När feta damen började ta ton men satte i halsen
Allvarligt talat, om jag inte publicerar en reserapport nu och vi åker ur i eftermiddag, så blir den aldrig publicerad. So here goes:
Så var då ännu en Swe Hoops-resa avklarad. Jag rankar denna som en av de roligaste nånsin och det beror på alla dessa fantastiska QPR’are, både svenska och engelska (måste också nämnas att det var ett otroligt gäng ödmjuka killar som INTE var die hard QPR med på resan också; Hasse, Fredrik, Lasse, Tommy, Cookie JR).
Och det beror också självklart på resultatet. Utan MÅLET hade inte fortsättningen varit lika kul. Så är det.
Vi ÄR verkligen en otroligt familjär klubb med en makalös sammanhållning. Är man QPR så vet alla vad man “går igenom“. Man vrålar bara URSSSSSS och sen är man vänner för livet. Det finns en outtalad “glimt i ögat”-mentalitet. “Räv bakom örat” och en vetskap om att vi inte är bäst men jävligt bra. I våra led finns det INTE EN ENDA gloryhunter. Obviously!
Den som suttit på Loftus Road vid nån av de magiska tillfällena när hela stället skakar vet att fansen är världens bästa. Vi vet att klubben gör så att vi åldras i förtid, vi får pinade lida mellan framgångarna men vi vill inte ha det annorlunda.
Undertecknad har ALDRIG firat ett mål så mycket som det mot Stoke. Vi var utslagna, kändes inte jättenära att göra mål. Då händer det. Jag hade tre dar efter matchen, ingen röst kvar.
We are QPR.
Diskussionerna började redan i bilen upp till Skavsta. Tåta och jag var överens om det mesta. Bl.a. avhandlades det något underliga faktum att ALLA kunde se att Samba Diakite skulle åka ut i debutmatchen (Fulham hemma) men inte Mark Hughes. Han var övertänd som en brinnande fackla och var vårdslös i varenda närkamp. Men det är historia nu, vi ser framåt.
På flygplanet var tre svenska R’s så heta på Gin&Tonic att killen med “godisvagnen” upprepade ggr fick be oss att lugna ner oss. Ja, men ni var sena och drog vagnen fram och tillbaka, stå still säjer vi. Hursom, lyckades killen missa att ta betalt för mina tre GT’s och kaffe(!). Nä, jag påminde honom inte, det finns en gräns för min ärlighet. Sån är jag. Jag skulle inte påmint nån på McDonalds heller. Däremot det lilla lokala kaféet och puben. Jag kan skänka en slant till en uteliggare också. Ryan Air har jag sponsrat med en halv miljon genom åren. Då kan de gott sponsra mej med lite vätska. De lär inte kursa.
Jag drog direkt ut till Clubshopen och handlade lite priser till kommande quiz och rundvandring i Kensal Rise. Att fyndtröjan för fem pund sedan visade sej vara en halv meter för lång får man ta. In hos den lokale lilla butiken för lite vätskepåfyllning innan incheckning på hotellet (som ligger typ 10 meter därifrån). By the way, här är en kille jag aldrig skulle låtit bli att påminna om betalning. När han nu kommit underfund med att tobak faktiskt är billigare i Sverige fick jag till uppdrag att köpa med till honom nästa gång (han borde väl ha bättre inköpspris men ok, jag fixar en limpa till hans farsa). Så nu är man kommande smugglare också. Det blir iofs inte första gången. En gång när jag reste… äh, vänta den storyn passar sej inte här.. Sorry.
Kul att även städerskan (läs här) kom ihåg mej och hälsade glatt. När hon knackade på dörrn dan efter sa hon vänligt “vad har du gjort, du ser yngre ut idag”. Jag skrockade och sa att det är tvärtom, jag är äldre än nånsin, it’s my birthday.
Och så iväg till grabbarna på tattoo-parlouren igen (Vafalls? Hela Shepherds Bush Green är uppgrävd! Stora jordhögar, maskiner och knegare överallt! Var tog alla sköna parkfyllon vägen?).
Jag hade bokat tid, alla var supernice, spanjoren i kassan var snart färdigutbildad och han fattade direkt min önskade tatuering. Han was into gamla runor och vikingatid. Jag ville att han skulle göra den men han fick inte (om sex månader var han fit for fight). Hursomhelst, jag fick en brasse, supercool kille jag träffat förut (inte samma som förra gången). Och efter ett oändligt kluddande med pennor, rökpauser och knagglig engelska satte han grejen perfekt. Men jag var nästan på väg därifrån.
Dryga 3000 spänn fattigare drog jag till Uxbridge Arms för att möta upp andra Swe Hoopsare. Diskussionerna var höga och intressanta. Många kände varann sen tidigare. Pikarna stod som spön i backen men det var hjärtligt. Biljettutdelningen gick som en dans. Kan knappast bli en bättre kväll. Så trevliga människor, så trevlig pub.
På lördan mottog jag mängder med gratulationer via sms och samtal och blev lite sen till mötet vid Paddington Station. När jag kom fram saknades ändå några men ca 15 man var sedan på plats på puben Williams IV för vätskekontroll och frågesport. Dessförinnan var vi vid St Judes och kollade in exakt var klubben bildades. Gruppen vallades runt i dessa historiska kvarter med säker hand via Lungan och Ume_R.
Quizen var “ambitiös” och “genomarbetad” och “kul”. Enligt de som gjorde den. Det tackar jag för. Ganska fina priser radades upp och vinnaren fick välja först. Martin hette segraren som med hög kunskap och lite tur håvade in 36 poäng av 39 möjliga. Lungan var tvåa. Den gamle forumprofilen TC knep tredjeplatsen.
När folk började dra sej därifrån för vidare äventyr dök “Maddix” upp. Eftersom undertecknad känner honom sedan tidigare stannade jag och en engelsk vän kvar och vi utforskade pubens ölsortiment väldigt väl.
Tanken var att jag skulle gå och se 999 i Arsenal-land framåt kvällen men när kompisen hoppade av bestämde jag mej för att stråla samman med massa bekantingar på Uxbridge Arms istället. Tror jag iaf. Skriver detta ganska långt efter och minnet börjar nu svikta lite. Var det nu den där skäggige fan gick igenom min väska? Var det nu jag frågade Debbie, barägaren, att gifta sej med mej? Var det nu jag på nåt häpnadsväckande sätt missade alla T-stationer på Notting Hill och därför gick till Queensway för transport till Bush? Var det nu “SirB”, “W12”, jag och Tommy hamnade på the Swan? Var jag på UA tre kvällar i rad? Skitsamma, kul som fan återigen.
Matchdag. Det är nåt väldigt speciellt att vandra Uxbridge Road fram en matchdag. Det vet alla QPR’are. Jag älskar att se alla matchtröjor, känna doften från käket som brassas, knalla in och lägga ett bet, knalla in och sänka en pint.
Stämningen på ett fullsatt Loftus Road var smått kokande i början. Liiite besviken blir man när man ser att Hughes väljer att placera Zamora ensam på topp en sådan här match. Jag skiter i vad man kallar uppställningen och om han egentligen tycker att hans val för dagen är lika offensiv. JAG tycker det är snudd på tjänstefel att inte spela två forwards på hemmaplan överhuvudtaget. Men det finns såklart en orsak till att jag sitter i en lgh i Linköping och skriver detta medan Sparky sitter i en dug out och bestämmer över QPR’s lag.
Första halvlek är ganska tam tycker jag. Och man börjar bli riktigt nervös. Kommer knappt ihåg mer än att man sitter och suckar och skakar huvudet fram och tillbaka. Men deras Jerome är helt ren och man hinner bli genomsvett men han missar grovt. Taarabt har en hyfsad frispark. Barton har en hyfsad nick. Målisen räddar bägge ganska enkelt. MÅLET känns inte så nära. Crouch gör det han ska; det vill säja ger fan i att göra mål.
Jaha, det var denna säsong grabbar. We R fucked! EN minut kvar, vissa lämnar arenan (oh dear). Blir ändå hörna efter att en ganska pigg inhoppande SWP skjutit via ett Stoke-ben. Taarabt skickar mot Ferdinand som skarvar vidare och vem fan dyker inte upp? Jo, inhoppande Cissé, och han skickar enkelt in bollen och läktarna exploderar. Som nämnts, jag har aldrig firat så mycket. Vilket obeskrivligt ögonblick, jag kramar snubben bredvid mej, har aldrig sett han förr, vet inte riktigt var man ska göra av sej, euforin är total!
Vilken känsla att se alla dessa fantastiska Rangersfans så lyckliga, vilken känsla att se TF’s glädje, vilken känsla att vi tog chansen!
Jag har inte mycket mer att rapportera. Det avgörs idag med början kl 16. Jag har förberett mej mentalt. Vi åker ur. Varför? Jo, Man City går inte att stoppa. Och om inte Bolton är 100 ggr mer sugna på att vinna än Stoke är det något allvarligt fel nånstans. Så vi får nog börja om i CS.
MEN allt kan hända, Crouch kanske hänger en balja för att han gillar oss, det är inte slut förrän det är slut. Eller hur “Market”?
Whatever the season, whatever the league, vi är härdade, vi är QPR…
COME ON U RSSSSSS, u can do it!
