We R QPR - We R Together

När QPR spelar på Wembley för första gången sedan 1986 finns inget val. Jag måste dit, kosta vad det kosta vill...

Bra start men tomt i shopen

Började ännu en London-resa som jag brukar göra. Packade först ett glatt humör som banne mig inte ska rämna även om QPR lämnar arenan med förlust. Jag säger inte att det alltid lyckas men försöka duger.

Denna resa var ju otroligt speciell. Inte bara för att en plats i Premier League stod på spel utan också för att det var mitt första besök till Wembley överhuvudtaget. Beror på flera saker såklart. Framförallt på att vi aldrig spelar där. Typ. Detta var första besöket på 28 år. Visst, hade inte Wembley varit stängt 2003 hade vi varit där men då fick nöja oss med Millennium Stadium i Cardiff. Det blev stryk såklart. Och vi var borta precis som det glatta humöret…

Var framme i god tid i London på fredagen och gjorde ett snabbt besök på Clubshopen som var rejält utplockad. Hittade en tisha som ingen annan ville ha så den åkte med.
Checkade sedan in på ett ställe jag aldrig bott förut och det var en positiv upplevelse. Schysst personal, nyrenoverat rum och mitt i QPR-land. 5 Kenta av 5. Eller snarare 5 Barton av 5.

Kul också att stöta på svenskar på samma hotell. Trevliga killar!

Kvällen avslutades på numera klassiska Swe Hoops-tillhållet Uxbridge Arms i Notting Hill. Här dök flera förväntansfulla svenska R’s upp. Det blev baluns som vanligt men vad som händer på UA, stannar på UA…

Folk börjar samlas på South Africa Road

Marsch till Wembley

Jag hade beslutat mig att göra allt av matchdagen. Därmed promenerade jag okristligt tidigt mot Loftus för att deltaga i den traditionella gemensamma marschen mot Wembley. I Shepherds Bush Green var det en parkarbetare (ej brittisk) som försynt stoppade mig. Han hade undrat i en timme varför så många tvärrandigt klädda gick emot Loftus Road.
På knagglig engelska: ”I don’t understand. You are QPR, aren’t you? And I know you will play a big match today? But it’s not at home so why are so many people going the wrong way?”. Eftersom jag är en trevlig snubbe så stannade jag och förklarade tills han var nöjd.
Vid The Green anslöt Klas som också beslutat sig för att gå. Inga fler anslöt men nästan alla svenskar var ju tvungen att hämta ut sina biljetter på Wembley samt en del hade helt enkelt inte tid att gå beroende på för tajt schema. Men vi höll fanan högt.

Här är ett litet klipp från den smalaste passagen på promenaden.
https://www.youtube.com/watch?v=2VJyBDQcvEw&feature=youtu.be

Marschen blev en oförglömlig upplevelse. Fler och fler anslöt och snart var det omöjligt att se varken täten eller kön. K och jag var helt klart i täten i början men nån pisspaus räckte för att det skulle dundra förbi tusentals. Sångerna ekade, humöret var fantastiskt. Tutande bilar och blåvitt överallt. Inte en enda skärmytsling, ingen fylla, inga fula ramsor. Bara förväntansfull glädje.
Såg öht inte det minsta bråk på hela dagen (och kvällen) trots 100 000 pers i rörelse. Några småhånande ramsor om hur långt det är till Derby och att vi bara behövde 10 man, visst, men det stannade där. Åtminstone där jag rörde mig.

Nu tjocknar det på där framme, Wembley syns i bakgrunden

En ganska skön händelse under marschen var när en snubbe plötsligt kom ut ur sin ytterdörr och lutade sig mot dörrposten, halade upp en cigg och tittade roat. Buaropen var hjärtliga, folk garvade lite och pekade finger. För att det är farligt att röka? Nej nej, mannen hade Arsenal-tröja på sig!
Fatta hur många 1000-tals QPR’are som passerade honom på typ 2 meters avstånd. Såklart han inte ville missa den vackra synen.

Innan matchen blev det ett par kalla på puben The Torch. Det är lätt några av de godaste ölen jag druckit i hela mitt liv. Här stötte vi på ytterligare svenskar. Förresten kan nämnas att jag även träffade skotska, finska, norska, australiska, kanadensiska, irländska, tyska, amerikanska och italienska QPR-fans. Underbart.

En av pubarna på QPR's sida

Match på Wembley

Uppslutningen var fantastisk. Vilket hav av Rangers! En liten tår i ögat blev det. Satan vilken slumrande fanbase vi har. I själva verket var inramningen bättre än matchen. Den var i ärlighetens namn ingen höjdare. Det hände inte mycket framför målburarna. Vi har koll i första halvlek även om vi inte på något sätt dominerar. Green är säker, Dunne en klippa och alla sliter hårt.

En fantastisk vy

Efter en kvart i andra så kapar Gary O’Neill Johnny Russel och det är verkligen en kapning. Inget snack om det. Olidliga sekunder innan domarn halar kortet. Please yellow ref! Nä, det är såklart rött och man blir otroligt besviken. Fan, en halvtimme kvar och vi får spela med en man mindre. Oroligt såklart, och det var befogat. Derby trappar upp och tar över tillställningen. Vi är knappt över mittlinjen och får kriga. Och som vi gör det! Är det inte någon spelare som rensar så gör Green det han ska.

Några ströanfall har vi dock och i ärlighetens namn har inte Derby så många riktigt vassa chanser dom heller.
I ett av våra få anfall händer det. Junior Hoilett bryter vackert på egen planhalva och passar Bobby Zamora som fixar inkast en bit in på deras. Skönt, vi kan nog härda ut till förlängningen nu för klockan tickar över 90 minuter. Simpson tar inkastet och plötsligt är Hoilett stark och tar sig djupt ner på högerkanten, går omkull men är snabbt uppe och trasslar in bollen framför mål snett-inåt-bakåt. Där försöker Richard Keogh rensa men det blir inte bättre än att den hamnar framför fötterna på Zamora. Bobby tar skottet väldigt fint och med 10 sekunder kvar skickar han över 40 000 Rangersfans till paradiset...!!

De flesta har sett det 100-tals ggr, här är det igen:
https://www.youtube.com/watch?v=ydNSxxZHI-k

West London is ours

Firandet efteråt är makalöst. West London tillhör verkligen QPR. Pubägarna i Shepherds Bush måste ha sin bästa kväll på år och dag. Jag går runt i ett lyckorus. Svårt att ta in faktiskt. Är det sant? Gick vi nyss upp via play off med ett lag som delvis under säsongen spelat som en påse nötter?
Ja, nu har det gått 19 dagar. Nu tror jag att jag fattat vad jag varit med om. Stort är det. Jävligt stort.

Dagen efter var laget på Loftus Road för diverse festligheter. Lite kan jag ångra att jag inte masade mig dit men samtidigt så är jag glad att jag firade ordentligt dagen innan. Det var sannerligen värt en rejäl betongkeps.

WE DID IT!
WE R PREMIER LEAGUE!