Reserapport Stoke-QPR
Red-Fred avslutar gästspelet med en reserapport från forumveteranernas resa till Stoke
Det var ett rutinerat men förväntansfullt gäng som samlades på Arlanda fredag morgon för avfärd mot England och sedemera Stoke. Undertecknad fick sällskap av Petter (Petter in Smalland på forumet), Patrik (SwHL), Morten (Givens) samt Olle (Stevie Wicks), Dogge skulle senare komma att ansluta med från Oslo inkommande flyg. Det surrades intensivt kring QPR:s senaste framgångar, den minst sagt risiga säsongsinledningen, där Steve McClaren hade idiotförklarats av flera av oss, var tung men därefter hade man fått ordning på grejerna och nu klättrat rejält i tabellen.
Flygresan gick bra där gänget dessutom fick genomföra ett quiz, det gällde att känna igen gamla QPR-profiler och vissa i gänget gick rejält bet på utmaningen (no names!). Nästa prövning var att ta sig genom Londons snåriga lokaltrafik mot W12 och Loftus Road för att, om möjligt hinna till U23-lagets möte med Colchester. Vi lyckades hyfsat med detta och gled in på South Africa Road Stand just efter kick-off där Dogge redan tagit plats bland 50-talet åskådare, mest gubbar i keps (Dogge hade också keps så han räknades snabbt in i gubb-kategorin). QPR var hyfsat överlägsna sina motståndare, matchen slutade 6-2 och därefter frossade vi i Black Friday-erbjudanden i klubbshopen.
Vi konstaterade att man som vanligt inte anlitat någon proffsdesigner när det gäller t-shirts och tröjor men man scorar bra på s.k. walkout-jackets. Jag fick något vått i blicken när jag hittade min favorittröja från 80-talet, den sällsynta med Blue Star-reklam, visserligen i retro-format men ändå.
Petter hade scoutat ett bra hotell i Barbican, perfekt nära Euston Station varifrån tåget till Stoke skulle gå på lördagen. Några av oss kastade sig med liv och lust i poolen och skrämde därmed bort övriga badare medan andra slappade på hotellrummet. Fisk av det lite bättre slaget stod sedan på menyn när vi hamnade på The Fish Central nära hotellet. Friterad sej i tidningspapper i all ära men detta var i helt annan klass. Olles dotter Signe anslöt på kvällen och fann sig snabbt trots det lite interna QPR-surret.. Kvällen rundades av med ett par öl på närliggande pub innan gänget rumlade i säng. Det var ju trots allt match imorgon.
Lördag! Matchdag! Vi intog en rejäl frukost (klassisk engelsk för de flesta!) innan vi, via t-bana tog oss upp till Euston Station för att där hoppa på tåget mot Crewe med stopp i Stoke on Trent. Att åka tåg i England är som att resa genom tipskupongen men faktum är att det enda stoppet med fotbollsanknytning på vägen var Milton Keynes och Englands svar på AFC Eskilstuna räknas ju knappt. Vi hann dock under de två timmarna avhandla såväl pågående regeringskris som Donald Trump samt hur man bäst uttrycker (och inte uttrycker sig) på sociala medier. Plus lite annat.
Stoke on Trent är väl kanske inte den vackraste staden i världen och väl ut från stationen så slussades vi snabbt av vänliga men bestämda poliser åt ett specifikt håll och mot en viss pub. Vi hade scoutat ett helt annat ställe för ”inför-match-samling” men det var inte så mycket att göra när ”lagens långa arm” pekar med hela handen. Det fick bli några öl på The Terrace innan vi bussades upp mot arenan, f d Britannia Stadium men numera Bet365 Stadium, eskorterade av ett gäng polismotorcyklar. Det var en lätt surrealistisk känsla att sitta i en halvtom buss och behandlas som Boris Jeltsin på stadsbesök men vi kom åtminstone fram fort när alla angränsade vägar spärrades av till förmån för ”de hemska QPR-fansen”.
Bet 365 Stadium ligger en bit utanför stadskärnan, oglamouröst utkastad bland ett gäng bilhallar, vi nosade oss dock fram till en pub där såväl hemma- som bortafans var välkomna. Matmöjligheterna var dock begränsade och det fick blir en klassisk fotbollsburgare utanför arenan (kilovis med lök, torra bröd) innan vi tog oss in på bortaläktaren. Det var riktigt bra tryck på QPR-fansen som drog på med gamla retro-ramsor som ”Kevin Gallen´s magic..” och ”Who needs Sol Campbell when we got Shittu”, kul å höra för gamla QPR-rävar!
Matchen då? Jag tänker inte gå in i detalj på denna, vi spelar bra inledningsvis, får in ett snabbt mål och klacken går bananas inklusive svenskgänget. En ung tjej till höger om mig får hela högen med svenskar över sig och ser måttligt nöjd ut. Well, det är sånt man får räkna med på bortamatcher. Stokes hemmapublik som tidigare uppmätts som den mest högljudda var en besvikelse. Knappt en endaste ramsa under hela matchen, mest ett jämnt mummel utom när man i andra tar ledningen med 2-1, då drar det igång under nån minut. Man har dock inte gjort upp räkningen med QPR:s eminente backlån Angel Rangel som gör sitt andra mål för dagen, något som väl inte hänt sen spanska revolutionen. Rangels avslut var magnifikt, ett stenhårt skott i ”fel” hörn för Jake Butland och därefter en liten flamenco eller var det nu var framför klacken. Inte ens 2 meter Peter Crouch förmår vinna matchen åt hemmalaget även om han hade en boll inne, dock innickad i offsideposition.
Trots lite strul med busstransporterna från arenan (ingen poliseskort denna gång!) så når vi vårt tåg i tid och kan rulla tillbaka mot London, nöjda med 2-2 och en, som vi känner det, välförtjänt pinne. På vägen delas fina priser ut till flygplans-quizzet, Olle stod i särklass med 10 av 12 rätt, hatten av för denna styrkedemonstration!
Kvällen tillbringas på det tyska gymnasiet. Nja, ingen stringent fysisk uppfostran att tala om men desto bättre mat i den f d gymnastiksal vid Kings Cross som nu gjorts om till flådig restaurang under namnet German Gymnasium. Kul att utforska nya områden i London, kvarteren runt Kings Cross-St Pancras är under upprustning och inte heller denna kväll lämnar vi stället hungriga såklart. Petter och Dogge delade på en köttbuffé som inte gick av för hackor ska sägas, mat-koman var så påtaglig att Petter gick å la sig först av alla vilket inte hör till vanligheterna.
Söndagen innebar en liten uppdelning av styrkorna där vissa träffade släkt medan andra shoppade loss på Lilywhites samt bockade av den klassiska pekingankan i Chinatown, en institution på QPR-resor, åtminstone i vårt gäng. Innan dess hade vi, under Patriks ledning, genomfört en liten ”lär känna din QPR-kompis”-övning i bästa Sigmund Freud-anda, intressant och lite ovanligt men riktigt kul!
Efter en helg i London och med QPR i Stoke så känns det ändå som att det för första gången på länge blåser positiva vindar över W12. Rangers bjuder som oftast på underhållande spel och verkar just nu vara väldigt svåra att besegra även om det fattas några poäng upp till play-off-strecket. Nu gäller det bara att klubben håller i guldklimpen Eze samt gärna kan förmå de spelare som lånades in på sensommaren att stanna, då kan våren bli riktigt intressant för vårt tvärrandiga lag!
