Reseskildringen: Tillbaka!
Under mina 18 första år hade jag som fotbollsidiot en stor dröm, att få komma till England och i synnerhet Manchester. Att få se Premier League och i synnerhet Manchester United. Ända sedan jag som sjuåring fick en Cantona-tröja av min farbror har United varit mitt lag. Nu skulle jag få komma till Drömmarnas Teater en andra gång.
Först en bakgrundshistoria: Det hela började med att min bror, som är Arsenal-fan, såg att Arsenal skulle gästas av Everton i början på mars. Eftersom vi båda har varit i London tidigare och fattat tycke för staden och har en kompis som, förutom United, har Everton som sina favoriter så började vi planera för en resa till England. Ett relativt nystartat skånskt företag, erbjöd resor till matchen till ett bra pris, vi nappade och bokade. När Everton tog sig vidare i cupen blev det problem, matchen ställdes in och där stod vi, bestulna på en match vi gärna velat se och med ett flyg som inte gick att boka av. Vi tittade på alternativa Premier League matcher i London och fick fram QPR-Sunderland. Men så föreslog resebolaget att vi kunde ta tåget till Manchester, vi behövde inte fundera länge.
Där är alltså förklaringen till boendet i London och tågresan till Manchester. Vi landade på Heathrow tidigt på fredagen, något försenade på grund av en typisk engelsk dimma. Framåt förmiddagen började dimman dra sig tillbaka och bjuda på ett liknande väder som det Sverige vi lämnat där vårsolen så sakta börjat visa sig. Huvudstaden bjöd på ett brett utbud av både sevärdheter, pubar och köpcenter. När tre fotbollsidioter går på stan är det väl rätt naturligt att de hamnar på Sportsdirect där favoritlagens tröjor säljs till, minst sagt, förmånliga priser. Måhända att det är fjolårets modell. Carricks, Giggs och Ferdinands tröjor inhandlades och gjorde längtan till matchen, om möjligt, ännu större.
Tåget till Manchester avgick tidigt på söndagsförmiddagen, allt för att få sås mycket tid som möjligt i Manchester och dessutom för att gardera sig mot förseningar. Som svensk vet man hur opålitlig kollektivtrafiken kan vara. Tåget fungerade dock prickfritt och vi ankom till Manchester i tid och vi började genast leta taxi till Old Trafford. Fyra timmar innan matchstart ankom vi till den majestätiska arenan, här var det gott om folk redan. Jag och min bror var tillbaka och vår kompis var äntligen där för första gången. Rundvandring runt arenan för att se på München tunneln och statyerna på George Best, Denis Law och Bobby Charlton kallade The United Trinity, sir Matt Busby och sir Alex Ferguson hann vi med innan vi sögs in i shopen likt metallföremål sugs till en magnet. Shopen, eller Megastore, hade förändrats sedan vi var där sist men innehållet var detsamma. Vi tog varsin korg och fyllde den med matchtröjor, halsdukar och andra minnessaker.
Tre timmar innan avspark öppnar entrén och det var redan kö. Vi tog hissen upp till våning sju och välkomnades och eskorterades till vårt rum. Vi hade köpt biljetter där det ingick mat och dryck innan match. Vi var först på plats i vårt rum, här skulle flera andra som åkt med resebolag sitta. Vi blev presenterade för våra servitörer Richard och Mo, två unga grabbar med stort fotbollsintresse och United-hjärta. På TV kämpade Millwall och Blackburn om en plats i nästa runda av FA-cupen, matchen slutade 0-0 och fungerade mest som en lång uppvärmning till United-Chelsea. Vi erbjöds olika rätter men fastnade för en meny bestående av lax, stek och cheesecake.
En dryg timme innan match kunde vi inte hålla oss längre utan stegade ut till våra platser, Old Traffords läktare gapade tomma. Vi tog några obligatoriska bilder, både för att drömma sig tillbaka och för att skryta när vi kom hem. Vi såg nog löjliga ut, glädjen gick inte att ta miste på då våra leenden gick från öra till öra. Vi hade kommit till våra drömmars plats.
Nere på planen pågick uppvärmningen för fullt och i högtalarna spelades United-sångerna. Läktarna fylldes hela tiden på och det blev i princip fullt även denna tidiga kväll.
Speakern hälsade de bägge lagen och domarna välkomna in på planen och alla på läktarna reste sig upp och hälsade på sitt eget sätt framförallt de röda välkomna in på plan. Under spelarpresentationen utbröt ett öronbedövande jubel varje gång speakern presenterade en hemmaspelare. Den högljudda publiken som skapade en underbar stämning i matchen mot Real Madrid fick beröm av Rio Ferdinand. Publiken var på ett lika bra humör denna eftermiddag också.
Våra platser var högt upp på sir Alex Ferguson stand och vi hade en fin överblick över planen. Vi såg alla löpningar och passningsmöjligheter på ett sätt man inte är bortskämd med. United kontrollerade matchen på ett sätt man vant sig vid. De höll i bollen och lät Chelsea jaga och när läget gavs kom krossbollen och det var målchans. Det första målet var just ett sådant anfall. Javier Hernandez tog sig in i straffområdet och på en perfekt lagd krossboll avslutade han fräckt med en lobbnick över Cech i Chelsea målet. Arenan exploderade ett skönt måljubel. Nani kom en-mot-en mot en Chelsea försvarare vars enda möjlighet att stoppa Nani var att fälla honom. Wayne Rooney stegade fram för att slå frisparken som var snett utanför straffområdet. Tanken var nog att hitta en lagkamrats huvud men samtliga huvuden missades och bollen letade sig in i bortre hörnet och United hade en tidig tvåmålsledning. Måljublet var lika högt denna gång och det luktade seger lång väg. United skapade flera chanser i en bra första halvlek. Flera av chanserna kom när de båda kantspelarna Nani och Kagawa kom runt på kanten och med inspel hittade en av anfallarna. I uppspelen stressade Chelsea Unitedspelarna men de enda som blev stressade var åskådarna, Rio Ferdinand och Michael Carrick var väldigt lugna med bollen och stressade aldrig iväg långbollar utan tanke. United hade som sagt full koll på händelserna i första halvlek och i paus var det glada miner och glädje över att vi troligen skulle få se en segermatch.
I andra halvlek var de båda lagen förändrade. Chelsea bytte in Mikel och Hazard för att jaga mål och lyckades. Chelsea tog över matchen och började skapa chanser för reducering. Hazard lirkade sig genom de röda i försvaret och avslutade snyggt och plötsligt var det bara ett måls skillnad. När Ramires en stund senare på ett liknande sätt som Hazard tog sig genom försvaret och avslutade med ett lugnt och behärskat avslut blev det helt tyst på Old Trafford, det var nu helt utjämnat. United tvingades agera och bytte in van Persie och Welbeck för att jaga mål och säkra en plats i semifinalen. Det skulle inte bli någon större skillnad visade det sig. Det fina passningsspelet och kontrollen av matchen som vi fått se i första halvlek var som bortblåst. Ett bra passningsspel och stort bollinnehav är signifikativt för United men den här tidiga kvällen gick det inte att känna igen United. Kanske var det trötta ben efter Real Madrid matchen, eller kanske var det känslan av att allt redan var klart efter första halvlek som spökade. I slutet tvingades de Gea till en grym benparad som räddade United från förlust. Den omedelbara känslan när Howard Webb satte pipan till munnen var besvikelse.
Efter matchen samlades resebolagsresenärerna i sitt rum igen för att varva ner och låta köerna från arenan minska innan vi begav oss hemåt. Det som diskuterades var hur det kunde bli så här, det var mycket besvikelse. På TV visades lottning till semifinalen. Om United nu besegrar Chelsea på bortaplan i omspelet skulle det bli semifinal mot antingen Wigan, Blackburn eller Millwall, beroende på utgången i omspelet. Det kunde också bli en betydligt tuffare resa i Manchester City. När Wigan lottades mot Blackburn/Millwall begravde Richard huvudet i händerna och skrattade uppgivet, han var först att förstå Uniteds öde. Att de två Manchester-lagen eller Chelsea skulle mötas redan i en eventuell semifinal ansågs som ett skämt, att något av lagen i den andra semifinalen skulle spela final betraktades som löjligt.
Vi tog taxi till tåget och begav oss ”hem” till London. Vi fortsatte matchsnacket på tåget och när den största besvikelsen över resultatet och den andra halvleken lagt sig var vi ändå nöjda och glada över att ha fått så fina biljetter och fått se Old Trafford och Manchester United. Vi längtar redan tillbaka.
Har du en reseberättelse om ett besök på Old Trafford? Har du något speciellt minne från Drömmarnas Teater som du gärna delar med dig av? Skicka då texten till gustaf.granqvist@gmail.com. Allt kommer inte att publiceras men det mesta.
