Reseberättelse från Selhurst Park, mars 1995
Lördagen den 14 mars gör ett tio-tal svenska QPR-supportrar en tripp till Selhurst Park för att stötta det tvärrandiga laget i ett viktigt bortaderby mot Crystal Palace. Samma resa gjorde "MP-Moller" för nästan exakt 20 år sedan, när Wimbledon besegrades med 3-1 efter två mål av Les Ferdinand och ett av Ian Holloway - två riktiga Rangers-ikoner. Här följer hans reseberättelse.
När det gäller QPR och Selhurst Park såg jag min första match den 4 mars 1995 borta mot Wimbledon. Matchen var en del i en planerad överraskningsresa till min dåvarande flickvän som studerade i London. På Fredagskvällen ringde jag från Piccadilly Circus och förklarade att vi kunde träffas dagen efter för att gå på fotboll tillsammans. Då hon hade ett besök inbokat på London Dungeon på förmiddagen och jag ville besöka Clubshopen innan match bestämde vi att vi skulle mötas utanför Dungeon vid 12.30 för färd mot Selhurst park.
I Clubshopen köpte jag hemmatröjan med Compaq-reklam och när jag tog ett foto på Loftus Road frågade en förbipasserande man om jag ville vara med på bilden själv. Han tog ett foto och tyckte förstås att jag var lite konstig som åkte ensam från Sverige för att titta på QPR (jag nämnde inte flickvännen i konversationen). Som ny i London missberäknade jag naturligtvis transfertiden till Dungeon och när jag kom 45min efter utsatt tid fanns där förstås ingen flickvän. Samtidigt började jag också känna mig lite stressad för att hinna i tid till matchen så jag bestämde att åka utan henne, detta var en tid utan mobiltelefoner.
På Selhurst Park var det mycket QPR-fans och i matchen var vi också överlägsna. I halvlek ställde jag mig upp för att sträcka på benen och direkt hörde jag någon skrika från några bänkrader upp, ”Mate, Hey, Swedish mate!“ Det var fotografen från Loftus Road. ”Come up here and sit with us“ Sagt och gjort, innan jag satt ner hade jag den första av flera insmugglade öl i handen. I matchen gjorde några av mina favoritspelare mål. Sir Les två, varav det ena en riktig Super-Mac spark och Holloway ett. (Det är bara jag som vet vad jag tänker på när folk kallar min dotter Olivia, ”Ollie“)
Efter matchen blev jag inbjuden av mina nya vänner till att fira segern i Sheperds Bush och eftersom jag inte kunde kontakta flickvännen accepterade jag och det blev en oförglömlig kväll på många av de klassiska ställena.
Flickvännen lyckades jag träffa lite bakis på Söndagsförmiddagen för en halvtimmes hångel på Liverpool Street Station innan avfärd till flygplatsen, hon är numera gift med en god vän. QPR och jag håller fortfarande ihop.
