The Four Year Plan
“The Four Year Plan” är inte bara namnet på en nationalsocialistisk reform som skulle förbereda Tyskland för andra världskriget. För alla QPR-fans är det också namnet på en unik dokumentär gjord av Mat Hodgson på Ad Hoc Films.
Dokumentären följer klubben från att Formel 1-bossarna Flavio Briatore, Bernie Ecclestone och Alejandro Agag samt stålmagnaten Lakshmi Mittal och hans svärson, Amit Bhatia, tog över Queens Park Rangers FC. Och det gjorde dom 2007 genom att gå in och rädda klubben från konkurs. Då hade QPR skulder på ca 250 000 000 kronor. Flavio Briatore gav direkt stora löften och snackade om Champions League. Och att laget skulle till Premier League inom fyra år. Alltså The Four Year Plan.
Filmen är ett fantastiskt monument över hur klubben sköttes fram till 2011. Kamerorna är med (nästan) överallt och det går inte mer än ett par minuter innan man baxnar för första gången. Briatore slaktar spelare och managers med “I want to sell this fucking idiot” och “he has zero strategy, the guy is a fucking hooligan”.
Filmen visas i kronologisk ordning. Det är enkelt att hänga med och vi får självklart se hur managerna passerar revy i rätt ordning. Vi får se hur Flavio sparkar Iain Dowie efter 15 matcher och sätter in Gareth Ainsworth som caretaker. Men det är inte Gareth som bestämmer helt själv hur laget ska formeras. Det gör Flavio. Det framgår tydligt i filmen. Gareth är en “kuk” som inte fattar hur och när bytena ska göras. Det är ingen tvekan om att Flavio är the big boss och omöjlig att stoppa för de andra.
Det dröjer förstås inte länge förrän Gareth är historia. “He’s choosing to lose the game, that prick in the dugout” heter det.
Det är otroligt (tragi)komiskt att se och höra dessa stora affärsmän gaffla på läktaren under matcherna. Och sparka på stolarna framför sig.
Paladini gör sitt bästa för att vara alla till lags. Han springer givetvis Flavios ärenden men är sannerligen inte alltid överens med densamme.
In kommer Paolo Sousa, givetvis “plockad” av Flavio. Han får “njuta” av ca 5 månader i klubben. Sedan sitter han på en presskonferens och hävdar att han inte visste om att klubben släppt Dexter Blackstock till Nottingham. Då ryker naturligtvis även han. Om han visste det eller inte spelar nog mindre roll. För Sousa är en “idiot” som spelar med bara en gubbe på topp.
En sekvens visar när Blackstock ska skriva på övergångspapper och Fitz Hall plötsligt står i dörröppningen och frågar varför vi släpper den bästa målskytten. “We don’t wanna make the play offs?”.
Nu är det dags för Jim Magilton. Vi är framme vid försäsongen 2009. Jim och grabbarna börjar - som många kommer ihåg - bra. Men framåt oktober börjar en förlorande trend. Efter en match mot Watford borta händer det någon incident i omklädningsrummet. Kameran är inte där men det är väl idag ganska känt att Jim skallar Akos Buzsaky. Det kan inte klubben hantera på annat sätt än att kicka Magilton. Enligt ägarna är Jim nu också en stor “idiot”.
In kommer nu Paul Hart. Han får leda laget i FEM matcher. Klubben betraktas av många som ett stort skämt. Det är svåra tider för fansen. Protester och demonstrationer är nu regel mer än undantag. “Four year plan, you’re having a laugh” och “We want our Rangers back” skanderas ofta före, under och efter matcher.
Sedan är det Mick Harfords (o)tur. Han får styra laget i ca 3 månader.
Flavio känner vid denna tidpunkt att han nog bör kliva åt sidan. Så han avgår som ordförande och sätter in CE Ishan Saksena på posten. Men Flavio är självklart fortfarande högst delaktig men kan nu ducka lite för dom som kräver hans huvud på ett fat. Ett intelligent drag.
Sports Director Gianni Paladini och Flavio är överens. Någon riktigt stark och tuff manager måste nu in. För alla ovanstående gaffers är "idioter" och "fyllon" enligt de bägge!
Valet faller på Neil Warnock och nu händer något. Neil klarar laget kvar och säsongen 2010-11 går vi upp. Med den bästa starten på 63 år och med en serieledning så gott som från start till mål är QPR tillbaka i högsta ligan efter 15 års frånvaro.
Men givetvis sker det inte utan problem. En bra bit in i säsongen så briserar bomben. QPR blir åtalade på sju punkter angående Alejandro Faurlins övergång två år tidigare. Det pratas om poängavdrag vilket ju äventyrar hela säsongen för laget. I en scen pressar Flavio Gianni ganska hårt. Gianni försvarar sig att allt gått rätt till. Han försäkrar att övergången inte är annorlunda än någon annan.
Flavio: “If everythings fine, why are we under investigation?“. En härlig ordväxling mellan de bägge följer.
I de sista scenerna i filmen syns en strålande glad Paladini springa runt och skrika “no points deduction no points deduction no points deduction” med gråten i halsen. Mannen är uppriktigt lycklig men något säger mig att det är en väldigt hög procentdel lättnad också. Han kunde nu gå på gatorna i Shepherds Bush utan att bli rullad i tjära och fjädrar (i bästa fall).
Men inte ens Neil kommer undan Flavio. Mot slutet när vi har massor med chanser kvar att avgöra serien (det är egentligen bara en tidsfråga) blir Flavio inte glad efter 1-1 hemma mot Hull. “Fucking coach”. “A joke, a joke this guy is”. Sakshena och Agag och Bhatia försöker alla förklara för Flavio att han borde försöka vara positiv. Poängen betyder ju att det i praktiken är klart. Bara en poäng till behövs. Och vi har två matcher på oss.
Det finns en hel del uppseendeväckande klipp i filmen. När Flavio visar sitt missnöje med Sousas coachning och mässar “442” “442” “442” “442” “442” ser Bhatia inte bara mycket besvärad ut utan också lite full i skratt.
Och när Flavio vid ett tillfälle ska lämna Loftus efter att publiken under matcherna nu högljutt börjat bua åt hans parodiska styre så blir han som ett stort barn. “I want the names of the people that’s booing me or I sell the club”. Jo, du läste rätt. Häpnadsväckande.
På premiären mot Barnsley 2010 lutar sig Amit Bhatia mot Paladini och talar om för honom att “this season when you sit here, do not scream at the players, be positive”.
Man får höra om när Amit försöker köpa 50 procent och vi får höra när de diskuterar spelarförsäljningar.
Intressanta klipp med träningar, matcher, möten med fans och möten med ledningen kantar filmen från början till slut. På ett stort möte med flera supporterfalanger syns bara Amit till. Och han får försvara sig när många för fram sitt missnöje över hur klubben sköts och hur priserna skjuter i höjden. “It’s a working class sport”. “We’re a family club”. Amit gör sitt bästa och verkar verkligen uppriktig. Dock är det ju Flavio som borde varit där och lyssnat. Men det är inte så den mannen jobbar. Den “lilla” människan verkar inte intressera honom.
Bernie syns inte mycket i filmen. Det finns nog en orsak till att han inte är med så mycket. Bernie är helt enkelt inte intresserad. Han trodde ju på fullt allvar att det faktiskt var en hamburgerkedja han investerat i och ingen fotbollsklubb.
The Four Year Plan är en dokumentär inte bara för QPR’are. Den är mycket intressant och enkelt berättad. Kameran rullar bara men med snygga övergångar och fina vyer i W12. Det finns ingen berättare, man gör inga intervjuer och man lägger ingen fokus på spelarna. Det är Flavio Briatore, Gianni Paladini och Ami Bhatia som har “huvudrollerna“.
Dessa herrar (förutom Amit men inkluderat Bernie) blev kallade clowner och pajasar. Och det ligger tragiskt mycket sanning i det. Personligen tycker jag clowner är bland det absolut tråkigaste som finns men här bjuds på stor underhållning emellanåt.
Nu är ju allt detta historia och vi har en ny ambitiös ägare i Tony Fernandes. Han är totalt annorlunda än ovanstående herrar.
Som trogen anhängare och följare av klubben glömmer jag aldrig dessa år. Och filmen är en suverän påminnelse.
Tycker jag då bara illa om Flavio? Absolut inte. Han räddade QPR. Så är det bara. Han räddade oss. Bara det allena räcker för mig. Och han har onekligen massa poänger. Han var otroligt engagerad. Förmodligen mycket mer än många tror. Det finns en viss humor i hans uppenbarelse. Han var mycket passionerad och är en stark personlighet. En vinnare helt enkelt. Men lika glad som jag blev när Flavio klev in, lika glad blev jag när han försvann.
För vi får inte glömma att han förmodligen skulle drivit denna klubb i fördärvet om han fortsatt regerat. Och han bevisar sin syn på medmänniskor i en scen utanför Loftus. “Ni betalar 10 pund” säger han till QPR-fansen. “Jag har lagt ner 35 miljoner pund“. Jag ryser.
Gianni Paladini var givetvis inte heller allt igenom ond. Han försöker flera gånger i filmen tala Flavio “till rätta” och visar att han faktiskt har lite koll och “vet“ vad som krävs. Bl.a så förklarar Gianni att 175000 inte räcker för att förstärka laget (på väg mot PL). Det handlar snarare om 5-6 miljoner säger Paladini. Och det har han ju rätt i. Men Flavio rubbar man inte.
Gianni är även han otroligt passionerad. Han framgår som genuint intresserad av QPR. Och kameran ljuger inte. Amit säger vid ett tillfälle till Gianni när PL är ett faktum: “I know you’ve got a big heart, now enjoy this”.
Men Paladini var också en liten tomte med mytomanisk ådra, fiffel med agentpengar och noll känsla för kontraktsskrivande. En spelare refererar han till så här: “If he stays in QPR, he will be the best player in the world in two years”. Jo tjenare.
Filmen (be)visar att det var Flavio som styrde, Gianni som försökte vara till lags och Amit som stod för förnuftet. Agag och de andra hade lite att säga till om och lite att styra med.
Kul också att det är ganska många sköna matchsekvenser. Och musiken är strålande. Ingen hissmusik eller “Psycho-gnissel” utan alster av Black Angels, Tame Impala, Junip, Black Keys m.fl.
Synd bara att dom inte textade hela filmen. Det är textat när de snackar Italienska och vissa scener där upptagningsljudet är lågt eller omgivningen störande. Tyvärr är det ändå lite svårt att höra ibland. Jag har hört bättre engelska än den Italienarna pratar ibland om ni förstår vad jag menar.
Betyget blir högt. Mycket sevärd film.
Finns bara en sak till. The Four Year Plan var det. Tyskarna förlorade ju kriget. Men Flavio stod vid sitt ord. Vad vi än säger, vad vi än tycker. Han klarade det. För det och för det faktum att han gick in och räddade klubben 2007: TACK.
