Så nära...
Vi var sekunder ifrån guldet men Manchester City vände och vann i slutminuterna. Det känns overkligt, men i detta läge kan vi enbart gratulera lokalrivalen och se fram emot en ny säsong som förhoppningsvis blir lika spännande och oförutsägbar.
Vad fan är fotboll egentligen? En blandning av eufori och total bedrövelse? Möjligtvis. Vi gjorde det som krävdes, slog Sunderland på Stadium of Light. Segern var aldrig i fara. Matchen spelades av, vad gör ni nu Manchester City? Kollapsar ni eller blir det ligaseger på ett kokande Etihad Stadium som väntat så länge på detta? Misslyckas ni, eller ska lillebrorsan för tillfället ta över staden? Blir du kvar Mancini, eller skickas du tillbaka till Italien? Ja, ni vann. Så var det med den saken. Det kändes klart när Queens Park Rangers kvitterade och sedan gick upp i ledning, ingen trodde på detta. FC Bottlers skulle göra det igen, skjuta sig själva i foten när det gäller som allra mest. Men detta Manchester City påminner allt mer om Manchester United, sin lokalrival, för detta är en seger de Röda Djävlarna kunde stått för och ingen hade varit överraskad men det skulle ha känts lika bra.
Men där klev han fram, Sergio Aguero, precis när matchen på Stadium of Light tagit slut och man bytt kanal. Etihad Stadium exploderade, det var över. Totalt mörker, en chock som inte går att beskriva. For guds skull, hur kunde detta ske? Varför slog ni inte QPR med 6-0? Varför väntade ni till sista sekund, varför ville ni plåga oss? Känslan när man ena sekunden är ligamästare och nästa vunnit fuck all är en otrevlig sådan, och "otrevlig" är det bästa ordet jag kommer på just nu, men det förklarar inte riktigt besvikelsen. Men ni kanske såg den i Manchester United-spelarnas ansikten när publiken på Stadium of Light firade och bekräftade det värsta. Ni kanske såg det i de tillrestas ansikten när de insåg det vi alla fruktade men samtidigt inte trodde på, att Manchester City hade vänt och vunnit, inte bara matchen men Premier League 2011/12. Som jag lider med dem. Efter denna säsong. Utskrattade, hånade, men likväl var vi med hela vägen och slogs om ligatiteln, det kan ingen ta ifrån oss. Det är en bedrift att med skadesituationen, generationsväxlingen och Manchester Citys miljardbygge lyckas sluta på samma poäng som dem, och det är inte fy skam det heller, och detta är ingen ursäkt utan ett konstaterande. Manchester City ska ha all cred i världen för sin säsong men de sattes på prov och under vissa stunder kände de sig bedrövade så som vi gör idag och i slutet av dagen kan du fråga alla City-supportrar och alla spelare, ledare, tränare, klubbägare, schejker, de kommer säga detsamma: "Manchester United bjöd upp till dans", och det gjorde vi verkligen, men det räckte inte.
En ny utmaning väntar, det är en tuff sådan, likt Frodos färd till Mordor men han lyckades och det kan vi också göra. Denna utmaning heter Manchester City och detta hinder är ljusblått men vi kommer tillbaka. Kanske nästa säsong, eller säsongen därpå, men vi kommer tillbaka och då slår vi även tillbaka så det känns. Grattis Manchester City, återigen, grattis, ni vann ligan och kan glädjas över det, annat vore märkligt, men förvänta er fler strider som denna, fler "D-Days", mer glädje och mer sorg, för detta är väl fotbollen? En blandning av eufori och total bedrövelse. Idag känner jag ingenting annat än det sistnämnda. Imorgon? Vem vet, kanske revanschlust. Jakten har börjat Roberto Mancini. Jakten har börjat...
