”You can sniff’em and all” - Sann story om en gratis tripp till Yorkshire
Med tanke på vårt mediokra tabelläge och en säsong som man hittills inte är speciellt nöjd över, så krävs det att man tänker på annat än QPR ibland så man inte blir tokig på riktigt. Som uppladdning inför Preston idag (kom igen nu boys, ta sista chansen att hänga på strecket!) får ni här en udda reserapport.
Jag fick nyligen återigen frågan hur många gånger jag sett fotboll i t.ex. Spanien, Tyskland eller Italien. Många tycker det är konstigt att jag inte vill se Barcelona (”du som är så fotbollsintresserad och berest?”). Jodå, visst skulle jag gärna vilja se Barcelona men bara om de möter QPR…
Jag sorterar snabbt i mitt huvud att visserligen har jag varit i dessa länder men fotboll? Nej. Det närmaste jag kommit var när jag såg Las Palmas hemmaplan från ett bussfönster.
Det beror helt enkelt på att jag inte är så intresserad av andra lag. Ska jag se fotboll och kunna brinna för matchen är det QPR som gäller. Har jag pengarna och ledigheten så väljer jag ju inte att åka och se typ Barcelona utan QPR såklart. Skitsamma vilken division.
Det slog mig att jag bara sett en enda match live utomlands som inte innehöll QPR. Och anledningen till detta är att allt var mer eller mindre gratis. Och det vore ju ingen Shanksy-resa om inte trippen kantades av strul.
En kväll någon gång 1995 ringde en polare till mig och hade en fråga. Jesper – som han är döpt till – undrade om jag skulle vara sugen på att hänga med till Elland Road i Leeds och se the Whites mot Liverpool. Innan jag hann fråga ”varför” så förklarade Jeppe att han deltagit i en tävling i Expressen och sedan lagt det på hyllan. Men minnet väcktes till liv när en dam ringde upp och sa att han nu hade chansen att vinna en fotbollsresa till England. Det enda han behövde svara på var i vilken engelsk klubb Magnus Hedman lirade i. Detta var under den gamle strulputtens år i Coventry och det hade inte Jeppe några problem med. Han är visserligen Man U-fan men inte helt okunnig om fotboll.
Grattis! Han hade vunnit; flygbiljetter, två hotellnätter, transferkostnader, matchbiljetter och en träff med hemmaspelarna i omklädningsrummet före avspark samt att få närvara i de heligaste lokalerna där viktiga sponsorer och gamla stjärnor skulle dinera både före och efter match (tillställningen efter kallades tea-party eller nåt liknande). Och hela rubbet var för två personer. Jag sa på stående fot JA. Det lät ju skitkul!
Efter att ha roddat med kneg för lite ledighet en fredag frågade jag en engelsk QPR-bekant om han tyckte att jag skulle visa mina QPR-tatueringar för Leeds-spelarna. Svaret blev: ”Yes, that could be fun, but stay clear of Lee Bowyer, he’s obviously a fucking nutter!”
Nutter...?
Själva resan från Linköping minns jag inte mycket av men när vi landat i Manchester för vidare transport av en egen chaufför till Leeds minns jag däremot smärtsamt väl. En snubbe skulle stå där med en skylt med Jeppes efternamn i ankomsthallen men inte såg vi någon som verkade stämma in. Det fanns ett helt gäng med skylthållare där men inte med rätt namn. Jesper hade blivit tilldelat ett telefonnummer att ringa vid eventuella problem och skulle precis slå en pling när jag såg en väldigt korpulent herre hålla en skylt med texten ”Mr Peterson”. Fan Jeppe, det är ju jag!
Vet inte hur jag plötsligt blev den lycklige vinnaren men rätt chaffis var det och snart bar det iväg (efter att mannen bakom ratten svurit överraskande hårt åt en skrämd hare på parkeringen!).
Chaffisen sa inte ett ord efter utbrottet mot haren (vi visste inte att vi var tvungna att starta honom först). Efter ett tag ville Jeppe vara lite trevlig så han frågade något. Typ hur lång tid det skulle ta att komma fram till Leeds. Vi kollade ju hela tiden klockan för vi ville såklart hinna med så många pints som möjligt på någon trevlig pub i stan. Och OJ som mannen gick igång! Vi fick oss till livs hela hans levnadshistoria och oförglömliga citat; ”Actually I wanted to be a chef ”. ”I wanted to go to Iraq but I was too fat”. ”My father was an arsehole”. ”I’ve been to Stockholm once, only pakis and poofters there” och andra självupplevda “sanningar”...!
I själva verket blev han så uppslukad av att låta käften gå att han missade en avfart. Be mej inte berätta vilken (jag har ingen koll på Yorkshire eller vad det heter, jag brukar ju bara snubbla runt i W12). Plötsligt pekade han på en parallell väg snett upp mot vänster och skrek: ”Fucking hell, we should’ve been up there!”
Suck…! Jeppe och jag kollade på varann och såg pints-listan bli rejält mycket kortare. Skulle vi ens hinna dricka någon av biran Leeds kunde erbjuda? Vi försökte få något vettigt ur den kraftiga chaffisen men han var så besviken på sig själv att han bara mumlade. Vi pressade lite och han sa något om ”hours”. Han skämdes och blev tyst igen.
När vi så då äntligen började närma oss staden ifråga tändes hans låga igen. Han insisterade på att få köra oss runt hela Leeds och visa upp besöksvärda inrättningar eftersom ingen kunde stans krogar bättre än han. Vi såg ytterligare flera pints dras från kontot men insåg vikten av att känna till lite om Leeds city, det fanns ju en morgondag också.
Han hade en story om varje plejs han körde förbi. Det haket som var absolut nummer 1 enligt honom var ett välbesökt rymligt ställe med humana priser och långa öppettider. En av anledningarna att han älskade stället var att ”the girls who works there are so sexy”. I själva verket var dom mer eller mindre nakna och kunde bli väldigt närgångna om man så önskade (vilket han verkade göra).
Jeppe och jag hade väldigt svårt att hålla oss för skratt när han droppade med småkåt röst; ”Yeah, they come really close, you can sniff ’em and all”. Var eller vad exakt han luktade på låter jag vara oskrivet.
Äntligen på hotellet då (Marriott, pure class). Mannen som styrt oss var trots allt en skön snubbe så vi skiljdes åt ganska glatt men vi hängde inte kvar någon längre stund utanför utan nu gällde det att checka in fort och sedan ut på Leeds gator. Vi ville bara till en schysst pub med prisvärd bira och roligt klientel. Halvnakna damer och annan underhållning var inte vårt mål. När vi försiktigt påpekade det för chaffisen 10 minuter innan så undrade han om vi var bögar. Hallå…
”Sorry, we have no booking for you” var givetvis det första vi fick höra av en tjusig dam i receptionen. Klockan är typ 21.30, vi är döende av törst, vi har blivit transporterade av en rund chaufför som bidragit till en pissig resa som tagit flera timmar längre än brukligt och tålamodet finns kvar men börjar nu bli något kort. Det tror fan att det ska strula igen.
Jeppe ringer nödnumret och en tjomme bedyrar att de genast ska skicka en ansvarig till hotellet. ”Slå er ner och drick en free beer i hotellbaren så länge”. Ja, vad gör man? Vi hade liksom inget val. Vi hade inga pengar att betala med.
Den osexiga hotellbaren var inget man ville stanna på och efter en ansenlig tid ringde Jeppe ännu en gång för att kolla hur lång tid det skulle ta. Kanske värt att slänga in väskorna i något bagagerum och dra ut? Nä då, en kille skulle dyka upp inom 30 minuter och det gjorde han… inte.
När vi ÄNTLIGEN kom in på ett fint stort rum på näst högsta våningen var det enda vi gjorde att slänga ifrån oss väskorna, pissa, tvätta labbarna och inspektera en välfylld minibar. Vi kollade pavorna och konstaterade att utbudet var tillfredställande men eftersom vi misstänkte att en tömning av minibaren INTE ingick i priset så tog vi inget utan drog istället ut för att leta upp närmaste vänliga krog. Nu handlade det om minuter. Vi fick syn på en sliten gammal genuin pub redan efter 5 minuters promenad och ropade nästan ut beställningen så fort vi öppnade dörren. Vi var livrädda för att klockan hade ringt och att alla nu satt och sippade på sin last order. Men nej, det var lugnt och vi var välkomna från sekund 1.
Väl till bords började vi döpa klientelet (uppenbart 95 procent stammisar). ”Boxer Nose”, ”Sheriffen” och ”Huliganen” minns jag. Kommer inte ihåg vilken sorts öl vi drack men det var en genuint smakfull ale med fin skumkrona. Snart hade vi slagit oss i slang med flera av gubbarna och det var en riktigt trevlig stämning. ”Boxer Nose” hade en stor potatis mitt i plytet och var en geezer med karaktär. Helvete vilka storys han drog! Och visst hade han varit boxare. Åtminstone på gatan.
Vi satt kvar långt efter stängningsdax och faktum är att pubägaren (makalöst trevlig) bjöd oss att stanna kvar i lokalen med några få lyckligt utvalda. Han föste vänligt men bestämt ut alla utom ”Boxer Nose”, ”Sheriffen”, ”Huliganen” och kanske tre sköningar till. Och så vi förstås. De exotiska svenskarna från gamla Svedala. Grabbarna som gett Englands munkar på nöten så många gånger under vikingatid. Ägaren bommade igen fönster och dörrar, drog för stora gardiner och bjöd på gratis öl. Vi var äntligen i paradiset. Att min nötta plånbok kanske försvann här sista kvällen märkte jag inte. OM den försvann här... så good luck med 140 svenska kronor och 0 pund. Inga kort, inga värdegrejer. En mal såg jag flyga ut en gång på slutet om den kanske uppskattas.
Tillbaka på prydliga Marriott plockade jag ut en liten chipspåse från minibaren och kollade lite på tv innan jag slocknade. Kompisen stupade som en döing. Snart blev jag brutalt väckt av ett kraftigt brandlarm. Tinnitusvarning. Jag öppnade dörren för att kolla om det var allvar. Det var fullt med folk i korridoren och jag sa till Jeppe att ”va fan, det är nog på riktigt”.
Jesper var däremot ganska lugn och bad mig gå ut och kolla läget. Sedan vände han sig om den rackarn.
Sagt och gjort, jag var ganska säker på att det var allvar för det var massor med folk på väg ut från sina rum. Detta måste kollas. Jag rafsade ihop mina tillhörigheter för säkerhets skull (ähh, lärde jag mig inget i grundskolan vid övningslarmen?) samt tog hissen ner (herregud vilken idiot!) och var nere på gatan ganska snabbt. Helt ensam stod jag någon minut innan jag insåg att det inte var något som brann trots allt. Där stod jag med en illa packad väska och försökte se cool ut och vakna till. ”What I was doing out in the street in the middle of the night? Ahh, I just popped out for a cigarette…”
Väl uppe på rummet igen påpekade Jeppe att ”bra jobbat kompis, dina pengar ligger kvar men du packade dina skitiga strumpor”. Snacka om ridå ner. Gissa om jag har fått höra den storyn ett gäng gånger i efterhand…
Vaknar med damm i käften men nyfiken och pigg på dagens aktiviteter. Jeppe är också ok och efter lite tvagande är vi på väg mot arenan. Runt om Elland Road var det en ganska hätsk stämning. Inte som runt Loftus Road där jag första gången i mitt liv såg QPR mot Tottenham och många tvärrandiga och Spurs gick omfamnade innan och efter match.
Vi drog in i lokalerna och när folk efter mycket möda och besvär insett att de här två vardagligt klädda svenskarna faktiskt fick närvara, fick vi ett runt bord för 8-10 pers väldigt centralt i det rymliga rummet.
Jesper hade fått veta innan att det tyvärr inte kommer att hända att vi får träffa spelarna. Leeds var i ett lite prekärt läge och hade bestämt att spelarna måste få ladda utan ”yttre omständigheter” innan match. Inga besök varken från massmedia eller två dragna svenskar. Det var helt ok för oss.
Jeppes kommentar glömmer jag aldrig; ”Ja ja, det är lugnt, jag har ändå inget att snacka om med en snubbe som tjänar en halv miljon i veckan”.
Vi käkar fantastiskt gott och framförallt dricker gott... och mycket. Gratis såklart men det har ni redan fattat. När glaset är tomt är vips en finklädd personal där och frågar om man vill ha påfyllning eller något annat att dricka. Vi smörjer kråset och försöker smälta in. Vid vårt bord sitter t.ex. en bastant snubbe från ett företag som typ säkert pumpar in 1 miljon pund till klubben varje säsong (allså vi spånar lite). Jeppe och jag håller masken. Ingen vet ju varför vi är där. Eller vilka vi är. Vi kan vara lika viktiga liksom? Att vi inte ens betalat för entrébiljetten vet ju inte en jävel.
Efter tal av bl.a. gamla Leeds-stjärnan Peter Lorimer (jag erkänner på studs, jag gillade honom back in the days) och annan underhållning så är vi snart ledsagade ut på bra sittplatser nära hemmaklacken. Matchen blir en katastrof för hemmafansen. Den halvstora men bleka (jag är ej imponerad) Liverpool-klacken firar alla sina 5 mål så gott dom kan. Leeds gör noll. Folk omkring oss är galna. 0-5 i arslet på hemmaplan tolereras inte. Det är hårda ord och ett högljutt slaktande av spelare. Ganska otrevlig stämning och mannen framför oss är helt galen. Det sprutar saliv om honom när han slår sönder matchprogrammet på stolsryggen framför. (Ja, det har vi också en Swedish Hoops-medlem som gjort så det är inte så farligt ;))
Elland Road vid ett annat tillfälle...
Vi söker oss ut på gatorna utanför vid slutsignalen men blir beklämda över den aggressiva stämningen. När vi såg två snaggade 120-kilos snubbar med dåliga tatueringar trakassera en gammal dam med Liverpool-tröja fick vi nog (jag skojar inte, de erbjöd den gamla damen stryk, knuffade runt henne och visade verkligen sitt hat för motståndarna).
Vi bestämde att skita i tea-partyt och dra tillbaka till Boxarnäsan och de andra. Men vi kom ingenstans i den tjocka mängden av folk (vi visste egentligen inte ens vilket håll vi skulle gå åt) så därför bestämde vi oss för att gå in igen på arenan och besöka det där tea-partyt i alla fall. Why not, in och dricka en kopp te och låta det lugna sig lite utanför lät som en bra idé.
Och det visade sig vara ett lyckodrag, det var nämligen inte bara en kopp te det handlade om. ”Vårt” bord dignade av läckerheter. Framförallt stod det diverse fina vinpavor i mitten av bordet ackompanjerat av ostar, sandwichar, kex, frukt och annat snacks.
Servicen var utmärkt. Lutade man sej fram för att greppa en pava var vips någon personal där och fyllde på glaset. Men jag kan hälla själv. Annars kunde man väl göra som många av kostymnissarna. Bl.a. den guldprydde 1-miljon mannen vid vårt bord. Vifta lite med korvfingrarna för att visa att det är påfyllningsdax och att personalen gärna fick mata honom med snittar också. Vilken människosyn! Hej, jag är rik, du är bara här för att behaga.
När den rike smalnar, dör den fattige. Men din tid kommer nog. Gris.
Vi hade trevligt resten av tiden, vi mötte våra nyvunna vänner på puben igen (jag brukar ha lätt för namn men jag kommer verkligen inte ihåg vad stället hette) och vi utnyttjade tiden vi hade kvar på bästa sätt. Ska inte sticka under stol med att det var två lite bakfulla glidare som nu skulle head back home morgonen efter, och vi både önskade och inte önskade att den fryntliga chaffisen skulle stå utanför för transport till flygplatsen.
Vi var packade och klara men lite sena när vi bara skulle slänga in nyckelkorten i receptionen. Sagt och gjort, nu lättar vi. Då säger snyggingen bakom disken: ”That will be 37 pounds please”. Jeppe och jag kollar på varann och jag tröttnar faktiskt lite för jag vet att vi inte köpt något. Ingen minibar, inga obskyra tv-kanaler eller room service.
Jag minns plötsligt den lilla chipspåsen och utbrister (lite för högt): ”What? Thirtyseven quid? For a fucking bag of crisps?”.
Folk runt oss skruvar lite på sig, damen i receptionen behåller lugnet men påstår hårdnackat att vi druckit bl.a. gin och whiskey från minibaren. Missförståndet klaras så småningom upp efter att en löpare skickats upp till vårt rum för att kolla statusen i minibaren. Vi hade ingen aning om att det registrerades ett köp varje gång vi lyfte på en flaska från hyllorna. Minns inte mycket av hemresan så det gick väl skapligt smärtfritt.
Jag tror jag ska hålla mig till QPR trots allt.
