En flyttfågel med hjärta
Harry Redknapp har kontrakterat Niko Kranjcar fyra gånger, kroaten har vid dessa tillfällen tre gånger flyttat till en London-klubb och två gånger på lån. Dock har han aldrig varit lika beslutsam och välvillig att anlända till den engelska huvudstaden som nu.
- ”Min snabbhet”, sade han med ett skamset leende.
Niko Kranjcar hade inga problem med att erkänna sin största defekt, den nackdel som dels innebar en förpassning Tottenhams bänk, dels har förhindrat honom från att det steget till den absoluta toppen inom världsfotbollen. Däremot har han haft större bekymmer med att övertyga den kroatiska mediekåren. Främst har mittfältaren kritiserats för att vara överviktig, att han varken tar träningen eller matvanorna på allvar. Invändningarna mot Kranjcars talang utgör en nästan lika stor del av hans karriär som själva fotbollsspelandet. Bland annat spekulerades det tidigt att hans pappa Zlatko gjorde honom till en viktig landslagsspelare vid 20-årsåldern av familjära skäl, att sonen inte förtjänade rollen trots en erkänd talang. Dessutom är den vedertagna bilden att han innehar en minst lika god teknik och spelförståelse som landsmännen Ivan Rakitic och Luka Modric, men att bristen på snabbhet samt bristande träningsinställning har idag renderat i att de två spelar i Barcelona respektive Real Madrid medan han själv är utlånad till en Premier League-nykomling. Finns det någonting positivt i den här mytbildningen? Kranjcars vilja. Den har bildat en ogenomtränglig borg som inte ens den kraftfullaste kritikvågen varken kan översvämma eller överta. QPR-fansen kommer alltid ha Play Off-finalen mot Derby i sitt hjärta, Niko Kranjcar kommer alltid ha den i minnet.
Även om kroaten länge har varit en spelare som delat sitt land och resten av fotbollsvärlden i två läger måste nog merparten känt en viss medkänsla för bakslaget som han drabbades av. Med mindre än en månad kvar till VM skadade mittfältaren sig i låret. Det värsta var att Kranjcar själv förstod att risken för att det skulle inträffa var stor, bara dagar innan hade han nämligen besvärats av problem i samma lår som sedermera kom att ödelägga sommaren för honom. Men jag kände mer respekt än sympati. Trots den stundande VM-turneringen, trots att han endast var utlånad till QPR och trots att det av åldersmässiga skäl troligen blev hans sista chans att delta i ett VM-slutspel var han beredd att offra sig för klubben. Förra säsongen betonade Atlético Madrids tränare, Diego Simeone, ständigt värdet i ”partido a partido” – vi tar en match i taget - för att markera att laget trots all framgång skulle inse att en avslagen ligamatch var lika viktig som det mest glorifierade Champions League-mötet. En tänkbar frågeställning är om inte Kranjcar använde sig av samma metodik. Tyvärr drabbades han negativt, inställningen att svettas för sitt verk resulterade i ett tunnelseende han aldrig riktigt kunde lämna. Ett dåligt lår? Äh, den kan faktiskt bli sämre. Risk för att missa VM? Det är inget problem ända tills det blir ett.
Niko Kranjcar lämnade London som en sargad man rent fysiskt och mentalt. Han ville egentligen stanna och fortsätta lämna avtryck i klubben men omständigheterna i kontraktet med Dynamo Kiev var såpass komplicerade att det föreföll som någonting på gränsen till en omöjlighet. Under en tid verkade det som att kroaten aldrig skulle kunna passera krönet. Skadan läkte, rykten om en återkomst till QPR läckte och det räckte för att samla motivation, kraft och styrka för att försöka bestiga den branta backen. Han lyckades. Tillslut kunde mittfältaren också återförenas med Redknapp i den engelska huvudstaden. Symboliken i den 66-procentiga lönesänkningen är väldigt talande för hans vilja att återigen bära den blåvita tröjan. Budskapet är dock än mer kraftfullt i ett annat avseende. Man kan klandra Kranjcar för bristen av en rad egenskaper, exempelvis snabbhet, men kämpaglöd och vilja är definitivt saker som bör associeras med honom. De personlighetsdragen behöver han inte visa ett skamligt leende för.
