Till leveransen finns chansen
Den nedslagne individen kan återigen ställa sig upp. Att den fallfärdiga maskinen plötsligt fungerar igen är ingen omöjlighet. Klart att QPR:s överlevnadschanser inte är borta redan i november.
Glädje, vrål och lättnad utmanövrerade den senhöstliga kylan i norra England efter Moussa Sissokos matchavgörande mål. Fransmannen gav ytterligare tre poäng och lika många stärkande skäl till Alan Pardews, åtminstone för tillfället, bisarrt välfyllda aktier. På vandringen till börsen passade samtidigt mittfältaren att kontakta ett bemanningsföretag specialiserat på cementarbete. Precis när det verkade som att Queens Park Rangers frigöra sig från den sega och stela blandningen som den dystra säsongsinledningen medgav. Efter ett par veckors kamp hade Londonklubben börjat röra sig fritt, med pondus och självförtroende och inte begränsats av varken Liverpools, Chelseas eller Manchester Citys närvaro. Hoppet vanns och fanns. Jag skriver visserligen i imperfekt, men det betyder inte för den delen att allting är över.
Matcherna mot de tre topplagen inom loppet av en månad innebar färre statistiska poäng än mentala sådana. Den skrala resultatraden under den perioden var förväntad. Däremot var den speltekniska förbättringen som infann sig mot just Liverpool, Chelsea och Manchester City av det mer oväntade slaget. Om de första matcherna för säsongen bjöd på ett ett osynkroniserat, taktiskt oslipat lag med kontinentalbredda distanser mellan spelarna, har de senaste veckorna inneburit ett sammanhållet och kollektivbaserat QPR. Ett lag där Harry Redknapp har förändrat nyckelfigurerna från överbetalda namn i engelska andradivisionen till krigardemoner i högsta ligan. Ja, utvecklingen är precis lika osmrickande som det låter. Men den var nödvändig. Eller - för att parafrasera Charles Darwins evolutionsteori - de som inte anpassar sig kommer att få det svårare att överleva.
EN VÄLREGISSERAD LÖGN ÄR BÄTTRE ÄN SANNINGEN
De charterlånga långbollarna på Bobby Zamora, de blodtörstande pitbullarna tilika centrala mittfältsparet Sandro-Henry och det uppoffrande ytterspelet från den renodlade forwarden Eduardo Vargas har sedan Liverpool-matchen varit en del av den meny Redknapp veckovis beställer. Som tillägg brukar vanligtvis en extremt lågtsittande backlinje adderas. Engelsmannen har redan vant sig vid den kryddfattiga, trista smaken men nöjer sig ändå. Likgiltighetens närvaro gör sig tydlig bara han blir belåten. Och det är nog rätt. Zamoras fysiska egenskaper har givit Charlie Austin mer konkreta avslutslägen, Sandro och Karl Henry har med sina utpräglade defensiva kvalitéer bildat en svårgenomtränglig barriär framför en försvarsmurs som med en lägre utgångsposition inte längre uppenbarar sin brist på snabbhet.
Sommaren är passé, Redknapps utlovade champagnefotboll är ännu längre bort men i sann darwinistisk anda är jag glad över anpassningen till realiteten. Ju defensivare inställning, desto mer skyddas QPR:s uppenbara tillkortakommanden. En sanning är att Londonklubben inte är lika slagkraftigt en nivå högre upp, en annan är att nyckelspelare som Austin, Joey Barton och Robert Green är mer dominanta en regnig bortamatch i Huddersfield än inför ett fullsatt Stamford Bridge och en tredje är att skadebekymmer på bland annat Jordon Mutch och Alejandro Faurlín under säsongen har skapat en disharmoni i laguttagningarna.
Ibland kan dock en välregisserad lögn omintetgöra den dystra och mörka sanningen. Att maskera truppens begränsningar med ett riskminimerat spelsätt är som att den sviktande musikalikern väljer en elgitarr framför den konventionella som är mer utmanande. Det är ett säkrare val och inte lika kunskapskrävande. Och om publiken uppskattar det enkla... tja, då är det väl bara att fortsätta förgylla deras tillvaro, inte ändra tankebana och hoppas att det i slutändan belönas grandiost. Ett stukat QPR som trots förlust gjorde fler mål än Liverpool, förlorade mot serieledarna via en straff och var en genial Agüero-prestation från seger mot Manchester City kommer inte avsluta säsongen med dagens åtta inspelade poäng.
26 VECKOR KVAR
Sissoko beställde cementblandningen men än har inte leveransen anlänt. Motiveringen? Först ska det traditionsenliga Boxing Day vara dåtid, vintern utbytt mot våren och en höjd medeltemperatur nalkas. Orden kom för tidigt. För arbetsvillkorens skull värnade chefen om att de anställda skulle arbeta i värme och inte minusgrader. För logikens skull vill jag tro att den närmaste perioden kommer inbringa några segrar, ett par inspirerande prestaioner och fler lättnade föreningsaktörer. Ett kärt återseende med Neil Warnock får inte bli för vänskapligt när hans Crystal Palace gör ett kortare stopp på Loftus Road innan nyårsfirandet. Burnley ska inte få en tidig julklapp. Om West Bromwich hoppas att julens familje- och kärleksorienterade anda även innebär delad poäng ska de tro fel.
Skulle utväxlingen utebli och poängtillskotten fortsätta att konsekvent stöta bort de meriterande insatsernas famn får jag kanske revidera mig. Eller inte. Jag vet nämligen ett par saker. Andra sidan sträcket separeras endast av en seger, en nedflyttning har aldrig blivit matematiskt säkerställt innan den sista halvan av säsongen och ligavslutningen är 26 veckor bort. Och just det, cementleveransen befinner sig på andra sidan årskiftet. I takt med att solstrålarna börjar rasera kylans herravälde och träden berikas med löv kan det hända att en nervös känsla infinner sig när jag ser byggmästarna påbörja sitt arbete. Å andra sidan finns chansen att de är på väg mot en annan plats, gör sitt jobb där och att jag endast hälsar på dem i förbifarten.
