Rise and shine, it´s a new world!
Det pågår ett krig i fotbollsvärlden. På den ena sidan står de traditionsfasta, nostalgiska, romantiserande aktörerna. På den andra sidan står verkligheten, den nya tidens ledare och talesmän. Den sistnämnda sidan består av agenter, den första av äldre män som inte vill släppa taget om en filosofi som sakta målas upp på väggen som den vackra tavla den skulle kunna vara. Frågan är, hur länge tänker Sir Alex hålla fast vid penseln?
När Zlatan Ibrahimovic lämnade Ajax lärde jag mig för första gången namnet på en agent. Visst, namn som Claes Elefalk och Patrik Mörk må ha sprungit förbi mig någon gång, men Mino Raiola var den första urtypen av den nya tidens agenter som jag fick upp ögonen för. Mannen var ett geni, en taktiker och en person som visste vad han ville ha och såg till att få det. Sådant kommer alltid att imponera på mig. Det Mino Raiola säkert också visste var sättet han började förändra världen på, fotbollsvärlden det vill säga. Han har blivit sinnessjukt förmögen på alla sina "omplaceringar" av spelare som nämnda Zlatan, Balotelli och omförhandlingar av kontrakt med spelare som Nedved. Han tog agenten från den undanskymda statistroll man en gång hade, till att stå i rampljuset sida vid sida med sin spelare. Glassandes i framgången, dyngsura av pengaregnet.
Den första riktigt märkliga kontakten vi United-supportrar fick med den nya tidens makthavare fick en fadd eftersmak. Jag var eld och lågor när Carlos Tevez var klar för United, men lätt skeptisk till hela kontraktet som andades fiffel. United ägde aldrig Tevez utan leasade honom som vilken BMW som helst och det här ledde oundvikligen till Carlos smeknamn, vårt förakt och det totala sveket. Bredvid Tevez satt hjärnan bakom allt, Kia Joorabachian, en man som inte flyr några medel för att tjäna pengar. Man kan tyck vad man vill om det, alla var inte överförtjusta när vi gick med i EU men det hände i alla fall. Kia gick inte med på något köp av Tevez till United, förmodligen handlade det om att klubben inte gav honom vad han ville ha, nämligen inflytande. Samtidigt som Carlos hamnade i United såg sig Joorabachian om efter andra vägar till makten och han behövde inte titta långt.
För i City fanns det en man med ohyggliga mängder pengar, människor som ville ta sig till toppen men lätt slokade av den senaste välgörarens misslyckanden. Kia tog dit Robinho, fick det inflytandet han ville ha och innan löven fallit av träden under 2009 så gjorde hans viktigaste adept flytten till de ljusblå. Skillnaden den här gången var att man faktiskt köpte argentinaren samtidigt som Kia tog någon diffus roll i bakgrunden. Det går inte att veta exakt hur mycket påverkan Kia Joorabachian har haft i Citys senaste framgångar, men visst har han funnits med och dragit i trådar och gjort det han är bäst på. Just det höll även Paul Stretford för ganska exakt två år sedan.
Paul Stretford ramlade in i den här världen tidigt och gjorde sig välkänd inför hela världen just sommaren/hösten 2010. Plötsligt skulle Rooney lämna och det var ingen som tvivlade på att Stretford låg bakom hela kalaset. Den gamla dammsugsförsäljaren gick nu upp man mot klubb mot man med såväl mäktiga Manchester United och självaste Sir Alex Ferguson. United hade aldrig varit den klubben som vek sig, framför allt hade Sir Alex aldrig varit mannen som vek sig, män från Govan viker sig helt enkelt inte. Men den här gången vände han på tavlan på kontoret, tittade ner på en lagupställning som tappat namn som Ronaldo och Tevez på kort tid och insåg vad som höll på att hända. Rooney fick stå skampåle inför alla fans, fick 1 miljon kronor extra i veckan för besväret och Paul Stretford behövde aldrig mer oroa sig för sin inkomst. Det finns ingen siffra på vad han erhöll i det här fallet, men han hade gjort det som ingen hade lyckats med. Han vann över Manchester United, han vann över Sir Alex Ferguson.
Om Jean-Marc Bosman fått namnge den dom som förändrade fotbollen radikalt i mitten av 90-talet, kan Stretford få stå staty över den senaste tidens utveckling gällande Uniteds spelarköp. Det såret han rev upp i United som klubb och dess rykte inom agentvärlden, det strös just nu med salt för varje spelare som det pratas om. Inte minst i de senaste fallen av spelarflykter, då jag närmast tänker på Ravel Morrison, Paul Pogba och Ezekiel Fryers. Tre av de bästa spelarna från det lag som vann FA Youth Cup 2011, ett lag som jämfördes till och från med det kultförklarade Class of 92, har nu lämnat United och Old Trafford. Tre spelare som var garanterade en ljus framtid i Englands största klubb, på Premier Leagues största arena, valde att söka lyckan någon annanstans och det bör skrämma varje United-supporter.
Ravel Morrison är ett fall för sig. Efter år av problem vid sidan av planen samtidigt som han levererade gudabenådade insatser på planen, skulle han plötsligt dra. United hade gett honom allt i form av stöd och support och även om det här inte föreföll av rena agentingripanden snarare än önskan om speltid, så är jag säker på att någon från Key Sports Management fanns med i bilden. Det är bara tankar, men visst låter det inte orimligt att Ravels agent insåg att det var nu eller aldrig man skulle tjäna några pengar på honom? Innan han åkt dit för något grovt var man tvungen att få honom till en annan klubb, med ett fetare kontrakt på bordet, för att säkerställa någon typ av ROI. Ravel hamnade i West Ham, blev avstängd lika snabbt p g a något Twitter-inlägg och är nu utlånad till Birmingham.
När Ravel väl lämnade stod Paul Pogba ensam kvar i rampljuset av framtidens sken. Fransmannen var tvärtemot sin tidigare lagkamrat ett föredöme vid sidan av planen, en ung man som aldrig gnällt öppet om sin situation och som fått gå igenom ett helvete för att hamna i United från första början. In kliver Raiola, ut klev Pogba. Efter ett år av förhandlingar, speltid i Premier League och kommentarer från alla håll och kanter blev han officiellt klar för Juventus för någon månad sedan. Det är svårt att vara arg på Pogba, det är bara en grabb som vill spela fotboll på högsta möjliga nivå, utan att behöva vänta på sin tur. Det är lättare att förstå varför det hände, nämligen Mino Raiolas intåg. Zlatans bästa vän och högra hand fick ta över en av Frankrikes största talanger, som satt på ett utgående kontrakt hos en klubb som redan tappat en av sina största talanger. Raiola såg sin chans, krävde en bisarr lön sett i United-ögon och tog sedan med sig grabben till Italien. Svårare än så är inte fotbollen, även om den är bisarrt svår att förstå.
Men ska jag välja någon av dessa tre som jag inte har någon förståelse för varför han valde att lämna så är det Fryers. För är det någon som kommer fram i rätt tid är det just han. United skriker efter en ersättare för Evra, ser sig om bak i ledet och ser Fryers. En ung talangfull vänsterback som har alla attribut för att lyckas, men ändå väljer att lämna för en mindre klubb. Visst, Tottenham är en stor klubb i England men inte i Uniteds storlek men man har något annat. Där finns chansen till speltid som säkert gjort sitt i valet av klubb, men där finns även viljan att våga chansa rent lönemässigt. Nej han får inget drömkontrakt men han får ändå tillräckligt för att känna att han betyder något för klubben eftersom han kostar något för densamma. Och kanske är det här den enkla logiken finns, vad behöver man betala för en talang som bara bevisat att han är just en talang?
Manchester United länkas samman med en hel drös spelare varje år, det är vi vana vid. Det man som United-supporter ändå alltid trott, är att vi är en klubb man vill gå till för att man vet att man kan nå framgång där. Den tiden rinner sakta men säkert ur våra händer och framtiden landar sakta men säkert i händerna på agenter snarare än klubbarna. Det finns egentligen inget rätt eller fel med det, snarare är det bara så att vi supportrar får rikta vår ilska över misslyckade nyförvärv åt ett annat håll och mot en person istället för en klubb som vägrar sälja. Eden Hazard och Lucas är spelare som mycket väl kunde ha hamnat i Manchester United, Lucas kan visserligen fortfarande göra det även om det ser ut som ett långskott. Dessa spelare har egentligen bara ett krav: Ta mig till en storklubb. Samtidigt finns det en agent som är ständigt närvarande, ständigt på jakt efter mer pengar i sin egen plånbok. Här och nu måste United välja vilken väg man vill gå. Visst, det finns något nobelt i att vägra betala pengar till agenter som redan tjänar på själva kontrakten som skrivs med spelare, det finns något vackert i att försöka stå upp mot den moderna transfervärlden. Men i samma skede som man gör det, går man med all sannolikhet miste om nästa Ronaldo, nästa Wayne Rooney, samtidigt som man förlorar spelare som redan finns i klubben med potential till att bli världsklass.
Det är vackert och beundransvärt att våga stå för sina principer. Men framgången finns i att alltid vara redo för förändring.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
Twitter: @ggranqvist
