Reserapport: QPR v Burnley
I lördags installerades sig ännu en ny manager på Loftus Road, den tredje för kalenderåret 2015 och den tolfte managern sedan 2006. Simon Ståål delar med sig av sina intryck från Jimmy Floyd Hasselbainks första match på katapultstolen i västra London.
Jag hemmamötet mot Burnley i lördags – en match som Jimmy Floyd Hasselbainks första som manager för QPR och det var även matchen då Joey Barton återvände till Loftus Road.
Uppladdningen inför matchen gjordes på välkända Crown & Sceptre. I vanlig ordning var det gott om folk därinne och en temperatur på drygt tio grader ute gjorde att även borden på bakgården och ute på trottoaren var fyllda med tvärrandigt. Även en handfull Burnleysupporters hade hittat dit och naturligtvis hade en kille ”Barton 13” på ryggen på sin tröja.
Fuller’s London Pride (ESBn hade tagit slut) och Fish and Chips slank ner snabbt efter en morgon av julshopping, både individuellt och tillsammans med frun, innan det bar av till arenan och G block på South Africa Road stand.
Som många sett eller läst vid det här laget så inledde QPR piggt och respektlöst och spelarna verkade fulla av självförtroende och lagom ivriga på att visa för den nye managern, ja han är visst det och inte bara head coach, att han hade gjort rätt som gett dem en plats i startelvan.
På det stora hela såg det bra ut, men avsaknaden av en utpräglad forward mot ett välorganiserat topplag gör det rätt svårt att göra mål.
I andra halvlek gjorde Burnley det lite svårare för mittfältet och detta ledde till oskärpa i passningsspelet och fler individuella misstag. Charlie Austins inhopp blev en injektion, både för laget och för publiken, men Jay Emmaunel-Thomas som ytter i stället för som anfallare när man jagar poäng fick många att undra varför det numera verkar vara tjänstefel att spela med två anfallare.
De spontana reaktionerna efter matchen var att vi spelade bra, men är för tunna framåt. Under matchen var det betydligt mer positivt på läktaren än negativt och snubben i 45-årsåldern framför mig som en bit in på andra halvlek vände sig till kompisen ett par rader bakom och förklarade för honom att ”this is shit!” blev ganska överraskad när han fick till svar att ge JFH mer än en dryg halvlek samt att vårda sitt språk och satte sig prompt ner.
Den spelare som imponerade mest på mig var Grant Hall som under hela matchen spelade lugnt och vårdat. James Perch gjorde en bra match, kanske sin bästa för oss, och vågade gå framåt och även slå öppnande passningar samtidigt som han hade bra koll på defensiven.
Ytterligare ett topplag väntar nu på hemmaplan då Brighton, med tjugo raka utan förlust i höst, kommer på besök. Kan vi hoppas på att QPR blir första lag i höst att plocka tre pinnar mot dem?
