En kort reseberättelse om premiären
Efter att London-abstinensen nått sin maxgräns en torsdagsmorgon för några veckor sedan, blev det en spontanbokning till premiären mot Sheffield Wednesday. Min premiärdebut blev en helg som sent kommer att glömmas.
03:20 hade gjort snoozat för tredje och sista gången innan uppstigning, men svårt att ta sig upp är det aldrig när man är W12-bound. Eftersom de flesta av mina vänner tråkigt nog, följer något av storlagen blev det, efter degraderingen till the Championship, betydligt svårare att locka med någon av dessa till en resa. Därför blev det en trip på egen hand, samt en möjlighet att lära känna nya, likasinnade människor. När Gatwick Express rullade in på Victoria vid halv 9 blev nästa steg att ta sig till Shepherds Bush på enklaste sätt för att leta hotell. Någon som, i all hast och spontanitet, blev bortglömt innan resan bar av. Efter att ha fått avslag av två hotell samt att mitt favoritställe inte ens svarat på dörrklockan blev det att fråga runt på stan. Tillslut var det en Taxi-chaffis som tipsade om Grantley Hotel, på andra sidan Shepherds Bush Green. Jag vet fortfarande inte hur jag hade kunnat missa detta under min jakt på hotell tidigare under morgonen, men det berodde väl på morgontrötthet.
Jag bemöttes av extremt skeptisk personal som uppenbarligen missat alla kurser i kundbemötande, men det fick väl gå, eftersom det var knappt fyra timmar kvar till match. Direkt efter jag fick rummer blev det en snabb power-walk till klubbshopen där jag inte kunde låta bli att få min matchtröja smyckad med Austins namn på ryggen. Efter att ha lämnat min från början, mycket genomtänkta, matchtröja på rummet för att dra på mig den nya, blev det en utmaning att hitta norrmännen jag bestämt träff med. Är fortfarande lite av en rookie på pub-lokaliseringen i W12 och hade inte stenkoll på var Queen Adelaide låg. Jag hade frågat två taxichaufförer på Uxbridge Road var stället låg och efter var sitt knappande på var sin GPS, hade de fortfarande ingen aning om var stället låg. Det blev ett samtal hem till pappa kom svenskafans- pubguide mycket väl till pass och fick direktiv om var jag skulle vandra. Det visade sig att det var ynka 500 meter från platsen där jag frågat taxi-chaufförerna. Vilka proffs.
På vägen dit skymtade jag en Qpr-tröja prydd med texten; ''QPR-Norway'' och gick direkt fram och frågade om de också var på väg till Queen Adelaide och så var såklart fallet. På Queen Adelaide mötte vi upp Frode, resten av hans norska styrka, samt Dogge från SF-forumet. Efter otaliga missuppfattningar och omsägningar var det faktiskt något av en lättnad att få lyssna på lite skånsk dialekt. När nyheten om att Barton fanns med i startelvan kändes det som om stämningen höjdes rejält på puben och om jag får tala för mig själv så höjdes även mina förhoppningar rejält.
Ungefär 10 minuter innan avspark var jag på plats, trots en rädsla för överflöda av optimism blev första 15 minuterna lite av en chock för oss alla QPR-supprortrar. Vi har inte bevittnat ett lag med en tiondel av det självförtroende som visades uppe nere på planen. Med rätt flyt kunde vi ha gjort tre mål under de inledande 15 minuterna. Men vad är QPR utan ett anti-klimax? Så klart att Wednesdays nyförvärv från Rapid Wien förvaltar deras första skott på mål så pass av att den hamnar i maskorna. Där började man nästan känna igen förra årets upplaga av Queens Park Rangers. Men Joey Barton, som gör en fantastisk insats, eldade på grabbarna och agerade, tillsammans med Hill, ledare på planen. I 39e minuten smällde det, första målet för säsongen kom efter ett misslyckat skott från Hoillet, som landade perfekt på Nedum Onouhas bredsida, och ställningen var utjämnad. Pressen och trycket vi har på Wednesday minuterna efter målet, är minst sagt skräckinjagande för vilken klubb som helst. Något jag inte sett från var sida, sedan Neil Warnock stod vid rodret. Kirkland stod för en räddning utav världsklass när han hindrade Joey från att göra mål i sin efterlängtade återkomst till championship. Publiken han knappt hämta andan innan Johnson hade, på volley, placerat in bollen i maskorna. Ordningen var återställd. För att citera ett sms jag fick från Dogge under halvtidsvilan så är det verkligen "en tunn linje mellan himmel och helvete".
Andra halvleken var endast en lång väntan på slutsignalen, det enda jag tycker är värt att nämna var den välförtjänta, stående ovation vi gav till Barton när han klev av för SWP.
Barton twittrade efter matchen;
"Didn't expect nor do I deserve that reception from the QPR fans today. Many thanks... #humbled"
Min kärlek för den hetlevrade engelsmannen är definitivt pånyttfödd. Stämingen var verkligen elektrisk och Loftus Road kommer vara ett helvete att komma till för vilken klubb som helst under säsongen.
Efter matchen blev det the White Horse med magisk inramning av glada Hoops. Killen som under en timme försökte övertyga oss om att Thomas Brolin har spelat i Blackburn tar tveklöst priset som kvällens entertainer.
En mycket lyckad resa och vi plockar med oss tre poäng hem till Halmstad.
