Jag hoppas att…
Dagdrömmar som förhoppningsvis inte blir mardrömmar, bikter utanför planen som i bästa fall förvandlas till plikter på den.
Jag hoppas att ett gäng gör en sväng, att misstagen försvinner på söndagen, att det minst blir en vinst. Tåget har lämnat perrongen. QPR står kvar utanför med biljetten som garanterar en resa till slutdestinationen ”förnyat Premier League-kontrakt”. Men tåget åker relativt sakta, laget kan sprinta ikapp men då krävs fart, intensitet och vilja för att inte bli lämnad. Och det vill man inte. Mörkret ter sig över järnvägsstationen, kylan påminner om de kalla januarikvällarna i Huddersfield och Ipswich som kan bli verklighet nästa säsong. Rädslan att evigt tystas av vintrarna i The Championship, att precis som Middlesborough, Leeds och Bolton förfrysas, paralyseras och förstelna i andra divisionen är en tanke som inte kan lämna hjärnan. Skulle verkligen Tony Fernandes återigen orka att tillförse med blod i en syrefattig kropp? Nåväl, det är en fråga för framtiden… eller kanske inte. Ett faktum är däremot att Chelsea, Arsenal, Tottenham samt Manchester- och Liverpool-lagen har garanterade platser på det där tåget men den där destinationen. Resten får kriga för att få stiga. De som förlorar slaget är också dem som lika gärna kan släppa taget om biljetten då tre nya föreningar tilldelats deras platser. På söndag kan West Ham skapa en brantare uppförsbacke i jakten på tåget för Harry Redknapps mannar, å andra sidan kan en vinst för tillfället innebära att medvinden gör sig påmind och bidrar därmed till mindre motstånd mot sätena. Men östra London måste först intas, annars kommer krönets slut bli allt svårare att tydas.
Jag hoppas att Redknapp inte taktiskt underkastar sig motståndaren. Ska QPR besegra West Ham måste det göras på egna villkor. Vill klubben hitta sin plats på tåget behövs en viss mått av ohederlighet, inför hemmapubliken på Boleyn Ground ska inte Sam Allardyce få vara dirigenten när the Hammers-orkestern spelar. Redknapp bör vara cynisk, orädd, låta QPR spela sitt grundspel. Det spel vi såg när avgrunden var som närmast i Play-off semifinalen mot Wigan, när ingenting fanns att förlora med en mer offensiv melodi då underläget innebar utslagning. När Hoilett och Kranjcar utbildade sig i attacker på offensiv planhalva, när det centrala mittfältet definierade planens mitt bakom den sista tredjedelen av Wigans sida. Det var lika riskfyllt som inspirerande. Men Redknapp har inte vågat sig på den metoden sedan dess. Hittills har han inriktat sig på att anpassa sig till motståndarna och bristen på taktisk kontinuitet, en egen spelidé, har logiskt nog inneburit att formen sviktat. Ett Southampton har joggat sig igenom ett förvirrat försvar, ett Manchester United sprungit sig igenom och ett Tottenham som forcerat sig igenom. QPR måste vara mer egocentriska, ha en utpräglad egen spelfilosofi och minska på respekten för motståndarna. Är man för artig tar någon annan ens plats. Oartighet kan däremot leda till man stjäl någons plats på tåget. Förhoppningsvis vågar Redknapp avsätta Allardyce från dirigentrollen framför West Ham-fansen, ersätta hans melodi med sin egen och inte bara låta den eka över östra London utan även hela England. Alla motståndare ska få veta hur verserna låter när den är som ljuvast.
Jag hoppas att spelarna höjer sig och inte döljer sig. Tåget går, men det är inte lätt att hinna ikapp med en kropp som är osynkroniserad. Det känns nästan som att den befinner sig i tonårsstadiet. Vissa delar är välutvecklade, andra är efterhängsna. Kranjcar levererar färger och Austin målar. Green har stoppat många bollar medan Ferdinand och Isla har floppat lika mycket. Jag är beredd att ge de två sistnämnda mer tid, men det känns oroväckande att truppen inte är fullt enhetlig. I längden blir en sådan situation ohållbar. En spricka måste tillslut täppas till, annars kommer den bara att kunna växa och rasera hela fortet. Det är dags för nyförvärven att visa sig från sin bästa sida i nästa match. Det är dags för dem att sluta fresta oss med sin potential, att de faktiskt bevisar den. Det är dags att konstruera ett tryggt bygge. En fin byggnad är ståtlig, praktfull och respektingivande, och det är givetvis vad Redknapps mannar bör sikta sig på att vara. Att försöka räcker inte, det är ett måste att uppfylla den tanken. Vill man inte missa tåget vore det naturligtvis lämpligt att ge sig de rätta förutsättningarna för att hinna ikapp.
