"Houston, we have a problem"
Skildring från en påskvecka för 40 år sedan samt en resa från Brighton till Watford
I väntan på nästa match så publicerar vi ett läsarbidrag.
Författare är Mikael ”Market” som många av er Swe Hoopsare känner igen. Mikke har varit Rangers-fan sedan 1973. I år är det FYRTIO år sedan han såg sin första QPR-match live. Ni som är snabba i huvudräkning har räknat ut att det handlar om 1979. Här följer en härlig story om hans första resa till London:
Med Spies från Landvetter flög klass 3b Samhällsvetenskaplig linje från Nösnäsgymnasiet på sista skolresan innan studenten. Då jag precis fyllt 18 utnyttjades detta till att fylla på med lite whiskey och annat gott på Landvetter Taxfree. Starkvaror inmundigades redan på planet och några av klasskompisarna var ganska fint igång under bussresan från Stansted till London.
Vi bodde på Regent Palace hotel, 25 meter från Piccadilly Circus mitt i hjärtat av London. Hotellet, som jag bott på flera gånger efter denna resa, var ett anrikt hotell från 1915 men fick inte uppleva sin 100-årsdag utan omgjordes till kontor/affärer 2006. Trots läget var det ett sunkigt/billigt tvåstjärnigt hotell där de flesta rummen hade toalett/dusch i korridoren.
Vi kom på söndagen och då hann vi bara med lite sightseeing i grannkvarteren, Regent Street och Carnaby Street hade man ju hört om.
På måndagen var det dax för första fotbollsupplevelsen, QPR vs Birmingham. Hade aldrig åkt tunnelbana förr så stärkte mig med lite whiskey innan jag gav mig av. Klasskompisen Affe tyckte det var synd att jag skulle dra ensam så han hängde på.
Som gammal orienterare hade jag lusläst tunnelbanekartan och funnit ut att vi tar Piccadilly Line till Hammersmith och sen Metropolitan Line (idag Hammersmith&City) till Shepherds Bush. När vi kom till Hammersmith såg vi en griffeltavla som förtäljde ”QPR vs Birmingham cancelled”. Uppskjuten match heter postponed minns jag att jag sa till Affe, så vi frågade en kraftig spärrvakt vad ordet cancelled betydde. Vårt vokabulär var inte heltäckande på den tiden. Eftersom vi ändå kunde prata hyfsat flytande trodde spärrvakten att vi drev med honom och situationen höll på att eskalera då några andra passagerare grep in och förklarade att matchen INTE skulle spelas (waterlogged pitch fick vi reda på senare).
För övrigt ENDA hemmamatchen nånsin som blivit inställd då jag rest. Borta klarade jag mig ända tills Villa i våras.
In på en bar för att deppa då jag kom på att West Ham spelade mot Luton i div 2 så snabbt på tunnelbanan igen heading east. Orutinerade som vi var kollade vi inte var tåget gick så självklart var det District line Paddington branch vi hamnat på. Byte på Notting Hill Gate och vi nådde Upton Park 10 min efter k.o.
Affe hade smugglat in några burköl som vi lätt konsumerade på ståplatsläktaren. Så min första engelska ligamatch blev alltså inte QPR utan en div 2 fight där West Ham vann 1-0.
På tisdagen var matchen Arsenal-Tottenham på Highbury, ett derby man inte ville missa. Peo var klasskompisen som hängde med denna gång. Bra ståplats 10m från sidolinjen nära mittlinjen för £1 per person var överkomligt!!
På den tiden kunde man bara dyka upp utan biljett även till ett klassiskt Londonderby. 55000 pers och minns förutom matchen som Arsenal vann med1-0 hur North Stand, Arsenals hemmaläktare bakom mål, var delad i mitten med 3 poliser i bredd på varje trappsteg. Arsenalsupporters på ena sidan och Spurs på andra. I mörkret kunde man inte se poliserna men man såg hjälmmärkena gnistra och glimma i strålkastarljuset och hur det böljade ordentligt fram och tillbaka när båda supportersidorna försökte spränga kedjan.
En försäljare ropade ”peanuts” bakom mig och jag vände mig om och köpte en påse då vi var lite hungriga. Fick 10-15 jordnötter med skal på till min stora besvikelse.
Highbury...
Onsdag-Torsdag: sightseeing/shopping med klassen.
Fredag var det äntligen dax för QPR, vi spelade borta mot Tottenham. Avspark 3pm då det var Långfredag. Denna gång hängde ingen på så jag åkte själv. Gjorde missen som många gjort och tog tunnelbanan till Seven Sisters Rd för att sen behöva gå i över 2km. Tåg från Liverpool Street Stn är det som gäller fann jag ut senare.
Hade ingen biljett och kön till Box Office var skitlång så jag betalade £5 för en sittplats som ursprungligen kostat £2.50. Mitt första svartabörsköp, har faktiskt inte varit så många av dessa genom åren.
Satt bland Spurssupporters och fick pressa mig för att inte skrika högt när Dave Clement forcerade in 1-0.
Matchen slutade 1-1 till slut. Minns hur Stan Bowles tjötade med Spurssupportrarna varje gång han tog en hörna, på ett gemytligt sätt och med humor som man inte ser så ofta idag. Verkar som båda sidor åskådare/spelare respekterade varandra på ett helt annat sätt då.
Tillbaka till Piccadilly Circus efter 6pm blev jag imponerad att jag kunde köpa Evening Standard och få matchresultat från matchen jag just sett! Detta var trots allt 1979.
Lördag och QPR hade hemmamatch mot Norwich. Anmärkningsvärt att man spelade 2 dagar i rad, schemalagt dessutom.
Fick med mig över halva klassen till denna match då de flesta ändå ville gå på EN match så det hade vi planerat i förväg. Vi satt på East Paddock, bra säten. Detta var INNAN Paddocken gjordes om till ståplats på 80-talet för att sen återigen bli sittplats med de nya reglerna. Lika trångt som idag var det dock.
Matchen var ett sömnpiller och slutade 0-0. Minns mest ett slagsmål på Schools End som var utan tak då. Kändes lite surt efter matchen då det började gå upp för mig att vi skulle trilla ur förstadivisionen vilket vi också gjorde.
Har ganska klara fotbollsminnen som ni ser ovan men bortsett från dem minns jag inte alltför mycket av resan som vi gjorde för snart 40 år sen.
Enda puben i närheten av hotellet jag minns och som finns även idag är St James Tavern i Shaftesbury Avenue.
Hade precis flyttat till Brighton för studier 79/80 och detta skulle bli min första QPR-match under denna tid. Frågade min landlord om resetips från Brighton till Watford, han jobbade på British Rail så han hade koll. ”Mike, take the train to Victoria, then from Houston to Watford” sa han på mycket svårbegriplig working class accent. Brighton-Victoria var inget problem men inte fasen fann jag något Houston. Som ivrig läsare av tunnelbanekartan hade jag dock lagt märke till att några linjer gick helt till Watford så satsade på det.
På den tiden köpte man biljetter i stora gula boxar som stod mitt på golvet och hade signs 20p, 30p eller 40p. Var fortfarande orutinerad trots vårens vecka i London och eftersom 40p verkade vara det mesta som gick att betala så gjorde jag det och went off. Ett riktigt mjölktåg som gjorde att jag hamnade i tidsnöd trots att jag startat tidigt. Inte blev det bättre av att jag var tvungen att betala tilläggsavgift manuellt vid spärren i Watford, 40p räckte inte långt. Minns detta speciellt för det var första gången jag fick en half-a-penny i min hand.
Långt att gå till Vicarage Rd också så matchen hade startat när jag kom fram. På grund av stressen hade jag inte hunnit förtära min 18,75cl Teachers whiskey jag hade i en plastpåse. På väg in blev jag stoppad en polis som undrade ”What´s in the bag my son?” På min stapplande engelska förklarade jag att jag inte tänkt dricka den inne på arenan men då sa han till min överraskning ”Only a bottle? Off you go my son” och jag kom in MED flaskan.
Tror kanske han letade efter vapen/knivar eller annat. Alkohol var fortfarande tillåtet men huliganproblemen stora.
Stod bakom mål med vår bortaklack och stämningen var hög. Vi hamnade under 0-1 men vände i andra halvlek till 2-1 efter mål av Clive Allen och Glen Roeder. Även här tjötade Stan Bowles med publiken, vilken lirare det var.
Dröjde mig kvar efter matchen, först nu kunde jag smutta lite på Teachern och köpa ett program vilket jag inte hann innan match. Tog denna gång tåget från Watford till London och the penny (eller ½ penny) dropped när jag läste namnet på stationen vi rullade in på...
EUSTON!
