Reserapport: Southend away, pre-season
Tiden för QPR-resor med motståndare av hög europaklass är över för den här gången, nu är man tillbaka i ”vardagen” som hårt luttrad Queens Park Rangers-supporter. Ska klubben studsa tillbaka till Premier League eller ska man göra som Wolves och rasa ner en nivå till? För att få en fingervisning om åt vilket håll hissen var på väg så begav jag mig till Southend-on-sea för att se sista träningsmatchen inför återkomsten till the Championship.
När jag och mina QPR-vänner i slutet av förra säsongen i ren självbevarelsedrift slutade att diskutera tabellägen, poängscenarior och alla fel som begåtts under våra två år i Premier League så blev det snabbt diskussioner om lite udda bortaresedrömmar i the Championship. Det var nästan som om vi väntat på att åter få besöka lite mera klassiska gamla arenor igen efter besök på storklubbarnas gigantiska teatrar, men även om jag nog garvat om nån fört en resa till träningsmatcher på tal.
Vi var ett gäng forumrävar från Svenska Fans som i april åkte till Goodison Park för att försöka rädda kvar QPR i Premier League och samtidigt få känna av stämningen på den gamla Tipsextraarenan. Det blev en dock besvikelse i dubbel bemärkelse, men snacket efter matchen handlade nästan lika mycket om avsaknaden av stämning på Goodison som om avsaknaden av vilja att hänga kvar hos spelarna i det tvärrandiga laget. Den fullsatta gamla fina arenan var kliniskt ren från fotbollstämning, så när som QPR-klacken som med svart humor sjöng om kommande resor till Barnsley.
”Que sera sera,
whatever will be wil be,
we’re going to Barnsley,
Que sera sera”.
Så, även om man saknar Premier League så är QPR-supportrarna ett resande folk som är trogna sitt lag i vått och torrt och motståndet är av sekundär betydelse och även de skandinaviska supportrarna är loyala som få. På Svenska Fans QPR-forum kan man läsa om inbokade resor till fotbollsmetropoler som Exeter, Yeovil och Doncaster.
Som småbarnsförälder måste man vara kreativ i sitt resande och förra säsongen följde familjen med till London för West Bromwich och Liverpool. Men, för en gångs skull kom frun i våras och krävde en Englandsresa när hennes gamla vän skulle begå barndop. Dessvärre var det veckan före säsongstarten men det borde ju innebära att QPR åtminstone fanns någonstans i England och spela en träningsmatch så nu gällde det bara att ha lite tur!
Nån månad efter inbokade flygbiljetter fixade QPR en träningsmatch en timmes tågresa öster om London där vi tillbringade natten före dopet och lyckan var total! I den lilla sömniga kuststaden Southend-on-sea stod mittenlagen i League Two, Southend United, för motståndet i Queens Park Rangers sista träningsmatch inför säsongen.
Våra första dagar i England tillbringade vi i Brighton, dessvärre försvann två veckors unik sydeuropeisk värmebölja mitt framför nosen på oss, så sol och bad byttes mot mera klassiskt brittiskt turistande på Brighton Pier där vår 3-åring fick sig en års-ranson i karusellåkande. Därefter återvände vi till London och fick på nära håll uppleva den mördande trafiken runt huvudstaden. Att inte alla engelsmän förvandlas till Michael Douglas i Falling Down är fasen en gåta…
Men, teknikens utveckling är rätt trevlig ibland. Med mobilens hjälp kan man ju inte bara hitta rätt väg utan identifiera var det är köer, hur mycket det är, när de beräknas släppa och vilken väg som just för tillfället är den snabbaste mellan A och B. Det blev kanske inte den kortaste vägen från Brighton till Watford, där vi skulle invänta två svenska vänner som skulle ansluta med nattflyget, men det blev förmodligen den snabbaste.
Mobilen och GPSen fick jag användning av flera gånger den kvällen, allt i från att springandes som en orienterare i Watford hitta till tågstationen när bilköerna höll på att sabba hela kvällen, till att lista ut vilket tåg som snabbast skulle ta mig ut till Southend från centrala London och slutligen hur fasen man hittar från lilla stationen Prittwell till Roots Hall som lagets hemmaarena heter. Ja, fråga om vägen är ju sjukt omanligt och väldigt 80-tal.
Själva resandet var sjukt smidigt, snabbtåget från Watford till London Euston tog 17 minuter sharp, därifrån blev det ett par snabba turer på lite olika t-banor innan jag hamnade på Liverpool Street Station och slängde mig på tåget mot Southend. Resan gick genom ändlösa ängar med boskap, vackra golfbanor och förbi Southends söta flygplats som såg ut att vara hämtat från nån Tintin-tidning. Där nångonstans började jag inse att mitt QPR-intresse börjar närma sig lite småsjukliga nivåer, här satt man och kuskade runt på ett tåg på engelska landsbygden för att se Queens Park Rangers möta ett lag från fjärdeligan – i en träningsmatch. Förra säsongen satte jag personligt rekord i Englandsresandet och såg bland annat matcherna mot Liverpool, Arsenal och Everton. Ett par månader efter Goodison Park är jag på väg mot Roots Hall i bloody Southend, kontrasterna kunde inte vara större.
Nå väl, efter att efter att letat upp biljettkontoret och kollat var bortainsläppet låg så bar det av för att leta upp en pub. Det fanns två i närheten av arenan, en där det stod ”home supporters only” och en där det kryllade av blåvitrandiga tröjor med pints i nävarna. Jag styrde stegen mot the Blue Boar, som uppenbarligen var bortapuben, beställde en kall och snackade lite med de likasinnade. Som svensk supporter bemöts man alltid med ett extra leende och även om man i W12 är vana vid en stadig ström av norska och svenska R’s så kändes det som de nog tyckte man var lite halvgalen som åkte på Southend away pre-season.
Efter en pint gick vi till Roots Hall och en ganska välfylld bortasektion, många passade på att se QPR i den av sommarens fem träningsmatcherna som låg närmast London. Roots Hall visade sig påminna mycket om Loftus Road med platserna väldigt nära arenan och sina pelare som skymde sikten från de flesta platserna. Skillnaden var, förutom väl tilltaget benrymme, var att TV-tornet på ena långsidan hade en riktigt elak ingång – en 20 meter hög målarstege som inte tillät kameramän med höjdskräck eller liten blåsa.
Queens Park Rangers ställde upp med en för sommaren beprövad försvarslinje framför Green i målet med nyförvärvet Danny Simpson från Newcastle bredvid mittlåset Nedum Onuoha och Clint Hill samt vänsterbacken sydkoreanen Yun Suk-Young som köptes in i vintras men som inte fått någon speltid i QPR förrän nu under sommaren. Backlinjen gjorde även denna match ett ganska solitt intryck.
Yttermittfältet hade tämligen normalt utseende med Shaun Wright-Phillips och Junior Hoilett men i mitten spelade lite oväntat Esteban Granero tillsammans med nytillskottet Karl Henry från Wolves. På topp var det som vanligt Bobby Zamora och Andrew Johnson och det känns som Harry mer eller mindre har spikat sin startelva med undantag av Granero.
QPR inledde bra utan att vara bländade på något sett. Efter drygt 10 minuters spel (matchklockan satt antagligen ovanför bortaklacken) så knatar Wright-Phillips förbi allt och alla på sin vänsterkant och serverar Andy Johnson ett perfekt inlägg till bortre stolpen som inte går att missa, 0-1 till QPR.
Men hemmalaget börjar därefter att utmana mer och mer och om backlinjen känns stabil så gör inte Green det. Två gånger om går han ut och på sitt patenterade vis tappar bollar han bara ska ta, vid ett tillfälle lyckas Danny Simpson nicka undan på mållinjen. Strax efteråt är det dock försvarets tur att uppträda lite sömnigt när Southends Mark Phillips helt omarkerad få gå in upp på ett inkast (!) och knoppa in 1-1.
Men det som förvånade mig mest var Graneros sätt att gnälla efter varje närkamp, ungefär som att det skulle vara otillåtet med närkontakt i en träningsmatch. Det känns mer och mer som spanjoren aldrig skulle satt ner sina dobbar på engelsk mark, han har tekniken men förstår inte sporten här. Att upprepade gånger gnälla över hård uppvaktning för ett par spelare två nivåer längre ner i seriesystemet är som att frivilligt hälla ut sitt blodprov bland hammarhajar. Halvleken igenom tappade han bollar och blev mer än en gång instruerade om fotbollens fundamentala moment av sina lagkamrater. I en klubb sprängfylld av innermittfältare är det en gåta hur spanjoren får speltid ens i en tärningsmatch, Harry Redknapp såg uppenbarligen på samma match och bytte ut honom i halvtid.
In istället för den sorgliga spanjoren kom istället Stephane Mbia och innermittfältet fick plötsligt en härligt tyngd med en vältränad och taggad Henry och en fysiskt spelande Mbia och det resulterade direkt. Med sin första bolltouch nickade Mbia in 1-2 i 47 minuten.
På tal om tyngd så kom även nyförvärvet Richard Dunne in i halvtid istället för vänsterbacken Suk-Young, Dunne tog plats i mitten medan Hill klev ut på kanten. Jag gillade första halvlekens uppställning betydligt bättre, Dunne – som jag personligen alltid tyckt sett tung och orörlig ut såg inte ut att hitta formen än och han har även missat ett par träningsmatcher med just den ursäkten. Men, i ärlighetens sattes han inte på några större prov från vad jag kunde se från mitt grodperspektiv på andra sidan planen. Därtill är Clint Hill en säkerhetsrisk på ytterbacken, han gör sig betydligt bättre inne i mitten medan de nya ytterbackarna Simpson och Suk-Young bara blir bättre för varje match och visar upp inte bara offensiva kvalitéer utan även defensiva, något som sakades 2012/13 hos QPRs ytterbackar.
Under den andra halvleken blir det alltmera tydligt för mig när QPR anfaller mot bortaklacken att strikern Bobby Zamora nog tyvärr passerat bästföredatum. Jag har alltid gillat honom för hans härliga inställning, men efter återkomsten från sin senaste skada har en varit en blek kopia av sitt forna jag. Mot ett medelmåttigt League Two-försvar trampar han mest vatten och kommer ingenstans.
Halvleken tuffar på med lägre intensitet än den första. Karl Henry lämnar över till unge Frankie Sutherland som gjorde ett fint mål mot Udinese senast men som inte gjorde något större väsen av sig den här kvällen. Mot slutet skapar QPR ett par farliga målchanser från Junior Hoiletts fina hörnor, på den sista går mittbacken Onuoha och nickar distinkt in slutresultatet 1-3 till QPR. Sammanfattningsvis gör QPR en stabil instats och spelar mellan varven riktigt trevlig fotboll. Det finns absolut kvalitet i truppen, den saken är klar.
Hungrig som ett lejon tar jag en chansning och beställer en burgare på ett indisk snabbmatställe, beställningen tar mer lovligt tid där den grillas på svag eld. Min tanke efter första tuggan var att jag förmodligen skulle ligga i fosterställning i kyrkan på morgondagens dop, något var väldigt fel. Jag åt småspringande till stationen och kom fram till en QPR-fylld tågplattform ett par minuter innan tåget skulle gå. Resan ”hem” till Watford flöt på rusktigt smidigt, jag lyckades även med att hjälpa en förtvivlad indiskt svarttaxi-chaffis utan lokalsinne och med en minst 10 år äldre mobil min egna som räddat mig ett otal gånger under dagen. Hans kinesiska passagerare trodde gatunamnet till hotellet även var dess namn och de båda hade väldigt svårt att prata med varandra, men eftersom namnet såg bekant ut frågade jag om det inte kunde vara så att det hette Hilton och efter ett par försök ramla polletten ner och jag fick gratis resa genom Watfordnatten till vårt gemensamma hotell.
Jag har sagt det för och jag säger det igen – det är livsfarligt att sätta sig i en taxi i England utan egen GPS. Mot Aston Villa förra säsongen satte jag mig i en bil med en taxichaffis som inte hittade till Big Ben och när jag skulle på rugby inför Evertonmatchen i våras visade chaffisens kraftigt ouppdaterade GPS mig till St Helens sedan länge rivna stadium och jag fick slänga fram min mobil och guida genom staden för att hinna precis till avspark.
Resten av resan flöt på fint, dopet var låååångt och utdraget men det snålades inte med kött på de gigantiska grillarna efteråt och det var gott om fin belgisk öl. Väl på svensk mark kom frun på mig och muttrade lite när jag satt i bilen med mobilen i näven och spanade in billiga avgångar inför bortamatchen mot Yeovil i september. Jaja, jag kan inte begära att hon förstår mig, helt friskt är det väl inte. Men QPR-giftet går inte ur kroppen bara för att vi inte spelar bland de stora elefanterna längre.
