QPR, punk och mycket svammel

Reserapport från QPR vs Fulham 15/12. Varning för lång artikel...

Fredag.
Jag hade bokat denna resa sedan typ 6 månader tillbaka för ca 600 spänn och hade då ingen aning om att flera kända ansikten sedermera skulle välja samma resa. Några av dessa är så pass nära vänner att jag t.o.m. fick gratisskjuts till flygplatsen (tack ”Tåta”, hoppas jag bjöd på en pint, det var åtminstone min avsikt och glömde jag det så har du en tillgodo!).

Jag reste som så många ggr förr med Ryan Air. Detta otroligt utskällda flygbolag som har en CEO som skapat så många kritiska tidningsartiklar att man kan värma upp samtliga hus på hela Island med bara rubrikerna. Vet inte vilket som är det senaste kontroversiella uttalandet men troligtvis ”vi vill riva ut säkerhetsbältena och erbjuda ståplats”. Vet inte om killen menar allvar eller bara vill skapa publicitet och folk skrattar och ojjar sej men jag vadar emot strömmen som vanligt. Ryan Air är ju helsköna! Jag har flugit med dom hundratals ggr och aldrig upplevt några problem. Jag menar, går jag in i en tobaksaffär och ber om att få den absolut billigaste cigarren (du hittar säkert nån för 29 spänn) så smakar den därefter. Man borde fatta att den inte är lika rökigt najs som den där som ligger på 429 kr?
Skulle du kunna tänka dej att stå på planet i två timmar om din biljett kostar 200 spänn t.o.r.? Ja tack säjer jag.

Efter att ha snackat QPR med ”Tåta” och resesällskapet - tillika goda vännerna – ”Tomaso” och T (Fulham!) i bilen upp så blev det musiksnack när man sprang på 3 andra kända Linköpingsgrabbar på väg till London och en konsert med Cock Sparrer och Rancid. För övrigt samma gig jag själv planerat, dock skulle L, M och S gå på söndan och jag på lördan. Dom är alla nämligen Man U-fans och tänkte även tillbringa en del tid på Old Trafford.
Frukostölen på Skavsta smakade utmärkt.
Planet var fyllt med svenska skinnhuven. Såna killar man vill ha på sin sida om det skulle hetta till nån gång. Snackade med en fullgaddad, mycket trevlig, kille från Karlskoga som tyckte att jag även borde gå och se UK Subs på fredan. Ja, det var många roliga band på gång i London den här helgen. Damned, Dickies och Eddie and the Hot Rods lirade också.

Men QPR-Fulham var ändå huvudmålet. Viktigare med en trea där än att Tim Armstrong inte missar nåt ackord.

Till vår glädje satt Mr Solstråle i passkontrollen på Stansted (där han enligt bekräftade källor suttit sedan Titanic sjönk 1912). Med det sedvanliga viftandet med händerna för att snabba på folk satt man på bussen in till city på nolltid. Effektiv snubbe. Väljer alltid hans kö.

Jag åkte förbi hotell och rubbet och stannade inte förrän i White City med Clubshopen som första mål. Saker att inhandla till Swe Hoops Supporterklubb var första prio och minsann om inte Springbok öppnade precis när jag gick förbi. Eller förbi och förbi, jag gick såklart in. Samma kvinna jag sett några gånger där senaste gångerna serverade en mycket bra Guinness. Hon är syrra till tjejen som tog över puben har jag numera fattat.

Shoppingen gick bra, tjejerna i kassan är trevliga och hjälpsamma. Enda lilla debaclet var att alla grejer inte kom med. Synd att de inte visste att jag återigen stannade på Springbok så de hade lätt hunnit ifatt mej. Ett par med en liten grabb mötte mej förresten i dörren. Dom hade också flera påsar från shopen. Mannen kollade på mina digra påsar, sedan på sina egna (de hade ännu fler) och sa ”fucking expensive mate, I hate Christmas”.

Eftersom jag bodde på ett välkänt ställe så hälsade killen i närmaste affären glatt när jag köpte den sedvanliga godispåsen (vatten, cola, tabloid, sandwich och plenty of whiskey). Även på hotellet hälsade de igenkännande med att konstatera att de inte behövde berätta var rummet låg eller hur dags frukosten serverades eftersom ”you’ve been here before so you know”.

Glada R’s på Uxbridge Arms

Resten av dagen och kvällen (tror jag) spenderade jag på en av favoritpubarna; Uxbridge Arms i Notting Hill där ännu flera svenskar dök upp. ”Currie”, ”JD”, ”Market” och ”LasseN” hjälpte till att förgylla en trevlig kväll. I egenskap av envåldshärskare i supporterklubben – passade jag på att förrätta en liten dragning där jag tänkte att några av våra lojala medlemmar skulle få extra julklappar. Med ovanstående vittnen plus ”Tåta” och ”Tomaso” drogs följande nummer: 45, 62 och 86.
Smått otroligt faktiskt. Det visste vi inte då men två av dessa medlemsnummer tillhör Norrmän. Vad som är smått otroligt? Vi har ju bara två Norrmän som är medlemmar! Räkna ut oddsen på det.

Lördag.
Jag stämde ett möte med en av mina bästa brittiska vänner vid White Horse men vi gick inte in där utan styrde stegen mot Crown & Sceptre där flera bekantingar skulle dyka upp. C var mäktigt förkyld men på toppenhumör. Han skakade dock uppgivet på huvudet när jag offrade 20 pund på resultaten 3-0 och 4-0. Ja ja, ja, ni vet ju hur nära jag var men that’s the story när Shanksy är i farten. Istället för en inte helt orättvis tredje balja gör Foolham ett skitmål på slutet. 6 pints åt helvete istället för 200 pints tillgodo.

På C&S mötte vi ”Market” och hans kompis P och ytterligare några kändisar; J och M. Ett stort svenskgäng dök också upp. Och medlemmar ”Lasseman” med son tittade förbi och sa hej. Kul! Gladast kan ”Market” ha varit. Hans kompis hade nämligen fixat en signerad matchtröja via Bobby Zamora. Grymt!

Jag införskaffade sedan matchprogram och senaste A Kick Up The R’s. Bägge dessa hamnade i C’s ficka och ligger naturligtvis kvar där än.

”Tåta” och jag gnällde högljutt matchen igenom. Som en sorts besvärjelse som skulle ge tur? Vi konstaterade givetvis att vi var mycket bättre än gästerna men att vi gör så löjligt enkla misstag i varenda match. Passningsspelet är emellanåt erbarmligt dåligt och detta eviga spel i sidled eller bakåt gör en galen. Nå, det sitter nog mycket mentalt och vi behöver vinna helt enkelt. Det gjorde vi ju efter att planens gigant Adel Taarabt varit på fint spelhumör. Däremot undrar man ju hur mycket mental boost vi fick efter att ha bevittnat de två senaste skitmatcherna mot Newcastle och WBA. Bedrövligt. We’re deep in the shit folks.

Taarabt planens elegante gigant

Tankar för övrigt om matchen är väl att det verkligen var dags att vinna. Taarabt var som nämnts väldigt pigg.
Jamie Mackie hade ett fantastiskt läge att förvalta min investerade 20-pundare redan efter några minuter.
Taarabts andra mål är ren och skär klass.
Fulham verkade inte intresserade av att anfalla. Vore jag supporter till det laget skulle jag kräva nån sorts svar. Riktigt illa.
De dryga 18000 höll igång ganska bra och skanderade givetvis ”can we play you every week?”. Jag kan bara säja att JA, är Fulham så här bleka varje vecka så bring them on. Men jag tvivlar på det.
De glada minerna efteråt är minnesvärda. Härligt lättade QPR’are på pubarna i W12. URSSSSSSSSSSSS.

Gerry på Churchill Arms gillar både blommor och ljus

Själv hängde jag såklart kvar för länge. Men efter bra thaimat på Churchill Arms på LKPG’s R’s inrådan och ett besök på All Bar One där vi snackade QPR med underbara T och H (gamla QPR-fans) drog C och jag till Kentish Town för att kolla in Sparrer och Rancid. Självklart var jag tvungen att övertala C att närmaste t-station till HMV Forum troligen är Tufnell Park. Vilket en hela tiden tveksam C och jag själv snart kunde konstatera var fel. Löjligt att man som medelmåttig medelstadsbo i ett lagom medelområde i lagom Svedala tror att man ska kunna slå en äkta Londonbo på fingrarna? Men vi kom in, tyvärr lite för sent så vi missade bandet Booze & Glory vilket grämde mej lite. Men det var bara i typ två sekunder för när Rancid drog igång skulle jag t.o.m. kunnat förlåta Cantona när han skickade ner oss i tvåan (nåja kanske inte). Fullsatt, bra ljud och de lirade blandat från hela deras repertoar. Och publiken är nog den hängivnaste jag upplevt. Varenda textrad sjöngs utantill oavsett vilken låt de valde. Och tro’t eller ej men det var precis samma sak när Cock Sparrer tog ton. Träffade otroligt nog på den svenska snubben från flyget över och vi festade lite ihop från barens läckerheter (jag är skyldig, jag bjur nästa gång).
Gåshud när Sparrer lirade ”We’re coming back” och ”England belongs to me”.
Och MO (RIP) hade inte helt fel när han påstod att Rancids ”Listed MIA” är en av världens bästa punklåtar.
Fantastiskt gig. Och skulle QPR jobba lika hårt som trummisarna gör så skulle vi vinna varenda match med 10-0.

“Take ’em all take ’em all, put ‘em up against the wall and shoot ‘em”

Söndag.
En av mina döttrar hade önskat sej en resväska i julklapp och man är ju inte mer dum än att man slår flera flugor i en smäll. Jag brukar inte checka in väskor när jag flyger till QPR-land men här fanns ett gyllene tillfälle. Jag skulle ju handla åt supporterklubben så jag betalade för en incheckad väska på återresan. Där kunde jag ju lägga inhandlat gods och sedan ge bort själva väskan till dottern. Ibland funkar min hjärna jävligt tillfredställande! Alla vet att världens billigaste och bästa resväskor finns på Lillywhites, så in till city, plockade upp en fort som satan, payade och sedan tillbaka till rummet på Shepherds Bush Road. Rekord. Tog inte mer än en timme. Att frugan senare direkt kunde konstatera att väskan var en storlek för liten när jag klev innanför tröskeln hemma förvånar väl ingen. Vore ju ingen reserapport från Shanksy annars. Fan.

Halleluja, vad vi återigen är representerade i diverse sportaffärer. Så great att se samtliga QPR’s matchtröjor i alla möjliga storlekar hänga bredvid kolosserna Chelsea och Manchester United. Under 25 års tid har vi ju annars lättare hittat Leyton Orients tröja.

Ok, fram med godiset från ett väl fungerande kylskåp (jo, man bor ju lyxigt he he) och på med lite bra musik. Så här i juletider finns inget bättre än The Yobs . In under två filtar, täcke och överkast (jo, man bor ju billigt he he) och ett desperat letande på tv’n efter höjdpunkter från fotbollen dagen innan. Förgäves.

Snart kom ett samtal från det andra LKPG’s-gänget som tillbringat lördan i Manchester och en match med ett lag som åtminstone vinner emellanåt. De var nöjda och på bra humör efter 3-1 mot Mackems, några lyckade besök på vuxenpubar och lite starkt på tåget tillbaka mot London. Ska vi mötas upp? Givet! Ska vi träffas på legendariska puben The Warrington? Ja för fan! Sagt och gjort.
”There’s a blizzard blowing hard, from The Alfred we’ve been barred, and John’s so pissed that he can hardly stand, listen to that drunken git, cause now he’s being sick, AND IT’S ONLY 100 YARDS TO THE WARRINGTON!”
L hade bra info om stället och kvarteret och berättade lite kuriosa under tiden vi intog resans bästa mat. Mycket fint ställe! Ren klass! Tydligen signerade The Boys sitt första skivkontrakt här och Sid Vicious drack en av sina sista pints här innan han drog vidare. Enda sura minerna var när S drog på en riktig mördarskit och L samt M blev förbannade. Folk sitter och äter. Moget S!

”And it’s only ten more yards to the Warrington!”

Åtskilliga historier och många garv senare tar vi den lilla promenaden till Abbey Road och det klassiska övergångstället. Historiens vingslag. Vi fotade nästan lika mycket som asiaterna på plats. Är det stället nånsin tomt månntro?
Jag hänger på till deras hotell där de bara ska stanna en natt och därför har de kostat på sej. Bloody hell, vilket ställe! Medan grabbarna snyggar till sej sticker jag ner till baren för att köpa några bärs. Inser dock att jag inte kan bära fler än två glas (jag är inte ”Maddix”!) och ber om att få låna en bricka. ”I have a better idea sir, I’ll carry them for you, which room number?”. Klass som sagt.
Puben runt hörnet var inte fel heller. Det första man hör är ifrån högtalarna är the Libertines och L och jag börjar genast snacka Pete Doherty. L är själv händig med guran och har spelat i flera punkkonstellationer. Han undrar om storyn om Doherty är sann, ni vet där nån öppnar muggdörren på Loftus och killen skjuter en sil? Jag törs inte svara på det, däremot kan jag berätta när han tog med sej en donna in på Loftus läktare en ickematchdag. Vad de gjorde får ni lista ut själva.
Vi drack även en skål för alldeles för tidigt bortgångna vänner. Som nämnda MO ovan.
Och ni som fortfarande inte fattat vad som är märkvärdigt med ”Abbey Road” får googla Beatles.

Sparrer och Rancid skulle ju köra fredag, lördag och söndag så jag chansade och hängde med grabbarna till detta gig också. Och visst kom jag in! Ölen flödade och humöret var på topp. Strax innan Cock Sparrer slutade sitt gig så stod både Lars Frederiksen och Tim Armstrong precis bakom oss. Sparrer headlinade på lördan och Rancid på söndan. Jag tog Tim i hand och var mäkta stolt. Fem minuter senare ser jag honom stå och ta en cigg utanför med en massa punks. Nä, såklart det inte var HAN. Jävligt lik bara. Var nog därför killen såg så förvånad ut när jag tryckte hans karda.
M känner gitarristen i Cock Sparrer, Mick Beaufoy, så när giget är över så snackar vi med honom (lite starstruck blev jag) och vi blir inbjudna till efterfesten som kommer att hållas på 12 Bar Club i Soho. Makalöst nog så känner jag mej mer och mer illamående. Kan man ha mer otur? Till sist mår jag så skitdåligt att jag måste ”hem”. De andra drar till efterfest med Sparrer och Rancid och jag pallar inte att följa med! Ni ska veta hur mycket det ska till för att jag ska missa en sån grej. Men jag måste ge mej. Det blir taxi för 35 pund och rakt ner i bingen. Egentligen kostade taxin 36 pund men chaffisen prutade. Ehhh, jag är van vid att man lägger på en slant uppåt, här drar dom av. Har jag nämnt att jag älskar London?

Måndag.
Mår pissdåligt. Magen är i uppror. Kan inte dricka, kan inte äta. Till slut måste jag ju checka ut (mitt plan går morgonen efter, tanken är att hänga på Stansted på natten). Jag släpar mej till Central Bar vid t-station, inser att jag bara inte kan sitta där och ta upp plats utan att beställa nåt. Så för första gången i mitt liv köper jag en LÄSK på en pub. Samt Chili Con Carne. Bra val idiot. Magen är fucked up och du köper chili?
Precis innan jag tog klivet in kommer en sedvanlig fråga från en av de mindre bemedlade snubbarna runt Shepherds Bush Green. ”What was the score yesterday bruv?”. Man är onekligen i rätt kvarter. QPR-land. Och man blir brutalt påmind om hur många som faktiskt inte har råd att gå på fotbollsmatcherna längre.
Jag utnyttjar tiden till max. Petar faktiskt i mej några få tuggor och tömmer Pepsin. Magen låter som ett fullsatt Craven Cottage men jag härdar ut. Har ju redan varit på muggen 4 ggr innan jag checkade ut. Utcheckningen var en fars i sej förresten. Jag slängde nycklarna på disken och drog. Varefter min bekante hotellägare skyndade efter mej och skrek ”But you still have to pay sir!”.
Kände väl att jag måste lämna centralbaren till slut och fick en lysande idé. Mot Westfield såklart. Värme, fräscha toaletter och möjligheten att hitta boken ”Cockney Reject”. Boken hittade jag inte och det var ett helvete att få tag i en sittplats. Och den första lediga muggen jag hittade var en tragedi. Nån hade slängt en stor nerskiten BLÖJA i holken. Vad är det för fel på folk?
När jag väl hittade en bekväm stol så släppte jag den inte. Satt nog rakt upp och ner i fem timmar. Har mått bättre.

Mot Liverpool Street Station. Tänkte mej nån av pubarna nearby och bara härda ut. Provar Shooting Star nära Bishopsgate och busshållplatsen. Knökfullt men hittar ett litet bord och beställer framme hos tjejerna i baren (oj oj oj ni har mycket att lära i Linköpings barer av dessa fantastiskt serviceminded och trevliga personal). Klockan är nu typ 19 och jag måste nog få nåt mer i magen än tre riskorn och en läsk. Beställer in en paj (Christmas Turkey Pie Limited Edition) och faktiskt en Heineken! Får knappt ner nåt av dom och knallar efter ett par timmar istället bort till bussen för transport till Stansted. Dyker in på stället där de visar mycket fotboll (Bridge?) och ser till min glädje att Sky Sport precis ska köra igenom helgens Premier League! Äntligen ska jag få se Taarabts känsliga yttersida igen. Jag blir så nöjd att jag faktiskt beställer en dubbel Macallan med lite vatten och slår mej ner strategiskt vid en tv. Tavlan står vackert bakom de bägge presentatörerna.

Man U – Sunderland.
Newcastle – Man City.
Liverpool – Aston Villa.
Norwich – Wigan.
QPR – Fulham.
Stoke – Everton.

Match efter match avverkas och äntligen är det QPR’s tur. Kul! Då hoppar fanskapet över QPR och trycker på matchen efter. Ingen märker nåt! Ingen i studion, inte kollegan, ingen runt om mej heller. Jag kan inte hålla käft (framförallt inte eftersom ena killen vid bordet bredvid tjatat om Arses 5-2-seger över Reading i en halvtimme.
- Did you see that? He missed QPR – Fulham! Did you see it? Is he pissed or something?
Alla kollar sej lite nervöst omkring och i smyg på den där galningen som plötsligt tog sej ton.
Svaret från Arse-killen: Sorry, I didn’t even know QPR were playing this weekend.
Ridå, jag ger upp. Ingen fattar nåt. Klart att de visar ALLT från de andra matcherna med kommentarer och generöst med speltid. Medan de totalt missar QPR. Varför märker ingen nåt!? Såklart de gör ett sånt misstag just denna sändning. Jag är ju här. De märker inte ens misstaget trots reklamavbrott och att Taarabt figurerar i påannonseringen… HALLÅ!!?

Jag vilade några timmar i vänthallen, sen tog jag flyget hem. Däckad. Ja ja ja, jag är glad att jag inte behövde stå…!