Bäddat För Trubbel - West Ham hemma - Del 3 (sista)

"Just den dan vill jag leva, just den dan vill jag se, och jag lovar att du aldrig ska förakta mig nåt mer, för just den dan ska jag våga, just den dan vill det till, jag ska visa vem jag e och vad jag vill..." / KSMB

Swedish Hoops Medlemsresa år 2015

På programmet denna gång stod en match mellan Swedish Hoops mot Swedish Hoops på fredagen 24/4 år 2015. Hur delar man upp? Jo enkelt, vi går efter kartan och kör Syd mot Nord.
Fotbollsplan var bokad i White City och bord bokad för 41 pers på pub efteråt.
De som överlever den dagen går vidare i programmet och samlas för en annan match, nämligen QPR mot West Ham på lördagen. Uppladdning på pub innan såklart, samt en uppslutning på favoriten Uxbridge Arms senare på kvällen för utdelning av diverse priser från våra tävlingar under året.
På söndagen har de flesta slocknat men några rättrogna kommer att samlas för en Sunday Roast på föreslagen pub.
Alla har sina upplevelser från helgen, nedan följer min.

Okristlig uppstigning omkring klockan 03.00 (fick väl sova kanske två timmar efter att grannen ovanför givetvis väljer att bjuda in halva Linköpings Universitet på fest just denna natt). Men jag hade varit vaken 8 dygn i sträck om jag varit tvungen. Årets medlemsresa var ju på tapeten.

Tog en annan passkö än de två kompisarna som åkte samma buss till flygplatsen. Självklart ett dåligt val. Det tog tvärstopp för killen precis framför. Hörde bara ”utgånget pass?”, ”va? felaktigt pass?”, ”980 spänn?”. ”Hinner jag med flyget då?”. Jag bytte kö…

Eftersom jag hade bokad plats i planet så satt jag in i det sista på bänken och köade upp när endast tre pers var kvar vid disken. Märkligt nog tar det då stopp igen precis när jag var i målområdet. En av de tre snubbarna fick höra:
”- Du, din väska måste gå ner i den där behållaren annars får du betala för att checka in den”.
Svaret kom blixtsnabbt:
”- Ja, men den går ner”.
”- Nej, det ser den inte ut att göra, kan du visa tack”.
Killen får ner en sjättedel av väskan sen tar det tvärstopp.
”- Som sagt, den är för stor, du får inte ta med den”.
”- Nej, den går ner” säger snubben och trycker som fan på väskan.
”- Nej, det gör den ju inte, du måste checka in den”. Väsksnubben trycker lite till och väskan rör sig fan inte en millimeter. Hans kommentar:
”- Kolla, den går visst ner”.

Jag fick rummet direkt efter att ha varit på Westfield och sippat champagne för 16 pund glaset (Swedish Hoops betalar) och shoppat matchboll på Sports Direct samt letat efter Saints ”Spit The Blues Out” på HMV sedan jag av en händelse noterat att just den plattan fattas i skivsamlingen. Under ”THE SAINTS” fanns det noll plattor såklart.

”Please mind the gap between the train and the platform”

Packar sedan upp det jag inte behöver för kvällens begivenheter och packar ner det jag behöver för att ansluta mig till ett gäng som börjar samlas i Busken (trodde jag).
(Nej, skojar bara. Ingen champis på SH’s bekostnad. Men matchbollen får föreningen betala).

Jag hade tänkt mig att storhandla förnödenheter på det där stället som ligger i hörnet Loftus Road/Uxbridge Road. Och det syns verkligen på håll; OPEN 24 HOURS. Briljant, nu gällde det bara att få bärhjälp. ”Steven”, ”Värmdö”, ”Tåta” och ”Fulham” hade alla erbjudit sig men när det väl behövdes satt de två förstnämnda och drack bira på Springbok och de två sistnämnda låg och sov. Tack för inget boys!

Tror fan att när man väl kommer fram är ”Open 24 Hours STÄNGT (hallå!?) och jag fick tänka om. ”Ecke” från Halmstad sluter upp och vi handlar istället på ett mindre ställe där ägaren troligtvis slog igen haket efter att vi betalat. Han fick nämligen in hela helgkassan på en gång.

Ok, taxi får det bli. Två gubbs kan inte bära en 200-kilos säck all the way till Tiger Turf och sedan vara pigg på att lira boll. Chaffisen hittar såklart inte även om jag propsar på att ingången till planerna ligger på Du Cane Road i White City så egentligen är det bara att cruisa den gatan upp och ner tills vi ser stället?
Vi kommer at last fram och vi är ändå först så vi lastar ur och rekar lite. Planen ser bra ut, omklädningsrum och duschar finns, rent och snyggt och 5, 7 och 9-manna format med tillhörande målburar på vår bokning. Jag kommer plötsligt på att jag inte ätit något på 11 timmar och Ecke bjuder på en liten chokladbit, sen tar vi en Smirnoff Ice och en cigg. Fit for fight.

”This train terminates at Epping”

Folk börjar anlända och det var förbannat kul att se både kända och okända ansikten. Många djupdyker i säcken fylld med vatten (host), bira, cider och grogg. Efter lite uppvärmning blåser domare för dagen Tomas Kickén från Jönköping igång matchen. Han fick en behaglig resa, matchen var förvånansvärt schysst men tro för all del inte att det var avslaget. Helt klart blev det lite prestige och första halvan är ganska intensiv med böljande spel fram och tillbaka. Bägge lagen har en del fina chanser men bollen hamnar flera gånger över staketet (vilket en gammal gubbe tackar för, chans att hämta andan).

Nords keeper ”Steven” är omutlig och lyckas varenda gång under första få en arm eller ett ben i vägen när bollen är på väg över mållinjen.
Kapten (som jag själv utnämnt mig till i egenskap av reseledare) peppade sydlaget i halvtid med ungefär ”vi är lite bättre, vi är lite smartare, vi har haft fler chanser, nu trycker vi in bolljäveln”.
Det blev lite sagt och gjort. Tidigt i andra halvlek lyckas vi spräcka nollan vilket gjorde Nord lite desperata.

Jens, Jörgen, Daniel, Laserna från vänster spelade alla med den äran...

De satsade nu ganska friskt framåt men blev avväpnade gång efter gång och jag vill gärna tro att vi där bak gjorde en bra insats. Jörgen var fullständigt lysande. Han har steget och klippet kvar i kroppen. Skulle med lätthet gå in i Linköpings bästa lag (vilket ALLTID är BK Derby, oavsett division, just nu NÖ Götaland div.3).

Framåt var Mini, Laserna och Ecke briljanta och efter att nollan spruckit tog Syd över ganska duktigt. En hands i straffområdet betyder straff och det vet givetvis Tomas så det var ingen tvekan när han satte pipan till mun.
Mini gör inga misstag och där tog matchen lite slut för Nord. Protester givetvis från Molin som hävdar att bollen studsar upp på underarmen (”jag kan väl för fan inte såga av mig armarna, jag håller dom ju längs sidan”).
Frågar ni mig? Solklar straff!

Dennis The Menace-klädda Nord attackerar nu friskt framåt men hinner inte alltid hem och i våra klassiska tvärrandiga blåvita ränder springer Sydlaget in 3 bollar till innan det är slut.
Efter matchen är det medalj och diplomutdelning. Foton tas, champis dricks och säcken med vätska tar slut.
Publiken röstar fram Mini som matchens lirare så således får dagens yngsta spelare ta emot en plakett med inskriptionen ”MOTM Swedish Hoops 2015”. En klenod sanna mina ord.

Segerchampagne... skön känsla... fan va bra ni va gubbar...

”This is Marble Arch”

De flesta tar sig till hotell för tvagning och återhämtning inför pubkvällen med dinering, betting och skitsnack i timtal.
Vi som duschar på plats håller snacket uppe och sveper det sista av segerchampagnen. Min aktiva fotbollskarriär var ganska kort men jag kommer på att jag saknar omklädningsrumstugget när Daniel, Martin, Jens, David och Ecke diskuterar diverse. Nakna män som duschar tillsammans. DET var länge sen…

Ner med blöta kläder (inte bara svett, duschstrålarna nådde ut till bänkarna). I ett land där man är van vid att vattnet oftast bara fiser ut var detta rena Niagarafallet). Efter att vi skänkt matchbollen till några smågrabbar tog vi apostlahästarna till puben (Queen Adelaide).
Promenaden gick lekande lätt, snackade så gott som hela vägen med Laserna om Colombia och Malmö m.m. Ännu en trevlig bekantskap. Laserna alltså.

Många var redan på plats och kvällen flöt riktigt bra. Folk verkade trivas, några eftersläntrare dök upp, en hyvens norrman bjöd mig på öl (tack Kaasa), jag rökte segercigaretter och drack ett par Strong Suffolk Dark Ale på flaska (riktig klass på den biran).
En runda dricka var utlovad på Swedish Hoops men en och annan sket även i att betala maten vilket inte riktigt var meningen. Vår bordsvärd för kvällen var överjävligt duktig och trevlig och hade järnkoll på oss. Fem Kenta av fem till QA!

Några tvärrandiga vid vår del av puben.

Utdelning av matchbiljetter och betting på R’s - Hammers stod på agendan också. Det sist nämnda nappade förvånansvärt många på. För en fempundare fick man sätta ett matchresultat (och dito halvtid) och den som har rätt alternativt är närmast tar hem rubbet. Hela 165 pund i potten!

Min bordsgranne Herr Segersten påstod att Radio Birdman nog t.o.m. är bättre än Saints (jag berättade om den tomma fliken på HMV). Ni som inte gillar det här snacket är nog ganska ointresserade men dessa legendariska band är bördiga från Australien och Jörgen har ett genuint musikintresse precis som jag.
BÄTTRE än Chris Bailey? Nja, vi får återuppta detta nästa gång för Bailey är en av de största enligt mig. Ännu en supertrevlig bekantskap by the way. Jörgen alltså.

”This train terminates at Epping”

Matchbiljetterna däremot är det mest gnäll på. Detta är nog sista gången vi roddar en gruppbokning. Det är inte värt besväret längre. Bättre om alla köper sina tickets själva i fortsättningen så slipper ni hamna på block X, få restricted view eller att det står fel namn på biljetten. Eller vad ni nu kan tänkas hänga upp er på. Tråkigt bara för den genomsnittlige Swedish Hoops-medlemmen som är förbannat tacksam för en matchbiljett ihop med likasinnade. Behöver inte lyfta ett finger. Bara betala en summa till föreningen och kvittera ut plåten på plats. Och lite tråkigt även för dom trogna resenärerna som faktiskt tycker det är roligt att sitta med 50-talet svenska R’s, skitsamma om det är X eller direktörsbox.

Men ni som känner mig vet att jag inte är en tjurig långsint jävel (nu jävlar vaknade jobbarkompisarna;)) så jag går vidare (blir långt detta, den som först mailar tredje meningen från slutet som ett bevis på att ni läst allt, vinner 100:- att använda i vår webshop).

”Mind the gap please”

Vaknar vid 07 riktigt pigg och plockar i ordning på blöta kläder samt kollar kvitton och försöker komma ihåg allt kul. Försöker skicka några foton till Jordan Hayes (QPR’s supporteransvarig) som gärna ville ha några bilder från vår kväll för att facebooka och twittra oss idag. Wifi på hotellet är som att vada i en gigantisk deg och jag är inte vän med varken nalle eller laptop.
I’m too old for that shit. Ser ju inte ens tangenterna längre. Längtar tillbaka till tiden när vi använde röksignaler eller åtminstone var tvungen att gå hem till någon och ringa på dörren för att få tag på vederbörande.
Vet inte ens om det funkade men tror jag fick iväg ett foto och vet att Swedish Hoops kommer att bli välkomnade med meddelande på big screen och scoreboard innan match. Kul!

Nästa steg togs mot puben där de lojala Swe Hoopsarna skulle samlas. Jag gick förbi, eller rättare sagt in, på William Hill och satte en tenner på 3-1 till 18 ggr fläsket och det var ju fullständigt onödigt såklart. En gammal kompis ord ringer i huvet; ”Why do you keep flogging a dead horse?”.
Som svensk hade man sagt “throw your money in the lake”. Ja, vad gör jag det för? Piska en död häst och han tar dig inte en millimeter framåt.
Har ALDRIG vunnit på mina bet over here. Jag hade 6-0 till oss när vi torskade stort mot Watford borta och Magilton skallade Buszaky eller om det tvärtom. Jag har haft 4-0 åtskilliga gånger men när jag nöjde mig med 3-0 spöade vi såklart Man City med just 4-0. Jag prickade faktiskt in våra 5 baljor mot Nottingham Forest förra medlemsresan men de gjorde ju också mål så 5-0 dög inte. O.s.v.
Keeping flogging. En dag då jävlar…

By the way så gick jag ju förbi flera betting-ställen på Uxbridge Road. Det är Ladbrokes, nämnda William Hill, Betfred och 100 till. Inte svårt att spela bort sin lön i UK.
Tänker för övrigt ALLTID på Stan Bowles när jag ser ett betting-ställe. Ni har säkert hört det 1000 ggr men det blir aldrig en gång för mycket. Det var (om jag är korrekt informerad) Stanleys gamle manager i Crewe, Ernie Tagg, som sa följande om Stan The Man:
"- If Stan could pass a betting shop like he can pass a football, he would be all right."

“Next station is Shepherd’s Bush”

Mycket bra uppslutning på Coningham Arms och många engelsmän var imponerade av vår stora grupp. Och även några amerikanare som hängt på Karlskoga-falangen till puben. Stort tack för att ni inte sa ”soccer”. Fin stämning bland alla närvarande.
Har sagt det förr, säger det gärna igen, jag är löjligt glad över att få vara en del av denna församling. Ni är samtliga otroligt trevliga och helt klart har man fått ett gäng riktigt nära vänner tack vare Swedish Hoops.

Nog med smörande och självbelåtenhet. Nu var det match och alla är införstådda med hur viktig fajten var. Vid förlust var de flesta överens att det nog är kört på allvar. Nu blev det inte torsk men vi kunde ju inte vinna heller. TROTS straff i första halvlek. Lika solklar straff som Syds dagen innan (eller hur Molin och Bax?).

QPR-land...
(Foto: Bill Indahl)

Säga vad man vill och Austin har gjort en storartad säsong men att missa två straffar av tre duger inte. När man dansar vid linjerna nederst i tabellen blir det ödesdigert. Någon annan skulle nog tagit 11-metarn men det är lätt att vara klok efteråt.
Vi var närmast segern och det tror jag även den mest inbitna Hammers-supportern håller med om. Därmed inte sagt att det var någon one way traffic eller ens en speciellt bra insats av tvärrandigt.
West Ham verkade måttligt intresserade och bjöd inte upp till dans. Tyvärr gjorde inte vi det heller.

Redan legendariskt...
(Foto: Bill Indahl)

Phillips hade en riktig rökare som deras keeper lyckas styra bort med fingertopparna och så många fler jättefarliga chanser var det egentligen inte.
Nej, nu är det nog kört med PL? Och det känns verkligen inget vidare. Spelarflykt, böter och oviss framtid runt hörnet.
Tror jag nämnt det förut någon gång i mina epos här, men jag kommer så skrämmande klart ihåg min gamla kompis tillika QPR’are Savven’s ord när vi åkte ur 1996. ”Det är katastrof, det kan ta 15 år innan vi är tillbaka”.
Detta är rena sanningen. Och kolla gärna i historieböckerna så ser ni att det tog ju 15 år innan Taarabt och Faurlin sköt upp oss till högsta igen.

Diskussionerna var givetvis många och högljudda efteråt. De andra resultaten gick inte vår väg heller. Men ska man behöva titta och lita på andra lag och sätta sig i en situation där man inte kan fixa ett PL-kontrakt av egen kraft får man skylla sig själv. Tabellen ljuger inte. Vi är inte bättre tyvärr.

Austin stegar upp för straffen som ej var värd ett bättrre öde eftersom den var ganska lam...
(Foto: Bill Indahl)

Vi har absolut gjort flera riktigt starka insatser och har sannerligen inte haft den minsta tur under så gott som hela säsongen. Men kom då ihåg vilket otroligt flyt vi hade när vi gick upp. Play off-finalen mot Derby County var ett mindre rån så det kanske jämnar ut sig på något sätt.

Nä, vi får helt enkelt komma till sans med detta och hålla humöret uppe så gott det går. Det gjorde vi tycker jag nog och framåt kvällen på favoriten Uxbridge Arms (inget trams, bara pub) gick tugget igång ganska bra ändå. Men något större firande blev det inte naturligtvis.

”Please note that this train will not stop at Tottenham Court Road due to engineering works”

Dock är det ju så grabbar och tjejer, att man kan inte ge upp förrän det är slut. Det är 4 matcher och 12 potentiella poäng kvar och inte går Chris Ramsey in i omklädningsrummet inför nästa match (Liverpool away) och säger:
”- Ja grabbar det är ju redan kört, vi klarar aldrig det här så gå ut och vinka till publiken och håva in lönen i slutet av veckan och så ses vi på puben efteråt för en loser-middag”.
Fan heller, jag tränar själv ett lag (lägre nivå givetvis annars skulle jag inte sitta på ett lopphotell på Shepherd’s Bush Road och skriva det här) och det finns inte på kartan att man ger upp innan den där överviktiga kärringen gapat klart sista versen.
På med jobbarstället, rulla ner strumporna, kavla upp ärmarna, tryck in tandskyddet, plocka fram det största hjärtat som mänskligheten sett och gå ut och återupplev andra världskriget på plan om det behövs! NEVER – EVER – SAY DIE!

”This is Bond Street, change here for the Jubilee line”

Jag blev i vanlig ordning påmind av gamle vännen Tåta som frågade om jag ätit något och det hade jag såklart inte så på vägen till hotellet för en dusch och ombyte plockade jag upp en pizza på ett litet italienskt ställe som gör dom bästa locken jag haft förmånen att äta. Himmelskt gott och 1000 ggr bättre än alla Linköpings pizzahak tillsammans.

Ahh, vad gott att få sträcka ut sig en stund innan man drar vidare till UA!
Bra idé? Såklart inte, jag somnade med pizzakartong på magen, oduschad i bara fillingarna. Vaknade av Black Keys ”I Got Mine” och undrade var jag var. Fumlade fram telefonen och såg ”21:22” på displayen. NEJ, det är inte sant, järnet in i duschen och en taxi till puben fick det bli. Folk skrattade mest åt ordförandens sena ankomst och vi hade förbannat trevligt i vanlig ordning.

Någon utdelning av priser blev det dock inte då ”Market” som fegt nog tippat 0-0 redan gått därifrån. Jag noterar att han dumt nog skrivit 0-1 som halvtidsresultat så pengarna tillfaller istället Swedish Hoops.
Man får nog tillstå att familjen Scherman fick max utdelning denna tripp. ”Mini” blev ju Man Of The Match på fredagen och fick plakett, medalj och diplom för sin insats. Sedan kammar farsan hem 165 pund (för givetvis skojade jag ovan) och som grädde på moset plockar syrran och dottern Caroline hem säsongens stryktips och håvar in 750 sek. Jo, visst är priset 1500 spänn men även gamle red-räven Simon hade 8 rätt så de får dela helt enkelt.
Tror ni det är slut här? Nä, helt makalöst nog vinner Mini även tredjepriset i samma stryktipstävling. 250 spänn att handla i vår webshop för.
GRATTIS familjen Scherman! Storslam!
(Alla vinnare kan bara höra av sig via mail så löser vi vinstutdelning så smidigt som möjligt).

Förr eller senare stänger ju tyvärr pubarna och det är ju vid den tiden man fått upp ångan. Vi var glada igen tack vare ett visst alkoholintag och den underbara personalen på UA fick hyssja oss vidare mot något annat öppet ställe. Tack Linda och Debbie, vi avgudar er.
The Swan är ett säkert kort och där hamnade killarna som ännu inte gett upp. Lite dimmigt blev det men en härligt trevlig avslutning återigen.

”Due to engineering works this train terminates at Lancaster Gate”

Mötte upp Jönköpings-falangen vid tuben ca halv 1 på söndagen (HV-fans kan verkligen vara trevliga, skräll!)
Tomas och Oscar; tack för en fantastisk söndagförmiddag.
Jag vet inte hur många gånger jag kommer att använda ordet ”trevlig” i denna text men det går inte att beskriva er annorlunda heller.

Vi drog oss mot Maida Vale och jag blev faktiskt lite stött när killen utanför SB-stationen delade ut sina fliers till T och O men nonchalerar mig fullständigt. Jag vill oftast ”gömma” mig när folk kommer med diverse papper och skit med erbjudande om ”2 burgare för priset av 1” och så vidare, men nu sträckte jag ut näven tydligt och klart bara för att jävlas. Är jag osynlig eller?
Vad det stod det på fliern? ”Cut your hair for £5 at the …”. Såklart han inte var sugen att ge mig nån. Jag är ju rakad på svålen.

Söndagsöl är lite underskattat och det var riktigt kul att några var kvar för att joina för ett par pints och en middag. Valet var ju The Warrington vid Maida Vale och deras Murphy Stout och Sunday Roast fick oss på ett strålande humör.

Riktigt jäkla roligt att Tomkick (”domarjäveln” som Sir Bax för evigt kommer att kalla honom) visste vem jag träffat på i en incheckningskö på väg hem från Spanien en gång för 12-13-14 år sedan.
Så här var det; det stod en ganska lång äldre gentleman precis före mig i en lång seg kö och han hörde att frugan och jag var från Linköping (eller åtminstone Östergötland) så han frågade vad jag tyckte om att IK Tord nyligen spöat Linköpings FF med typ 4-2 (division 2). Jag svarade såklart så ärligt och rakt jag kunde, d.v.s. ungefär ”Jag bryr mig verkligen inte ett skit, jag är Derbyit”.
Det svaret gillade han och sen var diskussionerna igång. Hans lag var som sagt Tord och det fanns verkligen inget till övers för J Södra och annat. Han berättade att han var bättre som domare än som spelare och hans största match dömde han i Birmingham i VM 1966!
Nu spetsade jag verkligen öronen för nu snackar vi hög nivå.
Han hade förresten kommit in i omklädningsrummet på Villa Park och det var fullt med allvarliga funktionärer överallt. Han ville lätta upp stämningen så han sa något i stil med ”Kul att det går bra för Aston Villa i år”. Problemet var att samtliga närvarande var Blånäsor (alltså Birmingham City-fans) så stämningen blev jävligt tryckt. Hans kommentar gillades inte alls.

Hursom, denna domare och gentleman visste Tomkick direkt vem det var. Han kände honom t.o.m. väl. Tomas – själv gammal domare som ni nog fattat - säger direkt att det måste varit Bertil Lööw jag samspråkade med och efter lite surf och kollande så är det glasklart. Världen är liten ibland. Bertil måste ju för tusan varit en av Sveriges första stora domare internationellt. Numera tyvärr avliden dock. Vila i frid och tack för de minuterna jag fick av dig, Bertil.

”Next station is Holland Park, mind the gap please”

Efter lite snack med en irländare (som häpnadsväckande nog hette Patrick och kallades Paddy) och skojande med en väldigt trevlig (där kom det igen) personal så bestämde vi oss att ta taxi till en pub i Bayswater där flera skulle mötas upp. Bl.a. min engelske broder Chaz som överlämnade ännu en 50-års present. En riktig tung tegelsten och läsning i timtal. Boken ”London” av Peter Ackroyd.
Ja järnvägars, här har jag läsning för ett decennium. Men det ska bli skitkul. Jag är helt övertygad om att jag var engelsman i ett annat liv och jag älskar London. Cheers bruv!

Vi hade kul och lät inte tabellen nedslå oss. Storysarna var otaliga och tugget gick igång i takt med IPA, Guinness och Double Scotch med is.
Tomkicks återberättelse av Putte’s replik när han kommer ut från toan på puben dagen innan är oförglömlig. Det var nämligen så att Tomas noterade att Putte kom ut från damtoaletten och kommenterade därför med; ”Jaså Brottarn, var det bättre att pissa på damernas?”.
Putte svarar; ”Nä, jag sket bara”.

Kommentar överflödig...

Måndagen tar jag som återhämtning och ligger kvar i bingen så länge jag kan. Efter att ha varit tvungen att nästan krossa rutan för att ta mig in på hotellet på söndagskvällen innan (tappade dörrnyckeln) så blir jag smått desperat när jag inser att jag inte hittar den nya heller (som jag fick av en nyvaken barfota snubbe mitt i natten). Till slut ramlar den ur från fanzinet ”A Kick Up The R’s” (varför ligger den där?) och jag kunde åtminstone lämna hotellet med lite nyvunnen värdighet.

Jag knyter faktiskt ihop denna berättelse (hörde jag ett jubel?) på puben Dirty Dicks vid Liverpool Street med några GT’s och försöker minnas alla trevliga (ok, det var sista gången) anekdoter från svenska QPR’are. Det är bl.a. hockey, brottning, London, lumpen, gamla krig och resor som fångar vårt intresse.
DD förnekar sig inte. I vanlig ordning fantastisk musik och skön atmosfär. Fick en halvtimme med Howlin’ Wolf (hur många hak gräver fram sånt?).
9,15 för en dubbel Gin&Tonic är dock i svettigaste laget.

Kan inte låta bli att dra den här också:
Linköpingsbo som jag är, stöttar jag det enda hockeylaget i stan med värdighet, d.v.s. LHC. Det fanns en tid när undertecknad åkte på allt och vi var inte ens påtänkta för elitserien när ”Bomben” och jag (samt ungefär en full buss) groggade ihop. Bomben var av hembrännarskolan, det var ingen köpesprit direkt utan han hade sin obligatoriska 5-liters dunk i sällskap. För då kunde han ju t.o.m. tänka sig att bjuda på några droppar. Han gillade verkligen att dricka apelsinjuice till starkvaran (Screwdriver!) och det blev plötsligt ett väldigt högt garv när någon noterade att Bomben drack BOB-juice till hemprodukterna. Vi var ju för helskotta på väg till BOB-hallen (största sponsorerna antagligen) för att möta Kumla!
Bomben exploderade (medge att den meningen är lite kul iaf) och nästa stopp vi gjorde kunde 55 pers bevittna hur Bomben slet upp dörren och vräkte ut juicepaketen mitt på gatan…!
Helvete heller att man dricker motståndarnas juice. Det blev rent resten av resan. Legend!

”This is a west bound train via Newbury Park”

Träffade några nöjda svenska R’s på Stansted och det är inte det minsta roligt att gå på ”fel” sida korridorerna. Men man måste ju förr eller senare tillbaka till Svedala. Flygplatsen är ju i ständig förändring och jag kände inte alls igen The Windmill längre. Ville ju ha bangers and mash men den rätten finns inte längre på menyn. ALLT som jag gillar försvinner nämligen. Hittar jag ett favvo-godis slutar de tillverka den efter två veckor. När jag äntligen blev nöjd med en drinkmix på Margaritas så lyftes den genast ur sortimentet. Ville jag någon gång unna mig en cigarett så såg de till att den sorten blev dyrast i världen.
Så det är såklart jag som jinxat QPR. När jag började heja på laget var vi riktigt bra. Spelade t.o.m. några cupmatcher i rad. Nuförtiden blir alla spelare som sämst när de kommer till oss.

QPR är i gungning minsann. Bättre tider har vi varit med om kamrater. Jag tror att jag tar en längre time out. Detta supportande tar på krafterna.
Snälla Rangers, kan vi bara någon gång få en behaglig säsong? Bara en vanlig jävla mittenplats i högsta ligan eller kanske en semifinal i FA-cupen? Är det för mycket begärt?

Nej, nu får det vara bra. Jag är medveten om att denna text är löjligt lång men det finns faktiskt 800 saker till att berätta men jag måste ju ge mig nu.

Vill sluta med att tacka alla trevliga (nu var det sista gången jag lovar) Swedish Hoopsare från Linköping, Jönköping, Halmstad, Sandviken, Malmö, Värmdö, Lidingö, Lund, Hönö, Karlskoga och 30 platser till. Fantastiskt.

”This QPR train terminates at the Championship”

All the best /
Shanksy