-
Inför QPR v Bournemouth
QPR lyckades inte omsätta sitt spelövertag till målchanser, fler mål än Charlie Austins strumprullare och framför allt poäng borta mot Doncaster och straffades istället med ett nesligt baklängesmål i slutminuterna och fick vända hem till London tomhänta. Men vad har Harry Redknapp lärt sig nu när han ett par dagar senare ställs mot sin gamla klubb Bournemouth?
Bournemouth är en klubb som ligger Harry Redknapp varmt om hjärtat och han har representerat Bournemouth både som spelare (102 matcher 1972-76, 1982) och tränare (464 matcher 1983-1992). Men, varken han eller QPR springer på sydkustlaget som motståndare särskilt ofta. I blott två säsonger sedan mitten av 1960-talet har de båda klubbarna legat i samma serie, det var 10 år sedan sist Bournemouth besökte Loftus Road. Den gången vann QPR efter att gamle kultspelaren Paul Furlong gjort matchens enda mål för Rangers.
Men, nog om historia. Trots att QPR bara är sämre målskillnad från en Premier League-plats så är klubbens supportrar bekymrade. QPR har skapat förtvivlat få kvalificerade målchanser och mål, med 19 mål på 17 matcher så har 16 lag i serien gjort fler mål. Under större delen av säsongen har Redknapp spelat med en ensam anfallare på topp, oftast pga många skador på anfallare men numera är det en högst frivillig taktik.
Om man ska ge sig på att summera QPRs spel första tredjedelen av säsongen så kan man väl sammanfatta den med att defensiven är urstark, spelövertaget oftast stort och det känns som det verkligen är klasskillnad mellan Rangers och dess motståndare i de flesta av matcherna. Problemet är dock att motståndarna skapar i stort sett lika mycket, trots att de sällan har bollen i närheten av QPRs straffområde och väl där plockar Clint Hill och Richard Dunne bort det mesta. Sett till hur Rangers matcher sett ut som helhet så tror jag nog de flesta R’s skriver under på att vi fått bra betalt poängmässigt så här långt.
För framåt är Queens Park Rangers upplaga 2013/14 väldigt blyga, detta till trots att man värvat seriens kanske främsta anfallare när man tog in Charlie Austin från Burnley i augusti och Austin ska verkligen inte skämmas för sin insats i QPR så här långt. Problemet är bara att han är ensam och måste slita som två.
Doncaster gjorde i lördags det ett bottenlag ska göra när man möter ett topplag: man gick inte bort sig, man stod på rätt sida hela tiden och parkerade spelarbussen i straffområdet när QPR väl lyckades ta sig dit – och framför allt tog man vara på sina chanser när de kom. Risken är överhängande att Bournemouth tar och kopierar den taktiken rätt av.
Men, vad sa då Harry Redknapp efter matchen när Austin åter igen stångat sig blodig mot en försvarsmur, var det läge inte läge att ta och sätta in en till anfallare nu ? Nej då, det var mittfältarna som skulle ta ett större ansvar och göra fler mål! Kalla mig gärna gammeldags, men är det inte målgörande som anfallare har som främsta egenskap? Om Redknapp nu äntligen kommit till samma slutsats som vi andra att det görs för lite mål, ska man inte då sätt in en till anfallare – särskilt när man har en kille som Andy Johnson som sitter och ruttnar på en Championshipbänk?
Vad blir det då för förändringar i laget jämfört med lördagens 1-2 förlust i Doncaster? Tja, vad man vill och vad man tror är två olika saker. Jag skulle vilja att Andy Johnson och Junior Hoilett som fick hoppa in i andra halvlek istället för Gary O’Neil och Niko Kranjcar får starta. Men det skulle innebära att det blir 4-4-2 och att inte Redknapp inte spelar sina favoritspelare O’Neil och Kranjcar, så det kommer inte hända, med andra ord borgar det för en helt oförändrad lineup, möjligen att Tom Carroll får hoppa in i stället för Jermaine Jenas.
Nå, väl. Hoppas spelarna är bättre på att skaka av sig en bitter förlust. Dags att knyta handen i fickan och haka på tåget i toppen.
COME ON YOU R’SSSSS!
