Rapport från Swedish Hoops - Medlemsresan 2019

Tjoho, det har funnits tider där huvudsyftet och målet med mina Londonresor har varit Queens Park Rangers FC. Men det känns som 100 år sedan. Nu åker jag mer för att träffa folk och passa på att se nåt bra gig eller nåt...

Min senaste resa blev inget undantag.

Queens Park Rangers kändes redan avsågade och tyvärr har jag inte blivit speciellt upphetsad när jag sett laget spela, varken hemma eller borta, på år och dag. Då menar jag live alltså, för nuförtiden kan vi lyckliga QPR'are se varenda ligamatch via streaming.
Lyckliga förresten... nja...

Tusentals hårt injobbade kronor lades på buss, flyg, tåg och vickning för att ta sig över pölen till London denna gång. Om det var värt det? Hell yeah.

Vi sjösatte årets medlemsresa tidigare detta år framförallt av två orsaker.
Vi hoppades nämligen på att matchen skulle vara viktig och het. Vi brukar ju oftast åka i april och då är laget "alltid" i ingenmansland. Och sedan av det faktumet att vi ville vara schangtila mot några medlemmar som aldrig kan resa i april.
Ja, ingen lär väl bli förvånad att vi är ännu tidigare avsågade i år samt att den killen som mest propsat på tidigare resa aldrig dök upp...

Fredag 8/3:
Först taxi till busshållplatsen. Bor inte ens långt ifrån men eftersom jag måste få med alla saker (beställda nya tröjor, quiz, priser m.m.) så hade jag två väskor och det blev för meckigt att gå eller cykla. Denna resa får föreningen stå för, det hoppas jag är ok med alla medlemmar.

Jag har såklart åkt den här trippen med taxi förut. En massa gånger rentav. Men en stor skillnad var det denna gång. Denna bil hade jag beställt med fast taxa. Så snabbt och smidigt som chaffisen tog mig till bussterminalen har jag aldrig varit med om tidigare.

Efter att ha mött upp Peter "Lungan" Lungström på Skavsta och växlat till mig ett gäng pund så flög vi igenom security och intog en stadig frukost i baren. Vi hade gott om tid så det blev t.o.m. två frukostar (om ni fattar vad jag menar).

Två nya bekantskaper anslöt snart; Johan och Albin från Färjestaden. Väldigt kul med nya ansikten. Den dagen inga nya dyker upp så får vi nog ifrågasätta föreningens existens.

Johan och Albin var inte direkt svåra att lära känna, genomtrevliga gubbs helt enkelt.
Eller gubbe och gubbe förresten, Albin är bara 17 år. Han avslöjade senare att han gillar Arsenal en hel del. Jag är inte överdrivet förvånad. Vilken kille på 17 bast håller på QPR? När pappa håller en revolver mot tinningen?

Inga problem med Aftonbladets älskade hatobjekt Ryan Air denna gången heller.
Jag smygläste en gång i boken damen till vänster om mig hade i knät.
"When John leaned forward and gently kissed her she felt a rush..." bla bla bla bla.
Nä, då var det roligare att snacka med Lungan. Vi avhandlade ungdomsfotboll och futsal och dryga två timmar senare så var vi på plats på Stansted.

Jag brukar ibland stanna till på shopen precis innan man kliver ut från ankomsthallen. Hade planer på det denna gången oxå och ställde väskorna runt hörnet ett par meter förbi. Men en dam hindrade mig och sa att jag gått för långt och inte fick vända om. Jag försökte få ur mig en liten protest men innan jag hann säga nåt så sa hon:
"Jo, jag såg ju att du kom från rätt håll men tyvärr, hårda bestämmelser".
Nä, hon sa det inte på svenska men det fattar ni själva.

Skitsamma, jag klarar mig gott, gick in och köpte två cola på WH Smith istället. Trodde jag. Tills jag öppnade och insåg att det var nån vidrig variant. Cherry? Smakade vedervärdigt. Gick inte ens att rädda med sprit.

Ett gammalt favvo-hotell som jag övergav under ett antal år (blev för dyrt och sunkigt) har numera renoverat och insett att de inte är Waldorf Hilton. Priserna är numera justerade. Fick ett suveränt rum. Och dessutom mitt i QPR-land.

Många samlades sedan på Central Bar mittemot Shepherds Bush Station för vidare transport till vår planerade pubcrawl.
Riktigt förbannat supertrevligt att träffa så många härliga Swe Hoopsare igen! Efter ett litet missförstånd (inget jag går in på här, texten blir vansinnigt lång ändå) så blev rundan lite omkastad och vi hann inte med alla pubar. Men det blev riktigt bra trots allt.

Quizzet vi avhandlade under pubbesöken är jag vansinnigt stolt över. Visste att det skulle vara svårt och väldigt många tragglade och vände ut och in på sig själva och mobiler och massa snack sinsemellan. Nu var ju inte svaren på detta quiz så lätt att söka på heller. Snarare omöjligt.

Ni som vill se quizzet maila swehoopsqprssc@gmail.com snarast. Det finns fortfarande ett riktigt fint pris till dig som fixar full pott.

Vann gjorde Niklas "Molle" Molin på 9 rätt av 19 möjliga.
"Lasse N" skuggade (Lasse alltid grym, men denna gången fick han ge sig).

Jag tror att jag själv tyckte det var roligare än alla andra. Och f-n va kul att se svar som "Kevin Penrice", "Vine Rowan" och "Andy MacDonald".
Who are they?
Molle fick ett paket med massa souvenirer och en del cash. Merch från både QPR och Swedish Hoops.

Om nu någon anser att ni hade fler rätt än Molle så får ni höra av er. Jag kommer dock inte att svara eller bry mig om några protester. Går man hem innan Bollibompa får man skylla sig själv.
Inga festprissar direkt i våra led...

Lördag 9/3:
Gameday.
Jag knallade till puben Coningham Arms och gjorde sedvanliga avstickaren in på en bettingshop för att satsa på 4-0 och 4-1.
Vet inte varför människorna bakom disken alltid ler lite när jag lämnar slipen. Kan ni förstå varför?

Min brittiske broder "Chaz" har sagt till mig hundratals gånger att jag ska ge pengarna till honom istället för att slänga dom i sjön. Han blev på riktigt förbannad en gång när jag vräkte in 20 pund på 1-6 till oss borta mot Watford.
Orkar inte ens kolla upp det men vi fick väl stryk med 3-1. Borde varit den matchen Akos Buzsaky blev skallad av manager Jim Magilton i omklädningsrummet. Ridå ner och sparken nästa dag.
Only at Rangers folks.

Nåväl, jag ger mig fan inte. Nån dag då jävlar...

På CA är det alltid väldigt öppetsinnade folk. Jag har aldrig varit där utan att träffat och snackat med nya bekantskaper. Många engelsmän är på riktigt imponerade över det svenska stödet. Och det var passande nog även massa norrmän över denna helg så nordiska uppslutningen var massiv.
Vi snackar säkert 60 skandinaver på Coningham. Och då ska vi ha klart för oss att det alltid är nordmän på andra pubar oxå.

Jag blev snart haffad av en vän till en halvkänd snubbe som har har en site där han lägger ut diverse QPR-relaterade intervjuer m.m. Och de ville ha en intervju med mig.
Har erbarmligt svårt för kameror och kände mig jävligt obekväm men jag kan inte alltid bara neka. Jag är trots allt ordförande för Swedish Hoops och kan inte alltid bara gömma mig och skicka fram någon annan?

Det var inga svåra frågor och jag såg nog lite dragen ut men i övrigt tror jag det gick bra. Men jag tänker inte tala om var ni hittar den här intervjun (tror att jag aldrig vill se den själv).

När alla matchbiljetter var utdelade så knallade vi mot Loftus. Alla och alla förresten. Det var två plåtar över men ingen är intresserad av några platser till QPR-matcher längre.
Hade en spare ticket förra resan oxå. Totalt omöjlig att sälja. Jag försökte till slut ge bort den men ingen ville ha den. Denna gång frågade jag en snubbe om han ville ha TVÅ biljetter OCH dessutom FÅ tio pund.
Hans svar?
- No thanks mate.

Brukar inte skriva så mycket om matchen för matchrapporter kryllar det alltid av. Även om jag skulle vilja skriva en del denna gång så känns det ärligt talat omöjligt. Vilket sömnpiller!
Man blev lite uppskruvad och taggad när Stoke får en lirare utvisad (vilken idiot) redan efter typ 7 minuter. Men upphetsningen var onödig. Det händer inte ett skit på 95 minuter. Jo, ok jag ska inte överdriva, vi hade väl nån nick 28 meter över ribban.

Jag är ledsen, men vilken skitmatch. Jag hävdar bestämt att fajten var up for grabs och att vi inte kan hota mer med en man mer är uselt. Men jag sa ju det ovan. Åker inte längre främst för matcherna utan för att träffa folk.

Jag var lycklig när domarn blåste av eländet så man kunde gå nånstans och få en riktig öl.
Jodå, det finns Carlsberg på arenan (vilket kanske duger ibland) men sitter man på Ellerslie Road får man välja på att pissa eller köpa bira i halvtid. För att hinna bägge är nämligen totalt omöjligt.

Många av oss strålade sedan samman på puben The Green där jag bad Patrik från Sundbyberg att sträcka fram näven. Sedan radade jag upp sedel efter sedel och han fattade inte vad jag höll på med. Men faktum var att han kammade hem hela potten på vår sedvanliga betting.
Ingen hade 0-0 men då blir Patriks 1-1 närmast. Om matchen slutat 23-23 så är ju 1-1 närmare än 23-22.
Det fattar ni väl...?

Sedan bar det iväg till BrewDog på Goldhawk Road och äntligen kom vi in. Tredje gången gillt för mig.
För full tidigare? I helvete heller, det har varit knökat varje gång och många i sällskapet har haft för mycket färger på sig. De är lite tuffa mot fotboll-fans och julgranar.

Jag drack nåt som hette Black Hammer och det blev faktiskt ett hammarslag i skallen. En suverän Imperial Stout som höll knappa 8 procent.

En hel del svenskar hade hittat hit men jag stannade inte jättelänge då jag tänkte mig ut till Camden Town och lite bra musik.
999 lirade ju dagen till ära och de är gamla hjältar så det besöket kändes givet.

Puben de spelade på heter Dublin Castle och är ett ganska känt ställe. Utan att look it up för mycket tror jag att både Madness och Blur "slog igenom" här. Det är trångt och gemytligt och 999 lyckades sälja varenda biljett.

Innan jag äntrade puben träffade jag såklart lite trevligt folk.
Lasse som är Rangers hängde med från W12 och Chrille som är Saints anslöt från Southampton där Helgonen under dagen lagt Spurs på rygg. Nåt som Lasses och mitt favvolag bara kan drömma om just nu.

999? Som de säger på Cafe Bärs; "Rätt schysst alltså, blir fem Kenta av fem".
Nja, saknade visserligen "Found out too late" som är en grym låt men 999 var ändå bra och bjussade på ett par timmars underhållning. Nick Cash är säkert 40 kilo tyngre än förr men det är typ jag med.

Har sett dom förr, minst tre gånger i Sverige och en gång på Rebellion Festival i Blackpool. Bäst var nog på Hultsfredsfestivalen på 80-talet men de levererade bra denna gång oxå. Visst, lite risigt emellanåt men man får väl ändå räkna in bandet som punk och då får det fan låta risigt ibland.

https://www.youtube.com/watch?v=Yvc9vBi53Kk

Vi samlade ihop oss efteråt och drog ett par sista pints/GT´s innan det var dags att kasta sig i bingen. Var väl hemma runt 03 efter att Lasse och jag avhandlat Monsters storhet (Rockers Delight, vilken platta) och slynglarna Greta Van Fleet.
Ja, jag vet, det är typ Led Zeppelin-hårdrock och jag borde inte gilla det men det här bandet är något utöver det vanliga. Ren gåshud.
Om ni lyssnar på låtarna "Age of Man" och "Brave New World" och sedan återkommer till mig helt oberörda så tar jag bort er från medlemslistan och facebook typ.
Så fantastiskt jävla bra.
https://www.youtube.com/watch?v=K6l0JTo-Ovc

Men det här är ingen musikspalt så tillbaka till fotbollen. Eller förresten, vi släpper bolljäveln oxå…

Söndag10/3:
Seeeeg start och jag hoppade frukosten ännu en gång. Jag tog mig samman och vippade i mig lite JD och cola (nej inte cherryn, den passade fint i papperskorgen).
Tog mig sedan ut till Maida Vale och The Warrington för en sunday roast och väl på plats fanns ett gäng bekanta svenska QPR'are. Kul att slänga käft ett tag och anekdoterna haglade.

Jag hängde sedan på Lungan och Ölänningarna till årets Londonpub The Harp i Covent Garden. Malmö-Mats och Oslo-Mikke hade redan varit där och förstod inte alls storheten. Det är en helt vanlig plain liten pub och visst, inget märkvärdigt alls, men det är nog det som är själva grejen. Priden smakade dessutom ljuvligt.

Vi stannade även till på nån pub till (RoundHouse) innan vi tog oss till Masons Arms på Devonshire Street. Där fanns nämligen en av våra ambassadörer "Chaz" på plats och vi hade ett par roliga timmar. Chaz kompis på plats skrattade precis som Shane MacGowan vilket gjorde mig på extra gott humör.
https://www.youtube.com/watch?v=zVYhrB8j4Go

Innan vi drog oss för nattsömn avhandlade vi QPR’s sämsta spelare/värvningar någonsin. Lungan hävdar bestämt att Sammy Koejoe intar platsen högst upp på den föga smickrande listan. Vem f-n scoutade den liraren?
Kan nog faktiskt bara hålla med men även Gus Caesar och Ned Zelic dryftades.

Måndag 11/3:
Om möjligt ännu segare och även dagen för hemfärd. Men är det semester så är det, så mina vänner och jag från samma hotell slog oss ner på Dirty Dicks på Liverpool Street Station för nån pint och lite käk. Vi hade gott om tid men vi drog ut till Stansted ganska tidigt. Blev lite tjöt och nån GT på Windmill innan åtminstone jag slocknade på planet.

Ännu en Rangersresa avklarad och det är kanske egentligen inte mycket att skriva om. Men eftersom du läste ända hit så var det väl lite kul i alla fall…