans som ville in och krama sina hjältar.
För 80-talet svenskar med blöta ögon fortsatte eftermiddagen på ”stamlokuset” Crown & Sceptre, alltmedan blåvitskrudade bilar idogt tutandes körde upp och ner längsmed Uxbridge och Goldhawk Road. Det var 15 år sedan Rangers var i Premier League och det kändes som om hela W12 var på fötterna denna eftermiddag, det gick knappt att komma in på pubarna men tack vare det fina vädret så fanns det ändå plats för alla och provisoriska festplatser upprättades i varenda gathörn.
För ”mitt” sällskap fortsatte kvällen som blev ganska blöt, det kan erkännas. Vi skålade i champagne och snackade Silly Season och kommande resor och firandet fortsatte långt in på småtimmarna. En lång och framgångsrik säsong är över, Neil Warnock och klubbledningen måste börja bygga ett lag solitt nog för att överleva i den högsta serien men det är frågor för nästa vecka och sommaren.
Se upp övriga Premier League-lag! Vi må ha ligans mest slitna arena, trångt om benutrymme och långa köer till toaletterna men vi har Englands snyggaste tröjor, rika ägare och en jäkla bra lagbyggare i Neil Warnock vid rodret. Nästa vecka inleds det nya lagbygget men fram till dess suger vi bara på karamellen och njuter av att vara ett Premier League-lag igen!"
