Paços de Ferreira - Marítimo0 - 0
Reserapport: QPR v Man City (2-3)
I och med redaktionsbytet på QPR-sidan drog publiceringen av reserapporten ut lite på tiden, men vad passar bättre att under landslagsuppehållet göra en tillbakablick på en av säsongens bästa matcher så här långt. Här följer en lång reserapport av den nya redaktionsmedlemmen Henrik Swende från ett kokande Loftus Road.
Jag har sedan 10 år tillbaka haft en årlig tradition att tillsammans med min far åka runt och titta på fotboll i Europa, företrädesvis i England. Det har blivit besök på San Siro, Old Trafford och Emirates Stadium, men även lite mindre arenor som Upton Park och naturligtvis Loftus Road. Nu var det dock länge sedan jag fick med honom till västra London, senaste besöket för hans del var 2001 när vi båda blev fascinerade av en lång yngling vid namn Peter Crouch. Han hade varken koll på armar eller ben men på något sätt fick han alltid boll med sig. Men hade någon då sagt han att han skulle lämna QPR för spel i Premier League, Tottenham, Liverpool och engelska landslaget hade vi nog fortfarande skrattat. I och med Queens Park Rangers återtåg till fotbollens finrum så blev förhandlingsläget ett annat när det gällde att få med sig farsan till W12 och QPR v Man City identifierades tidigt som höstens klo!
London var sig inte riktigt likt den här hösten. På gatorna var det om möjligt ännu mera avspärrningar och byggstängsel än normalt, t o m den överdådiga julskyltningen på Oxford Street försvann i kaoset när staden ska försöka visa sig från sin bästa sida i nästa års sommar OS. Då är det skönt att vissa saker är sig likt: råkar man trampa en gammal dam på tårna i trängseln i tunnelbanan ber hon genast om ursäkt och det är fortfarande lika svårt att hitta QPR-souvenirer i centrala London. Faktum är att det är lättare att hitta fotbollströjor tillhörande Reading, Blackburn och Ipswich Town (!) än en av stadens Premier League-klubbar.
Väl ute i västra London inledde QPR matchen med samma manskap som spelade sista 45 minuterna senaste i bortaderbyt mot Tottenham (1-3) då man återvann lite av sin heder efter en bedrövlig första halvlek. Det innebar att Neil Warnock för en gång skull ställde upp med ett klassiskt 4-4-2 i stället för sitt vanliga 4-5-1 och där lagets store stjärna marockanen Adel Taarabt efter en mycket blek inledning av säsongen inte ens fick plats på bänken, även om Warnock själv påstod att det var pga magproblem och inte alls tal om någon petning. City å sin sida valde att spela sin Premier League-elva så när som på två ändringar jämfört med Wolves-matchen i omgången innan, men hela 6 byten jämför mot veckans CL-match mot Villarreal.
QPR inledde totalt respektlöst mot serieledarna, framför allt genom islänningen Heidar Helguson som hade att par farliga distansskott och en nick efter en hörna. City-spelarna uppträdde lojt och slog bort mängder av bollar till inkast och inspark och tvingades gång på gång rulla runt bollen i backlinjen när hemmalaget effektivt skar av alla tänkbara ytor.
I den 28:e matchminuten kom så helt logiskt ledningsmålet sedan Jay Bothroyd enkelt fick gå upp mellan två passiva City-försvarare och nicka in Joey Bartons frispark. Målet var Bothroyds andra mål på lika många matcher efter att ha en blytung inledning av säsongen som till slut tvingade honom nöta bänk ett par matcher.
Om det hade varit bra tryck från hemmapubliken första halvtimmen så formligen exploderade nu Loftus Road! Kapten Joey Barton hade i matchprogrammet bett om att få samma inramning som senaste hemmamatchen mot Chelsea (1-0) och det var precis vad han fick. Boende på närliggaden Ellerslie Road utan järnkoll på Premier League-spelprogrammet måste trott det handlade om ett nytt West London-derby då var och varannan sång som rullade runt Loftus Road på ett eller annat sätt handlade om ärkerivalen. Derbysegern var helt enkelt en skalp hemmasupportrarna inte var redo att släppa riktig än!
Efter ledningsmålet böljar spelet fram och tillbaka och City börjar nu flytta upp spelet något utan att för den skull skapa några riktiga farligheter. Målskytten Bothroyd får ett kalasläge att i den 39:e minuten dryga ut ledningen men hans nick prickar utsidan av stolpen, en chans han borde förvaltat bättre. Sånt brukar straffa sig mot bra lag och mycket riktigt, strax efter Bothroyds stolpnick lyckas Dzeko elegant men samtidigt lite för enkelt på egen hand bryta in i straffområdet och rulla in bollen vid Paddy Kennys högra stolpe sedan Rangers mittlås Ferdinad/Gabbidon sålt sig lite väl billigt. Tungt för QPRs hårt jobbande försvar och mittfält som under 42 minuter haft riktigt bra koll på Manchester Citys anfall.
Andra halvlek hann knappt börja innan Barton frestar Hart i City-målet med ett hårt distansskott. Citys replik låter dock inte vänta på sig, 1-1-skytten Dezco hittar David Silva med ett tidigt precist inlägg och Silva kan med samma lätthet som Dezco hade vid sitt mål driva ett par steg totallt ohotad centralt i QPRs straffområde och på samma sätt enkelt rulla in 1-2 vid Kennys högra stolpe. Fotboll är inte alltid rättvist, men det är också det som skiljer det bra lagen från de övriga – konsten göra mål på sina få chanser trots att spelet inte stämmer långa stunder under av matchen.
De två snabba målen avslöjar också två Rangers svagheter så här långt säsongen 2011/12: dels ett emellanåt stirrigt försvarsspel backarna plötsligt kan vara helt ur position och handlar korv på läktaren, dels på att QPR fortfarande saknar en klinisk avslutare. Nu ska ingen skugga falla på Helgesson och Bothroyd som båda gör kanske säsongens bästa match, men hade de haft en effektivitet i närheten av Citys anfallstjärnor så hade ställningen varit 4-2 istället för 1-2.
Citys spel börjar nu flyta på allt bättre och runt timmen spelad börjar Dzeko och Aguero skjuta in sig. Värsta chocken efter de två snabba målen lägger efter hand för Rangers och Helguson får en ny fin chans på ett hårt vänsterinlägg men skarvar bollen tätt över. Strax efter kommer ett nytt inlägg från vänster, den här gången är det Bothroyd som får chansen och med en hårt pressad nick lyckas han träffa anfallskollegan Helgusson i ryggen och vidare upp med bollen i nättaket till 2-2!
Jublet på Loftus Road vet nu inga gränser! Precis som vid 1-0 målet dansar delar av Loftus Road City-fansens egna (nåja, polskimporterade) måldans ”Poznan”, hoppandes med ryggen mot planen och armarna om varnandra. Men, knappt har betongfundamenten på den intima arenan slutat gunga förrän Kolarov med ett långt härligt inlägg, precis som de två första målen från vänsterkanten, träffar den väldige Yaya Toure som kraftfullt nickar in 2-3 i nättaket i den 74:e minuten.
Ibland kan världen vara rätt liten. Visst, beställer man en paketresa via en svensk reseagent så är inte direkt ovanligt att bänkgrannen pratar ett skandinaviskt språk. Men killen bredvid mig verkar väldigt bekant. Vid Citys 1-1 ramlar polletten ner: jag har hamnat bredvid den enda City-supportern jag känner, what are the odds?! Vi spelade några säsonger i samma fotbollslag och delar en djup passion för ett av Stockholmslagen. Vid sidan av planen var han en riktigt skön kille och på planen la han inte fingrarna emellan och var inte precis konflikträdd i diskussioner med motståndare och domare, diskussioner som vid mer en ett tillfälle renderade i ett rött kort. Vid 1-1 målet flyger han upp och fäktar vilt trots vår placering bland QPRs mera fanatiska supportrar. En kraftigt byggd man i 55 årsåldern på raden framför vänder sig om och förklarar leende för min gamla lagkamrat att han befinner sig på fel plats och att det finns risk att han väldigt lätt kan få en ny plats, på Lower Loft istället på Upper Loft. Färdmedel: den äldre mannens väldiga armar. Nå väl, de kramar om varandra och garvar lite. I halvtid springer vi på varandra under läktaren, tar en öl och pratar lite gamla fotbollsminne. Jag passar för säkerhetsskull på att upprepa den gamle mannens varning, det kanske inte vore en dum idé att hålla en lägre profil?
Vid 1-2-målet upprepas scenen, den här gången har den kraftige gentlemannen inte riktigt lika mycket glimt i ögat och nu börjar fler bänkgrannar uppmärksamma den svenska City-supportern i lejonkulan. När så Yaya Toure gör 2-3 strax efter QPRs kvitteringsmål är tålamodet helt slut, min gamle lagkamrat flyger plötsligt baklänges och flera uppretade hemmasupportrar rusar till och vädrar sitt missnöje. Det tar några sekunder innan jag reagerar, sen drar jag upp min QPR-jacka upp till öronen så att mina sympatier inte ska missuppfattas och kliver trots mina 1.70 i strumplästen mellan de stora frustande hemmafansen och City-supportern och håller dem åtskillda. Det här är trots allt en engelsk fotbollsarena med fungerande övervakningssystem (till skillnad från deras svenska motsvarigheter) där ordningsöverträdelser belönas med ordentliga avstängningar från arenorna och det hela lugnar ner sig rätt snabbt. Vakter kommer lugnt och stilla fram och ber artigt de svenske City-supportern och följa med och efter lite betänketid nappar han på idén.
Åter till matchen: Southamptonlånet Puncheon får göra säsongens andra inhopp en kvart från slutet när Bothroyd kliver av, inte heller den här gången blir jag klok över varför vi ska låna in en spelare från en lägre serie. Rangers låter sig inte nedslås av de tre psyklogiskt tunga målen och fortsätter att ånga på. I den 82:e minuten noterar Helguson Rangers andra ramträff genom en nick i ribban. Smith kommer in på högerkanten istället för Mackie som sprungit sig trött och QPR pressar City ända in i kaklet, på övertid flyttar till och med målvakten Kenny upp på en sista hörna, som dock blir resultatlös.
Slutsignalen går, men besvikna Rangers-spelare blir hyllade som vinnare av den fanatiska hemmapubliken. Ingen QPR-supporter hade nog räknat med en poäng före avspark, men med lite tur kunde man precis som mot Chelsea plockat med sig alla tre.
Söndagen bjöd på ett London-derby: Fulham v Tottenham. Efter att ha sett Fulhams hemmaderby mot QPR hade jag stora förhoppningar på så väl hemmalagets energifyllda spel samt stämningen läktaren. Jag blev dock ordentligt besviken, Fulham var urusla första halvlek och från läktarhåll var det knäpptyst, bara bortafansen höll värmen från Themsens vindar. Bortalaget gjorde lite som man ville i första halvlek, men nöjde sig med 0-2. I halvtid måste förre Spurs tränaren Martin Jol kört en klassisk hårtork i öronen på sina spelare för man kom ut som ett helt annat lag. Det gjorde tyvärr Spurs också, uppenbarligen ville man vinna matchen med minsta möjliga ansträngning. Det gick vägen till slut även om det satt långt inne. Först i 95:e minuten kunde Dafoe avgöra derbyt och jag kastade mig iväg i riktning mot Heathrow för att hinna med sista Stockholmsplanet hem.
Trots förlusten var matchen QPR v Man City tillsammans med vårens sista match i the Championship mot i Leeds i QPR lyften bucklan och säkrade Premier League-platsen den häftigaste upplevelsen jag haft på en engelsk fotbollsarena. Trycket från den fanatiska hemmapubliken som sitter på andedräktsavstånd från de välbetalda stjärnorna lyckades hjäpa till att föra sitt lag mot en fantastisk seger mot Chelsea och nu var det inte heller långt borta mot ligans i särklass bästa lag för tillfället. Warnocks nya spelsystem och lag har nu gjort tre fantastiska halvlekar mot två av ligans toppklubbar. Kan QPR spela så här borta mot Stoke nästa omgång blir det garanterat tre friska poäng. I’ll be there!
UPDATE: Jag har fått en del PM med frågan om hur det gick för den svenske City-supportern. Han har hört av sig efter det att artikeln skrevs och han blev "bara" eskorterad ut från arenan och avlämnad vid puben.
