Resereportage: Tottenham hemma
Att få uppleva Manchester City på plats är en dröm för alla oss Cityfans. Att sedan se samma lag fullständigt köra över toppkonkurrenten Tottenham Hotspurs med 6-0 gör helgen till oförglömlig och fullbordar denna succéresa. Fotbollen, staden, människorna och kulturen gör Manchester till en fantastisk stad och det kommer inte att dröja länge till förrän jag ”sitter” på Etihad Stadium igen.
Låt oss ta det från början. Schemat för Premier League hade precis blivit klart och jag började genast titta på eventuella matcher som var tänkbara att se på plats. Tottenham, hemma den 24 November såg jag snabbt. Jag åkte samma dag hem till mina föräldrar efter en arbetsdag för att komma med det grymma förslaget.
Min far, en inbiten Spursare, som aldrig lyckades fånga min uppmärksamhet för laget från norra London fyllde i samband med denna helg 60.
- Farsan, jag såg att Spurs gästar City i samband med helgen du fyller år. Vore inte det en perfekt resa för dig och hela familjen? Sa jag till min pappa.
Det tar inte lång tid innan både mamma och pappa börjar skrattar.
- Det är väl lika bra att säga det, vi skulle hålla det hemligt men det där är redan bokat, svarar min far.
Det var alltså redan klart. Pappa hade varit steget före mig, resan plus biljetter var redan bokat och klart.
Från den dagen till i fredags när det begav sig har det gått väldigt fort. Jag såg framemot det något så oerhört. Förväntningarna var skyhöga. Att få se Manchester, att få se Etihad Stadium, få svar på ifall alla ser ut som bröderna Gallagher etc. Ja mina frågor inför den här resan var många. Svaren när jag åkte hem var dock lättare att räkna ihop.
Under hösten har Manchester City blandat fantastiska insatser med helt horribla framträdanden. Man har inte blivit riktigt klok ibland på Pelligrini och hans taktik. Därför var känslorna inför matchen jag skulle se på plats sådär. Visserligen var vi obesegrade på hemmaplan och där hade allt varit som vanligt. Det var det som gjorde att jag fortfarande hade förhoppningar om en victoria. En vinst med 2-1, 3-1 borde vara rimligt. Oj, vad fel jag skulle ha.
22 November drog vi alltså iväg. Fem personer från Arlanda flygplats med Norwegian. Ett Cityfan, ett Spursfan och tre neutrala, varav den ena skulle i princip se sin första match live någonsin. För inte räknar man Falkenberg- Örgryte i Superettan som det?..
En härlig mix och framförallt en ovanlig som inte händer mig så ofta nuförtiden. Vi landade vid lunchtid i Manchester. Tåget in till Picadilly Station fångade uppmärksamheten vid två tillfällen.
Burnage, stadsdelen söder om Manchester där bröderna Gallagher växte upp och där modern fortfarande bor kvar. Tydligen så vägrar hon att flytta därifrån. Tittade man åt höger några hundratalsmeter innan tåget rullade in på perrongen fick man då se den. Världens finaste byggnad. Etihad Stadium, eller City of Manchester Stadium som jag föredrar att kalla den. Vilken syn. Nu förstod man, jag är här på riktigt.
Efter incheckning och installering på Hotel Jurys Inn, som låg på Great Bridgewater Street gick vi bara 20 meter för att kolla in den där berömda Whiskeypuben Britons Protection.
Då jag inte är någon whiskeydrickare plus att det var alldeles för tidigt på dagen fick det bli en öl, en bitter.
Kvällen fortsatte sedan med ett besök på baren/krogen Brewdog på Peter Street(Rekommenderas) och avslutades med en födelsedagsmiddag på den Italienska restaurangen Don Giovannis på Oxford Street.
Lördagen bestod av en heldag på stan. Julmarknaden hade slagits upp i staden och det var fullt med folk. Utanför St Marks kyrka stod bodarna och sålde alltifrån Gleewine, de största Hotdogs jag någonsin sett, till trädgårdstomtar och annat som hör julen till. Det blev besök i Citystore vid Arndale köpcentrum, Pretty Green,( som ligger vid Rio Ferdinands restaurang Rosso...) plus ytterligare några besök hos diverse butiker runt King Street. Middagen denna kväll var förhoppningarna på att vi skulle få ett bord på restaurang Gaucho på St Marys street vid Deansgate. Efter tips från ”Ogras” som han kallar sig på forumet, som nämnde att Carlos Tevez alltid brukade hänga där plus att Sergio Aguero ofta är där var suget stort för att ta en titt och samtidigt få sig en god argentiskt stek. Dessvärre var det redan fullbokat och vi fick förflytta oss ett kvarter ner till den brasilianska restaurang Bembrasil på King Street. En restaurang där födelsedagar visade sig vara populärt att fira. ”Happy Birthday” dök upp hela fem gånger under vistelsen på restaurangen. Restaurangen i sig var en bufféliknande restaurang där man gick och tog sig mat för att sedan bli serverad kött i massvis från servitörerna. Ovanligt sätt, men häftigt och jättegott.
Julmarknad vid St Mark's Kyrka
I hallen mot toaletterna hängde sedan tavlor på ett x antal Cityspelare (även United) som poserade med ägaren till restaurangen.
Hilton Hotel är hotellet där spelarna bor dagen innan matcher på hemmaplan. De har nyligen skrivit ett tre års kontrakt med Hotellet, som Glenn Strömberg berättade.. Mer om det senare.
Därför var det givet att ta sig dit på kvällen i hopp att få en skymt av spelarna, inte minst då ”Ogras” nämner att Balkanboys alltid brukar sitta i lobbyn vid åtta-snåret. Dessvärre ingen skymt av någon cityspelare och när sedan receptionisten berättade att de inte kommer ner till lobbyn förrän de skall åka iväg till stadion var det ingen idé att slösa någon tid där.
Istället en drink på drinkbaren Per Tutti på Liverpool Road, mitt emot Glenn Strömbergs favorithak Don Marco.
Det var här vi stötte på honom, Glenn Strömberg. Tillsammans med Henrik Strömblad ställde de upp på ett kort och delade med sig sina tankar kring morgondagens match.
Henrik Strömblad menade att blir den hälften så bra som Everton-Liverpool är han nöjd. Jag tror du är ganska så nöjd med hur matchen slutade, Henrik?
Två helt vanliga människor som inte var bortskämda med att prata om allt mellan himmel och jord.
- Don Marco är den bästa italienska restaurangen i stan, då de har den bästa råvaran menade Glenn. Ja, ni förstår, samtalet handlade inte enbart om fotboll.
Vilken trio!
Söndag 24 november och matchdag!
Tidig matchstart ledde till tidig uppstigning. Man vill ju ta reda på varje minut som det går inför en sådan här drabbning.
Klockan 10.00 lämnade vi hotellet och begav oss till Crown & Anchor på Hilton Street. Ni som har sett ”Leifbys big ten” när han pratar med den entusiastiske City-supporten vet vilken krog jag talar om.
Dessvärre var det alldeles för tidigt för att hitta någon stämning där inne. Idag kändes det mer som ett söndagscafé för de äldre att koppla av på. Det dök upp en del fans när vi gick, men vi ville hellre spendera så mycket tid som möjligt på Mary´Ds.
Taxi till Etihad Stadium och Mary´Ds. Här blev man bara insläppt ifall man hade biljett eller något ljusblått på sig. Vilken tur att jag var var dressad från topp till tå. Mary´Ds var precis som jag hade förutsett. Mycket folk, högljutt, sånger, glatt humör och en Dj som spelade britpop. Här trivdes man som fisken i vattnet och inte blev det värre när fansen började sjunga till tonerna av Paul McCartneys ”Hey Jude”.
Fullknökat på Mary'Ds
Till arenan gick man sedan fylld av lycka, och förhoppningar om en välspelad och bra match.
Det visade sig att matchen skulle motsvara förväntningarna rätt rejält. Jag hann knappt sätta mig innan Jesus Navas elegant sköt 1-0 och sedan rullade det bara på. Euforin var total, är detta verkligen sant det som händer? Samtidigt sitter min far bredvid där besvikelsen är total, hur skall man agera?
6-0 är ett resultat som givetvis gör den här matchen oförglömlig för mig som citysupporter men för de andra neutrala hade en jämn match såklart varit trevligare.
I övrigt kring matchen tyckte jag att stämningen var bra, givetvis dog den i takt med målen. Jag tycker Fernandinho gör en prickfri insats och imponerar på mig riktigt mycket. Han hade ju en liten ”match i matchen” mot sin landsman Paulinho och den matchen vann han lika säkert som City vann matchen. Matchens roligaste: Fansens hån mot Emanuel Adebayor.
”ADEBAYOR, WHAT`S THE SCORE?!” Samt Spursfansen hån mot sig själva vid ställningen 6-0. Uppfattade inte allt som skreks men något i ”We are full of shit, we are spurs”. Skratten hördes över hela stadion.
Vill dock passa på att ge spursfansen en eloge som höll igång hela matchen, trots det prikära läget.
Efter matchen tog vi en aftergame-öl på The Bishopsgate, och lite senare en middag på Don Marco. Sedan var det dags för en god natt sömn och hemresa, och det roliga var slut för denna gång.
Avslutningsvis vill jag avsluta med att berömma Manchester som stad. Människorna, kulturen, shoppingen, pubarna/krogarna samt utbud av restauranger. Jag åkte hem minst lika nöjd med det som jag gör med 6-0 segern. Fotbollen är givetvis något alldeles extra att få uppleva på plats, men att göra en sådan här resa handlar inte bara om de två-tre timmarna man befinner sig på Etihad Stadium utan de 72 timmarna man befinner sig i staden Manchester. Därför är det självklart för mig att boka ännu en resa till denna fantastiska stad till våren.
Alla fotbollsfans borde få uppleva Manchester City på plats, alla människor borde få uppleva Manchester som stad.
På återseende, Manchester!
Martin Laanemets
