Makalösa fotbollspelare i Shepherds Bush

Swedish Hoops forumbesökare "Shanksy" har ännu en gång varit i W12 och delar även denna gången med sig av sina upplevelser och intryck.

Eftersom planet klockade in på 1 timme 55 min, samt att resan startade tidigt på morgonen så kunde man nöjt konstatera att man redan 08:00 var i Great Britain. Glad över detta kunde man dock inte vara alltför länge då tung trafik och otaliga vägarbeten drog ut restiden från Stansted till det dubbla mot vad som är normalt. Dessutom kunde inte värmen stängas av i bussen vilket gjorde resan väldigt… jobbig. Man kanske skulle tagit tåget istället? (Skratta du bara Tåta). Nej då, med facit i hand blev man bara lite törstig och är det nånstans man ska bli törstig så är det i London där det finns 5000 pubar.

Inga skandaler inträffade på vägen till hotellet förutom att några icke-EU resenärer trängde sej i en kö. Samma sak hände för övrigt när vi bordade planet på väg hem. Vad är det för fel på vissa folk? Tänk om alla skulle göra samma sak? Vid närmare eftertanke förstår jag varför det är kaos i en del länder.

Första dagen var vikt för shopping (det blir lätt så när frugan är med) och lite pubande på kvällen. Lilywhites fick en tusenlapp av oss. Vi fick kläder till lillgrabben som räcker fram till nästa vinter. Jag gillar verkligen den butiken. På kvällen var vi bl.a. på The Green. Jag kollade efter kineser men hittade inga.

Tisdagen var vikt för QPR. Först ville frun bara kolla in Westfield shoppingcenter. Jag hade inga invändningar. Vi var tidigt uppe och bodde typ bara 100 meter därifrån. Jag gissade att vi skulle vara inne och ute på högst en halvtimme. Ja jävlar vad man kan bedra sej! Min livskamrat blev helt uppslukad. Och jag förstår det, Westfield ÄR imponerande. Jag stod ut i nästan två timmar, mest p.g.a. av att det fanns ett HMV, storbildskärmar med nyheter och sport, ett Texas Hold’em-spel på min telefon samt barer med dryck.

En liten notis i nån blaska väckte förresten mitt intresse. Det stod att Adel Taarabt var upprörd och ville bli utbytt i matchen mot Hull senast. Neil Warnock vägrade och Adel fick vackert spela sina 90 minuter. Bra, Neil visar pondus. Men vad är det för fel på marockanen? Är han inte riktigt vid sina sinnens fulla bruk? “Jag gillar inte att folk skriker på mej”. “Jag ska spela för Barca-ManU-RealM-Arse“. “Ferguson ringde igår med ett kontraktsförslag“?
Killen är omogen, tar massor med felbeslut och är ibland alldeles för bollkär. Men han är också en fantastisk fotbollspelare. Han kan avgöra matcher på egen hand. En underbar blick för spelet, finfin teknik och stabila ben (ingen diver som typ Ledesma eller Steiner). När han släpper bollen är det smörpass efter smörpass. Han prickskjuter hårt och har den där förmågan att hitta nätet. Han kan vara den spelaren som är tungan på vågen om vi ska lira i PL eller inte nästa säsong. Så för mej får han gärna ha sina nycker bara han stannar så länge tills QPR är säkrade en plats i yttersta finrummet.

Och vi ska komma ihåg att en av de största genom tiderna i klubben (den absolut störste enligt mej) - Stan Bowles - INTE var lätt att handskas med han heller. The Man var en bohem, han begärde ständigt att få bli uppsatt på transferlistan och han ville ideligen ha bättre betalt. Det finns endast EN anledning till att han bara gjorde fem landskamper. Nämligen att han blev osams med varenda manager. Stan var en makalös fotbollspelare. En naturbegåvning. Han var mannen som kunde släntra in på plan fem sekunder innan matchstart efter att ha kollat galopp och druckit en whiskey. Sedan spelade han skjortan av precis vem som helst. Och han var (ÄR!) fullständigt avgudad i Shepherd’s Bush.

Jag jämför inte dessa på nåt annat sätt än att de bägge har sidor som inte är ultimata för stämningen i ett fotbollslag. Adel har en lååååååång väg till Stanleys nivå. Men han kan nog ta sej dit. Det hänger enbart på honom själv tror jag. Mentalt måste han växa. Snälla Taarabt, kan du inte bara koncentrera dej på Queens Park Rangers? Du har chansen att bli en legend i denna klubb. Stanna här och du har allt att vinna. Istället för att bli smärtsamt medveten om att du just nu inte håller i en klubb som typ Manchester United. Stanna här och var en vinnare. Om du fortfarande vill pröva lyckan i en annan klubb om några år så säjer jag bara Lycka Till. Men den tiden är inte här än Adel.

På tal om Ledesma. Jag har kommit över en inspelning på samtalet mellan Paladini och Warnock från en säker källa. Så här går dialogen:
-Hej Neil, jag har en kanonspelare på gång! Han har varit hos oss förut. Är en liten legend bland publiken.
-Jaha, är det nån av dom jag vill ha?
-Nja, alltså, du har väl inte nämnt hans namn men om du visste vilken kanonspelare han är. Jag har jobbat hårt för detta.
-Vem är det?
-Ledesma! En kanon!
-Vem?
-Ledesma! Du vet, han är ju välkänd. En kanonspelare!
-Gianni, min vän. Glöm det. Han spelar aldrig i nåt lag jag coachar. Vad har han gjort de senaste två åren förresten?
-Äh, spelat 13 matcher i serie C? Och så stod han i korvkiosken ett par gånger. Men han är kanon!
-Lyssna nu Gianni. Om detta ska gå vägen behöver jag ha tre-fyra spelare som JAG valt. Om du och dina agentpolare tjänar pengar på att flyga över honom hit så gör det då. Han kan få träna med oss en gång. Men i QPR kommer han inte att spela. Förstått?
-OK, Neil, kanon. Jag kan skeppa över honom till Brighton sedan. Tjenixen!

Lite research för pubguiden fanns givetvis på agendan. Det finns ju en hel del ställen att ladda på i W12. Innan guiden ens är färdig har jag redan noterat att The Prince bytt namn.
Men jag skulle förstås försöka briljera för frun och gick en väg jag inte gått förut. Jag hade nämligen inte tittat på nån karta utan bara memorerat gatunamnen. Och jag är ju ändå ganska bevandrad i området. Men när min stora kärlek påpekar att vi nu gått i en cirkel gav jag upp. Törsten var stor och när jag såg att gatan där vi gick ledde till Melina Road så var det bara pang på. Skiter i var vi hamnar, bara vi får sätta oss en stund. Vi landade på Adelaide och när en gammal vän plötsligt dök upp ledde han oss lätt mot plejsen jag behövde uppdateras på. Men med min vanliga otur var Greyhound stängd och Askew skulle inte öppna förrän 17. Och så gick kameran sönder till råga på det. The Orchard Tavern tog dock emot oss med öppna armar. Coningham Arms (där en del bekanta och obekanta ansikten från Nynäshamn dök upp) och Smuts Bar (aka General Smuts) avverkades också.

Smuts ligger ju ruggigt nära Loftus Road så därför var jag mäkta förvånad när vi var så pass sena att jag inte ens hann köpa ett matchprogram. Slängde mej åtminstone ur den packade kön för ett nummer av AKUTR’s. Men då hann jag knappt upp förrän matchen började. Alltså, måste inte klubben snart göra nåt åt Ellerslie? Det var ca 14000 på matchen men utrymmet gör att det känns som om just alla 14000 ska in samtidigt. På samma läktare. Och 12000 ska in på samma toa i halvtid.

Matchen går inte till historien som den mest välspelade. Inga riktigt farliga målsituationer och ganska jämnt men nog är vi lite starkare än Pompey. Motståndarna startade lite bättre och vi saknade väl Tommy Smith en del men grabbarna gjorde sitt jobb. Roligt att notera frugans första favorit denna match. Det blev Shaun Derry som hon påstod “måste vara nyttig för laget, det syns att han är en kämpe”. Och det sagt efter bara några minuter.
Jo, hon har prickat in en del grejer varje match hon sett live (tre eller fyra). Ainsworth gillades direkt. “Vilket spring och vilken inställning”. Check.
Nygaard sågades. “Den killen är längst i laget men kan inte hoppa”. Check.
Om Chris Day så var det… nog hans utseende som noterades. “Hallå, DÄR är bollen älskling, där mitt ute på plan, inte vid vårat mål…“

När hon strax efter att ha hyllat Derry påstår att nummer 11 kanske är lagets skickligaste spelare börjar jag tro att hon fattar mer än mej. Faurlin var inget annat än superb. Glöm inte Taarabt bara, sa jag. Men han slår ju bara ut med armarna och jobbar inget själv, fick jag till svar. Nä, men han behöver bara vara bra i tre sekunder för att vinna matchen åt oss, kontrade jag med. Och vad hände? Jo, Taarabt skickar in 1-0 och prickar Clint Hills panna till 2-0 och matchen var vunnen. Men Tarby var onekligen väldigt blek i denna match.
Jag brukar inte bara vilja framhålla vissa spelare i detta underbara lagspel men Paddy Kenny MÅSTE nämnas också. Han är en genuin stjärna. Så säker på en målis har jag inte varit på åratal. Och inte våra backar heller, det kan jag garantera.

Vid 2-0 målet for jag förresten upp som en missil och knockade givetvis gubben bredvid mej. Jag vågade inte kolla först. Fan, nu for både glasögon och keps åt helvete tänkte jag. Men han stod pall efter att ha svajat lite. Jag bad så mycket om ursäkt och mannen mumlade lite men gav mej inte stryk i alla fall. Och hur skulle det gått till förresten? Om han var QPR var ju även han glad och kunde nog ta en ofrivillig smäll. Om han var Pompey… ja, hur skulle han kunnat visa det? Bland tusentals vilt firande euforiska hemmafans hade han inte kunnat börja veva. Han hade inte överlevt.

Segern firades inte lika grundligt som förra gången jag var över. Det beror på att man knappt hann knö sej ut innan pubarna stängde? Eller att jag den gången nästan tömde en gallon of whiskey på egen hand? Kanske frugans närvaro har en liten dämpande effekt? Take your pick…

URSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSS

Shanksy

---

Redaktionen tackar Shansky för bidraget och ser redan fram mot nästa resa.