Reserapport: QPR v Watford 2-1
Forumlegendaren "Petter In Smalland" drog med sig hela familjen till London och Loftus Road över påsken. Här kommer hans rapport från resan där Queens Park Rangers ställde upp som välregiserad familjeunderhållning med vändning i slutminuten och säkrad playoffplats.
Ja, då var tiden äntligen inne för att ta familjen till Loftus Road för en ”visning av QPR”.
För visst är det så att familj, fru, barn, släktingar etc etc måste undra, vad i helsike reser du till egentligen ? Ligan är inte på topp, arenan är liten, spelarna är mediokra, maten bedrövlig osv osv.
Yes, allt stämmer faktiskt, det är smutsigt, lite busigt, trångt så in helvete i bänkraderna men oj så fotbollsklassiskt. Skönt j-vla lag att hålla på ! Att följa sitt lag genom ups and downs – genom konkurshot till ”rikaste ägarna inom världsfotbollen” är ju en resa man sent kommer glömma. På downsidan har jag nog – när jag håll på att fastna i vändkorset uppe i en regnmatch Oldham borta (div 2) med dottern – då 8 år? Torsk på plan och hamburgarna var långt ifrån genomstekta så att då ha galna kosjukan vore mest rimligt och på denna resa hann vi väl först bli torra i kläderna först efter 5 timmar efter domaren blåst av med 1-2 i baken.
Höjdpunkterna i upplevelse är hittills, märk hittills, är nog Cardiff borta i playoff-finalen när det blev torsk och missat avancemang men herregud vilket tryck på de 40 000 Rangersfans som gjort resan från London och övriga världen. En annan go match var cupmatchen mot United på Old Trafford för ett par år sedan. Red devils gjorde segermålet i 80e och QPR borde fått en straff. Braaaaaaaaaaaaa tryck på awayfansen.
Nutid är dock ett friskt ihopvärvat Rangers med en engelsk traditionell manager vid rodret. Denna manager är inte helt okända heter Harry Redknapp, med flertalet tunga lag i CV’et som Tottenham Hotspurs, Pompey, West Ham för att nämna ett par klubbar. Harry var väl även aktuell – om man ska tro pressen – som engelsk förbundskapten när han själv hade en bra period med Spurs när landslaget hade som de så ofta har.. en identitetskris.
Att ha en old-school engelsk manager med stekta ägg, bacon och black coffee på rockärmen är ganska förutsägbart och jag kan gilla det. Inga problem. Vi fans måste förstå vad han kan och vad han har för begränsningar – han värvar hårt under fönstren och har en assistent som vevar på sidlinjen och men ger oss klassiska presskonferenser.
Jag hade lovat familjen en QPR-upplevelse, men klok som jag är så kryddade jag med lite godis bl a lite shopping innan. Matchdagen (måndag) inleddes med en extra tidig frukost på Holiday Inn i Hammersmith, jag hade dessförinnan hunnit med en löptur längs Themsen och tog mig till Craven Cottage av alla ställen. Vi är som alla vet – bittra fiender med massor med derbyn och laddade transfers mellan lagen. Arenan låg sjukt fint vid vattnet och hade samma typ av konstruktion som vår egna – plåtbyggd – så in i helvete mycket plåt. Nog om Fulham.
Efter frukost drog vi in till Oxford street och shopping för brudarna i familjen, jag tog själv en cappucino i solen på Starbucks och lät matchfjärilarna börja flyga lite lätt. Efter nån timme i city tog vi oss ut till Shepherds Bush och mer godis till tjejerna – Westfield. Grymt köpcentrum med fina barer i restaurantstråket. Då frugan och 18-åringen gick berzerk i affärerna tog jag 6 åringen till The Bull och fick 2 läskande Guinness. Dottern slapp Gunness men med kritor och papper kunde hon slölyssna sig igenom samtalet farsan hade med andra QPRfans på puben. Vi försökte bl a få rätsida mysteriet Taraabt samt Remy, vart de går efter säsongen och vilka pengar vi cashar in.
QPR = Fish & Chips och min favorit har legat på Uxbridge Road ca nr 295. Det var nu kebabställe så vi fick trava på en bit till, vi kom ända bort till Queen Adelaide och British Queen som är lite av buspubar jämfört med andra alternativ. Här låg vår Fish & Chips. Glädjande är när man ser sig omkring i lokalen på de kakelprydda väggarna man finner lagbilder från svunna tider, här hängde lagfotot från 2003/2004. Vackert var det.
Fisken var fin, frugan anmärkte på att de inte direkt hade snålat med frityrsmeten men allt slank ned med lite stänk av vinäger. Promenaden mot arenan var eskorterad av 3 pansarbilar, 4 minibussar och 4 kusar och 300 Watfordfans i deras marsch till kortsidan. Lugnt och fint, ett kanonjobb av polisen och inga idioter bland fansen med mask eller annat skit.
South Africa Road var läktaren för mig denna gång, s k huvudläktaren, lite posh undrar någon ? Äh så farligt var det inte, framförallt var det inte mer benutrymme som jag hade drömt om. Vi satt nära Watfordfansen och de gjorde en mycket bra insats matchen igenom. Bra ramsor – bra variation – alla med.
QPRfansen var bleka, lite påsktrötta ? Det var först när målen kom som det blev lite liv i luckan och energi fördes ned till planen.
Matchen spelades på en EXTREMT FIN MATTA, hade jag varit ägare till Friends arena hade jag lagt fram ett förslag till ansvarig vaktmästare på Loftus Road för en blixtövergång pronto. Bra gräs – bra fotboll ?
Ett starkare lag mönstrades med en given centrallinje med Onuha, Ravel och Austin. Alla andra spelare är bifigurer och kommer sannolikt vid ett avancemang knappast få speltid i Prem. När Barton satte frisparken ökade temperaturen på arenan och vid 2-1 av Rangers största stjärna för ögonblicket Charlie Austin lyfte taket och stämningen var på topp.
När spelet vände i 2a halvlek berodde det dels på smarta byten av Harry. Junior och Big Z in och bollinnehavet ökade men man vågade framförallt släppa handbromsen och vågade tro på en seger.
Charlie Austin som såg lite ringrostig ut är ändå en fantastisk fotbollspelare för den här nivån och tillsammans med Doyle är jag övertygad att vi går hela vägen. Som ledare i backlinjen visade Onuha just de egenskaper som jag sökte och han var både snabb och rejäl i sitt agerande.
Ravel spelar den typ av ”ungdomsfotboll” som man vill se, han vill ta plats – vill vara stjärna och vill ta ansvar. Vi fick se lite sköna vrickningar och flera dueller där han framgångsrikt kom ut med bollen. Pure class.
Nu återstår ca 4 veckor innan vi får chansen att fylla Wembleyssektioner igen, kan vi nå samma antal som i Cardiff ? Ja, jag vet vi ska först vinna vår semifinal. Helt osannolikt stötte jag på The Market, som hade sin plåt precis bakom oss på SAR, kul å denna forumprofil igen.
UUU RRR s !!