Krönika: Chefen från Manchester
Betyder en stängd dörr att du inte är välkommen? Dessvärre är svaret nog ja. Dock kan du alltid öppna blicken, vidga vyerna och leta efter en annan dörr. Fråga bara Nedum Onuoha.
"I would spend all day Saturday watching football - the early kick-off in the Premier League, then Soccer Saturday, the 5.30pm game and then a Spanish or German game." Nedum Onuohas sista tid i Manchester City låter idealiskt för en fotbollsentusiast. Att ha möjligheterna till att njuta av sporten dygnet runt låter fint bland den stora massan. Har man växt upp i Manchester, drömt om att spela för City, spelat i alla dess ungdomslag och etablerat sig i A-laget klingar det däremot inte lika vackert. Onuoha råkade dessvärre tillhöra den senare kategorin. Tränare Mancini såg inte potentialen i denna nigerianskättade försvarare, gav honom aldrig chansen och frös ut honom. Mancini var torkan som aldrig lät aldrig fröet blomma ut. Mannen som planterade det, Mark Hughes, kontaktade försvararen om en återförening i den engelska huvudstaden. Det tackar vi för. Ett samtal senare bosatte sig han i de västra utkanterna av London. Onuoha kom för att fylla ett tomrum i den alltför orutinerade QPR-backlinjen och blev senare spelaren att hylla.
Onuoha lämnade Manchester Citys frys, tinades upp av Hughes och är numera stekhet. Varför? Låt oss börja med att titta på hans grundegenskaper. Snabbheten är en – han håller det brittiska skolrekordet på 100m – intelligensen är en annan, något som även hans goda studieresultat vittar om. En tredje är hans fysik, 95 kg ljuger inte. Han är således byggd för toppfotbollen och Harry Redknapp har utnyttjat det faktumet. Mittlåset Onuoha-Dunne var den pelare QPR tryggt kunde luta sig emot när Charlie Austin var skadad. Med den sistnämnde otillgänglig gjordes inte många mål men det vägdes upp av att mittförsvaret detroniserade motståndarnas anfallare. Ross McCormack, Jordan Rhodes, Troy Deeney, Lewis Grabban och Danny Ings gjorde tillsammans 120 mål förra säsongen, men endast fem av dessa kom mot QPR. Onuoha var tegelstenen och Dunne cementet, tillsammans bildade de en ogenomtränglig skyddsmur som ingen kunde riva ned. Deeney försökte men grunden var för stabil, Rhodes letade efter luckor men fann inga och McCormack trodde sig förstå bokstavskombinationen men den var för svårtydd. Det frö som en gång blev ratad av Mancini hade inte bara växt ut – nej, han var också den största blomman i the Championship.
Det är med spänning jag ser Onuoha återvända till Premier League. Han har alla förutsättningar för att etablera sig i ligan och lämna ett ordenligt avtryck. All respekt för tunga nyförvärv som Mauricio Isla, Rio Ferdinand och Steven Caulker men Onuoha har mitt intresse. En fin säsong från honom och då kan landslaget bli aktuellt. Vi har redan sett spelare som Rickie Lambert och Adam Lallana tagit steget från the Championship till landslaget på kort tid och med en inte alltför imponerande försvarsuppsättning finns möjligheter för att den tidigare Manchester City-mittbacken kan bli upprepa deras bedrift. Att spela för sitt land är, precis som att spendera en lördag med enbart fotbollstittande, en önskan som många av sportentusiaster har. Nedum Onuoha kan och kommer förhoppningsvis uppfylla den också.
