Reserapport: City, bärs och avbitna näsor
Yaya/Kolo sång på Oxford Rd en helt vanlig dag innan match.

Reserapport: City, bärs och avbitna näsor

Här kommer en lite försenad reserapport från när delar av redaktionen var i norra England och njöt av fotboll, musik och nattliv.

Så var det dags för höstens höjdpunkt. Årets första resa över vattnet till anglofilernas förlovade land. Jag hade planerat in en resa till derbyt i september men var tvungen att hoppa av pga en taskigt tajmad bröllopsinbjudan. Det fick istället bli en lite mer lågprofilmatch i hemmamötet mot Swansea. En fördel med detta var att man kunde fixa bra biljetter själv där man ville sitta och inte behöva sitta längst upp på etage 3 där man brukar få biljetter via supporterklubben.
 
Resan började som vanligt på fredag eftermiddag vid Arlanda Express där jag och Guv möttes. Som vanligt kom Guv i grevens tid, strax innan dörrarna stängdes. Väl ute på Arlanda var vi i god tid och efter incheckning och säkerhetskontroller blev det resans första öl vid gaten. Väl på planet hade jag en massa bonuspoäng som skulle gå ut inom ett par månader, lite oklart hur många, så spriten flödade på mina poäng. Rätt många poäng som går åt för en gin och tonic men måste man så måste man. Lagom glada damp vi ned i städernas stad i ländernas land, Manchester, England.
 
Efter tågfärd till Piccadilly var det dags att hitta resans första hotel, Days Hotel. Det var första gången någon av oss bodde på hotellet men det låg väldigt centralt och bra på Sackville Street, nära East’z’East, Canal Street och Piccadilly. Fräscha rum och relativt billigt. Kort sagt ett utmärkt hotell som kan rekommenderas. Guv är en specialist på att fixa bra och prisvärt boende. Efter att ha testat det avgiftsfria internet som hotellet bjöd på så gick vi runt kvarteret till East’z East. Vi fick reda på att det var 20 minuters väntetid på ett bord och beslöt oss för att beställa en dricka och vänta. Över en timme senare fick vi äntligen vårt bord. Tyvärr gjorde vi lite felbeställningar och för en gångs skull var vi inte helt nöjda med det vi åt på East’z East. Men det var inte läge att sura utan vi gav oss in i Manchester-natten. Första stopp blev puben Joshua Brooks tvärs över vägen. Mycket folk var det men det blev bara en öl för oss innan vi gick till Portland Street och hamnade på Grey Horse Inn. En väldigt liten pub med en massa bilder på bra musik på väggarna. Efter ett tag kom vi i slang med ett par killar, en City och hans United-kompis och det blev prat om Manchester-fotboll och Manchester-musik. Senare blandade sig även en annan man, lite lätt sliten, in i samtalet och han sågade all musik förutom New Order. Vi övriga var rätt överens om att Smiths var bäst. Jag försökte få dem att lyssna på the Gothenburgh scene men jag vet inte om det fastnade. Vi blev kvar till stängningsdags och i slutet stod vi och pratade med ägarna och några stammisar. De visade sig vara United och var som väntat ganska dryga.

 Grey Horse Inn
Inne på Grey Horse Inn

Vi rumlade sedan vidare och var lite osäkra på om vi skulle komma in någonstans men vi hittade så småningom till the Venue, som ligger på Jackson’s Row nära Deansgate. När vi frågade några tjejer efter vägen dit sa de att det bara var ”tossers” där. Sedan avslutade de med att tala om för oss att vi också var ”tossers”. Tack för den! Venue var inte så bra musikmässigt, en massa 60-talsmusik, men man kunde dricka och Guv lät en tjej smaka hans snus. Väldigt länge… Det var väldigt ungt och man kände sig typ äldst. Jag tröttnade till slut och gick hemåt i förhoppning om att Guv skulle hitta annat boende för kvällen, men till min besvikelse ramlade han hem bara någon halvtimme efter mig, utan att ha fått äta kebab.
 
På lördags morgon var man faktiskt lite sliten då jag inte hade haft sinnesnärvaro att ta Resorb innan jag däckade i sängen. Jag lyckades vakna och få i mig lite frukost (som ingick) innan den dukades bort. Sedan gick vi och tog en pint på Wave som är ett billigt ställe som ligger i samma hus som Britannia Hotel på Portland Street. Efter att ha kämpat i sig en öl där drog jag mig till Piccadilly Station. Som nybliven groundhopper var jag tvungen att se en match på lördagen också och den lyckliga staden som skulle föräras med besök av mig var Huddersfield där Burnley skulle komma på besök. Guv skulle inte med men skulle ta väskorna och åka till Leeds där vi hade bokat nästa natt (mer om varför senare) och innan dess skulle han passa på att äta kebab från gudomliga Abdul’s.
 

Guvs kebab medan jag åkte tåg

Det var bara 35 minuters tågresa ”over the pennines” till Huddersfield och väl där var det bara att följa strömmen till arenan som nu heter John Smith’s stadium (förut McAlpine Stadium). Arenan ligger precis precis utanför stan vid foten av ett berg. Det var strax under 20 000 på plats och Burnley hade dragit med sig en hel läktare i bortafölje. En typisk Championship-match som hemmalaget lyckades vinna med 2-1 efter att Huddersfield gjort två mål i inledningen av andra halvlek och Burnley reducerat i slutet. Efter matchen hamnade jag mitt i ett bråk där Burnleys ökända Suicide Squad attackerade en pub, ”The Gas Club”. Det slogs lite till höger och vänster omkring mig och det är enda gången jag varit i närheten av något kurr på någon engelsk match. Tog mig dock till tågstationen säkert så småningom och kom med på andra tåget mot Leeds efter att det första varit fullt.


Bild på John Smith's stadium från Guvs tåg medan jag var därinne

Framme i Leeds hade vi bokat Crowne Plaza Hotel på Wellington street i närheten av tågstationen. När jag kom dit hade Guv redan checkat in och låg och trynade. Jag väckte honom och så gick vi ut och letade mat. Tiden började dock bli knapp då anledningen till vårt besök i Leeds var att vi skulle se Happy Mondays spela på O2 Academy. Vi fick slänga i oss lite mexikansk mat från någon snabbmatskedja som åtminstone serverade öl. Väl framme vid O2 Academy skulle Guv köpa svartbiljett och han lyckades få en för 15 pund vilket var lite mindre än hälften av det jag betalade i förköp. Precis när vi kommit in så startade konserten så det var verkligen i grevens tid. Det var en bra konsert och att få se Bez röja runt med Shaun Ryder och hela den gamla uppsättningen var mäktigt.
 

Bez dansar loss

Efter konserten gav vi oss ut för att göra Leeds en lördagkväll. Vi började på något ställe som Guv fått tips om men när vi väl hittade det var ölen rätt äcklig så jag lämnade nästan hela min kvar och vi letade vidare efter ett bättre ställe. Och som vi hittade vårt ställe. The Stone Roses Bar på Briggate, jag menar hur kan det gå fel med det namnet? Väl inne var det helt sjukt packat med folk, många hade säkert varit på konserten innan. De körde indieklassiker hela natten och ölen var god och prisvärd. Det var dock omöjligt att ta sig någonstans bärandes på öl utan att spilla ut hälften då det som sagt var packat och folk dansade överallt. Vi lyckades planka in på någon VIP-avdelning där man kunde få lite mer plats att dricka sin öl. Leeds är ju i fotbollssammanhang kända för att vara lite hårdföra och det märktes lite på stället också. Det var en del hårda pojkar som man inte fick krocka med för mycket. Jag fick ett par onda blickar när jag försökte ta mig fram och en kille hotade att bita näsan av Guv. I sådana lägen gör man bäst i att dra sig undan så obemärkt som möjligt. På VIP-avdelningen började vi snacka med två par från Liverpool som åkt till Leeds bara för att festa. De var trevliga och hotade inte att bita näsan av Guv så det blev lite fotbollssnack också. Framåt halv fyra började John Blund knacka Guv på axeln och det var dags att bege sig mot hotellet där vi däckade som klubbade sälar.
 
Söndag och matchdag. Vi hade ställt klockan för att hinna med vårt tåg vid 11-tiden. Vi lämnade Leeds med en positiv bild av nattlivet där. Guv hade köpt platsbiljett på tåget medan jag fick stå hela vägen till Manchester. Jag fick trösta mig med en Strongbow på vägen. Framme vid Piccadilly gick vi och checkade in på resans tredje hotell, Ibis Budget Hotel, Pollard Street. Det ligger vid Great Ancoats Street på vägen till Etihad. Inte jättecentralt men ändå gångavstånd från centrum. Det var små rum men väldigt fräscht. Lite konstigt med en duschkabin i rummet dock och toaletten var den minsta jag varit på. I gengälld lyste duschmunstycket med blått eller rött ljus beroende på värmen på vattnet. Värsta science fiction! Prisvärt var det som alltid när Guv bokar. Efter att ha droppat väskorna gick vi direkt mot Eastlands. Vi valde The Townley som uppvärmningspub. En lite lugnare pub än Mary D’s och lite mer av en vanlig pub men med mycket folk på matchdagar. Vi hade förhoppningar om att träffa Dave där men han syntes inte till. Efter ett par pints gick vi till arenan och där vid entrén träffade vi på Dave. Han var glad i hågen som alltid och vi tog en pint tillsammans inne på arenan innan matchen och i pausen. I pausen bestämde vi att vi skulle få skjuts av honom till hans lokala pub i Failsworth efter matchen.
 
Matchen har ni nog sett så det finns inte så mycket att säga om den mer än att City inte var på topp och att de ändå vann med 3-0. Efter matchen väntade vi på Dave men han dök aldrig upp. Dave är en trevlig snubbe men man ska inte ställa klockan efter honom. Istället gav vi oss iväg till shopen och köpte det ena och det andra. Sedan tog vi en taxi till The Willow Tavern i Failsworth, Daves ”local” som ligger mot Oldham till. Väl där var det ganska dött och ingen Dave syntes till. Vi satt där ett par timmar och drack och jag tvingade Guv att äta innan vi kom fram till att någon Dave inte skulle dyka upp. Vi kollade upp spårvagnstiderna från Failsworth station och gick ditåt. Det var en ganska lång promenad men vi hittade dit, mycket tack vara Google Maps fantastiska app. Framme vid Market Street gick vi till Northern Quarter och in på ett ställe på Thomas Street. Där hade de weissbier till min stora glädje och det blev ett par Hoegarden. Vi började också snacka med en Gillingham-supporter som jobbade i Manchester men hade familjen hemma i Gillingham. Det blev lite snack om play-off finalen förstås och lite om hur det gick för Gillingham nuförtiden. Han bjöd oss på en runda också, trevlig kille! Vid stängningsdags gick vi och åt en kebab innan vi gick promenaden hem till hotellet och nannade.
 
På måndagen skulle Guv flyga Norwegian mitt på dagen medan jag flög SAS på kvällen. Så när Guv tog sig mot flygplatsen hade jag en hel dag för att klara av shopping. Jag började dock med en sightseeingtur som jag tänkt göra länge. Jag tog spårvagnen till fiendeland och besökte den klassiska Salford Lads Club, känt för ett berömt foto av The Smiths framför densamma på albumet The Queen is Dead. Jag kan rekommendera det för er som gillar The Smiths för att få känna historiens vingslag. Man tar spårvagnen mot MediaCityUK eller Eccles och kliver av vid Anchorage station. Man går sedan en knapp kilometer in i ett bostadsområde där Salford Lads Club ligger. Det är ett rätt ruffigt område så man gör det lämpligen på dagtid. På spårvagnen får man också se Old Trafford torna upp sig som ett ont rymdskepp av Darth Vader. Lite läskigt! Efter utflykten återstod shopping och sedan resan hem.  Efter det återstod bara som vanligt längtan efter att få resa tillbaka till Manchester igen.


Evil!


Klassisk bild utan The Smith's
 

Patrik2014-01-05 13:00:00
Author

Fler artiklar om Manchester C