Stanley Bowles – The King of Loftus Road

Världen är inte lika rolig längre. Stan ”The Man” Bowles – en av de största QPR-lirarna och gamängerna genom tiderna – har lämnat jordelivet. Stanley har varit sjuk (Alzheimer's) under en period och blev 75 år gammal.

Attityden, uppenbarelsen, självförtroendet, kärleken till fotboll. Personifierad.

Ni fotbollsintresserade svenskar som kommer ihåg 70-talet, och då tänker jag främst på engelsk fotboll, har skaffat er rasande många favoritspelare från den eran. Kanske framförallt via Tipsextra men också via livebesök, någon släkting som påverkat eller tidningsartiklar.
Full respekt för George Best, Charlie George, Trevor Brooking, Archie Gemmill och typ 100 riktiga profiler till men för anhängare till Queens Park Rangers är Stan Bowles den allra största.

Mycket har skrivits om Stan The Man och vi som är extra initierade vet att mycket är överdrivet och osant. Men skrönorna har faktiskt den gode Stanley ofta själv bidragit till. Med inte bara en räv bakom örat utan sju, så har han genom åren skojat med både journalister och motståndare. De förra på sidan av plan och de senare på plan.

Stan Bowles föddes i Manchester 1948. Under Stanleys uppväxt låste man inga dörrar utan hela stadsdelen Collyhurst var som en stor familj.
Ifrån denna tid och fram till mitten av 90-talet skildras i hans självbiografi ”Stan The Man – The Autobiography”. En helt fantastisk bok som jag håller som den mest underhållande jag någonsin läst. Det fullkomligen kryllar av historier, anekdoter och avslöjanden. MEN den ska läsas med minst tre nypor salt eftersom Stan låter dom där rävarna bakom örat hänga kvar genom hela berättelsen. Dock ska sägas att boken inte är någon lögn utan håller en äkta ton rakt igenom. Det är bara vissa storys man får vara lite skeptisk till.

Stan var en naturlig bolltalang. Stan har hävdat att han aldrig skulle sysslat med fotboll om han hade fått jobbat för hårt för det. Men att ”joxa med trasan” (för att sno ett uttryck från en annan legend) föll sig naturligt för honom.
Han började lira boll i Man City, skrev på år 1970 för Bury och spelade blygsamma 5 matcher där innan han försvann till Crewe Alexandra. Med The Railwaymen deltar han i dryga 50 matcher och gör knappa 20 mål innan Carlisle United (då på andra nivån) får tips om hans talang och lockar över honom. Han gör mål typ i varannan match (och serverar medspelare på löpande band) och när Stan i slutet av säsongen 71-72 spelar med The Cumbrians på Loftus Road får QPR’s dåvarande manager, Gordon Jago, upp ögonen för denna (oslipade) diamant. Denna diamanten gick dock aldrig att slipa och Stan The Man fortsatte att gå sin egen väg. Han var den som bestämde över hur hans karriär/liv skulle levas. Inte någon annan.

Betting var en stor del och Stan har själv berättat att han kunde snacka greyhound racing, lägga ett vad och dra en wirre FEM minuter innan avspark. Sedan sprang han ut och var kung på gräsmattan. Att Stan dröjde med en hörna för att höra på en åskådares radio hur ett race skulle sluta, att han ”sa upp sig” flera gånger samt att han slog vad med en polare om att skjuta Sunderlands FA-cup pokal i sank är helt sanna historier.
Att hans vapendragare Don Shanks snodde Miss Universum från en annan stor spelare, att Stan blev fängslad utomlands och att han sket i en landskamp för att han kände för det (och var lite flygrädd) är också sanna historier.

Stan The Man tyckte att de allra flesta gaffers var kass och en pain in the arse. Inte många dög åt Stan och om han haft managers som gillat honom (och tvärtom) i landslaget hade han säkert gjort fler än de fem landskamper som är facit. Han var ständigt i dispyt med både spelare och folk högre upp i hierarkin och hade ringa respekt för de flesta som kom i hans väg (även medspelare). Motståndare fick såklart de största spottloskorna. T.ex. Malcolm ”Supermac” Macdonald som var given i engelska landslaget och avgudad up north var enligt Bowles ”totalt oduglig och överskattad”.

Stan har dock gjort fullständigt klart att han älskade Gerry Francis. Inte lika mycket utanför fotbollsplanen då han utsatte Mr. Francis för en hel del pranks men PÅ planen har Stan alltid hävdat att de var en oslagbar duo. De behövde inte ens titta var den andra var utan det fanns en magisk samhörighet.
Gerry är för övrigt fortfarande den enda QPR-spelaren som varit kapten i engelska landslaget. Stan hade höga krav.
Och ni som tror att Stan bara var en ohängd odåga som dök upp bara när han kände för det får tänka om. Faktiskt så hade han en finfin närvaro på träningar och gav sitt yttersta där. Så på det viset var han ingen slapp jävel. Många tror att Stan kunde andas ut på träningar/matcher och syssla med något han var naturligt bra på utan att behöva anstränga sig till det grövsta.

Värt att nämna i sammanhanget är att vår ägare tidigt 70-tal – stora profilen Jim Gregory – faktiskt var en av få som kunde hålla Stan Bowles i schack. Annars hade nog inte Stan blivit långlivad i Rangers heller. Jim gav Stan generösa bonusar och visste hur Stan klickade även om de ibland rök ihop på Mr. Gregorys kontor när Bowles ännu en gång lämnat in en önskan om att lämna klubben. The Man har sedermera berättat att det bara var ett sätt att äska mer pengar. Han ville egentligen aldrig lämna. Han älskade W12 (och fansen älskade honom).
Vilket kan smått bevisas av följande kommentar från Stan:
“My seven years at QPR mean more to me than my time at all my other clubs put together.”

Pure legend…

Stan fick en hel del förmåner som de andra inte fick. Det finns en historia om att en av spelarna klampade in på Jim’s kontor och krävde att få £200 i bonus för det hade minsann Stanley fått. Gregory’s kommentar var ungefär ”när du kan spela fotboll som Stan så kom tillbaks”.

Tillbaka till tiden för Carlisle. Rangers erbjuder i början av 70-talet hela 112 000 pund för Stan och det var lite gnissel här och där bland Rangers faithful då ett gäng supportrar visste att han var ganska besvärlig att ha att göra med. Ska denna spjuver kunna axla legenden Rodney Marsh tröja nummer 10? En gigantisk fråga för alla QPR-fans. Rodney var mannen som gjort mål på Wembley och vunnit ligacupen (klubbens största framgång än idag) samt tagit oss upp i divisionerna. En avgudad spelare som odiskutabelt redan då skrivit in sig som en av klubbens allra största spelare. De facto nio landskamper och en av Englands mest kända spelare. Lagledningen: ”Kan du brösta denna 10:a från Rodney”?
Stans kommentar: ”Who?”

Stan The Man älskade att betta, emellanåt ta en drink och en cigg. Och var inte oäven runt snygga tjejer heller. Vilket frugan ibland fick erfara via diverse tabloider.
Medan en snubbe som George Best fullkomligen gödslade media med sjukt sköna kommentarer som att han gav upp tjejer och sprit under en period, ”det var dom värsta 20 minuterna i mitt liv” så håller Mr. Bowles låda ett gäng mil söderut i vad som kommer att bli hans älskade Shepherds Bush. Det är här ett av mina absoluta favoritcitat passar in (på frågan om han tjänade några pengar back in the days):
“I blew the lot on vodka and tonic, gambling and fags. Looking back, I think I overdid it on the tonic.”

När vi är inne på citat så finns det ju en klassiker från Ernie Tagg som var manager då Stan spelade för Crewe.
Ernie:
"If Stan could pass a betting shop like he can pass a football, he'd be a rich man."

Väl i W12 och i de legendariska skrymslena på Loftus Road sedan 1919 så är Stanley Bowles definitivt en av Queens Park Rangers FC’s allra största spelare och profiler. Det finns inte ett enda ”All Star-Team” utan Mr. Stan Bowles i sin tröja nummer 10. Och då kan vi gå tillbaka hela 142 år (vissa säger minus 4 på den siffran men det är en annan historia).

Det finns säkert några läsare av detta som tvekar på Bowles storhet ändå? Låt mig då få berätta att Queens Park Rangers tillhörde ett av världens bästa lag på 70-talet. Därmed var alltså Stan en av världens bästa spelare. Inom några veckor inför härliga 1976 så spöade Rangers tre regerande mästarlag i tre olika länder. Bl.a. Derby County med 5-1 på bortaplan när ligan drog igång.
Laget var så pass bra så man slutade tvåa den säsongen (”det bästa laget som aldrig vann högsta ligan” är ett känt uttryck bland er som vet) och man var även i Europa-spel 1977 där man spöade storheter som FC Köln, Slovan Bratislava och AEK Athen.
Om ni fortfarande tvekar på Stanley’s storhet så är det ju värt att nämna att han öste in hela 11 mål under turneringen. Vilket då var ett rekord.

Nuförtiden har The Man en ”egen läktare” på Loftus Road (en av få genuina fotbollsarenor som finns kvar): ”Stanley Bowles Stand”, och en dyrkan från QPR-fans som aldrig lär dö ut.
På ett personligt plan fick Bowles mig att älska fotboll i allmänhet och QPR i synnerhet (tillsammans med en kille som heter Anders Wickman, BK Derby, men det är en helt annan historia).
Glömmer aldrig när jag såg ett inslag på svensk tv. Tror det var mot Stoke på Loftus, Stanley har hängt en balja och börjar likt en dirigent att ”bemästra” publiken. Armarna uppåt VRÅL! Gåshud!

QPR FC har haft hundratals makalöst sköna, duktiga och minnesvärda spelare. Skrivaren av dessa rader tänker inte ens börja att rada upp dom för denna text är för evigt tillägnad den största vi haft. Störst med tanke på liret, framgångarna och personligheten.
Stan The (Only) Man Bowles. Vilken skön snubbe han var. På alla sätt.

Personligen har jag haft förmånen att ha träffat honom tre gånger. Alla gånger i pubmiljö. Första gången är en smått otrolig historia som undertecknad säkert redan berättat i något medlemsbrev men jag kommer att dra den igen för er som är medlemmar 23-24.

STANLEY BOWLES.
The greatest.
Många gödslar med orden ”legend” och ”legendarisk” i tid och otid.
I detta sammanhang tvekar jag dock inte för fem öre.
Vila I Frid och tack för allt Stan!
Du har förgyllt mitt liv.

https://www.youtube.com/watch?v=26x3T4I-M8E

(Ni som kollar nästa medlemsbrev så kan jag avslöja ännu en ”lögn” från Stan i ovan youtube-klipp!). Spjuvern!
Ett pris till den som först mailar redaktionen med korrekt svar…)

Ha en fin fortsatt söndag alla fotbollsälskare.