Jag har en dröm...
Jag är för en gångs skull positiv, mitt glas har under våren blivit halvfullt. När jag bokade Stoke-resan till sista hemmamatchen för säsongen i mitten på februari gjorde jag det mest för att det skulle bli kul att träffa lite skönt forumfolk igen, ha lite terapisamtal och prata om återkomsten till the Championship.
Jag var helt säker på att vi skulle vara ute ur Premier League vid det laget och det är nog många som tänkte likadant med tanke på att deltagarantalet blir klenare än tidigare resor.
Men fasen va häftigt det är att hålla på QPR! Denna ständiga rollercoaster, heaven or hell, punk och rock n roll på samma gång! För precis ett år sedan hade vi tokångest för Faurlingate, poängavdrag och missad uppflyttning till Premier League, allvaligt - det känns som minst tre fyra säsonger sedan!
Jämför det med att hålla på Everton, Villa, Stoke eller Sunderland. Var 8:e säsong slås ditt lag för en Europa League-plats, vart 8:e slåss man mot nedflyttningsspöket. Vi har Action nästan varje säsong, varje månad, varje match - varje Silly Season.
Jag har en dröm om att få stå på Loftus Road den har första majhelgen i år igen, kramandes den tårögda gräddan av svenska hardcoresupportrar som vet vad lidande verkligen innebär, men också att det är lidandet som gör framgångarna så härliga. För det krävs det seger mot ett Spurs helt ur slag nu på lördag och sedan minst en poäng mot Ärkefienden på Stamford Bridge som förhoppningsvis är helt utpumpade fysisk och mentalt efter Wembleymötet mot Tottenham, dubbelmötet mot Barca och dessutom Arsenal däremellan.
Helt omöjligt är det inte att få stå där igen och få fira att det blir Premier League-fotboll till hösten, men då krävs det att krigarna i tvärrandigt just krigar på i spurten, samtidigt som bottenkollegorna bryter ihop.
WE ARE QPR!
