Snillen spekulerar inför derbyt
Frågorna du alltid velat ha svar på
Med c:a 20 timmar kvar till en av årets höjdpunkter är det dags att höja temperaturen något. Förra året lyckades vår redaktör få en intervju med en anonym Unitedsupporter, men i år föll lotten på mer sansad person, nämligen Jens från United Roads-redaktion.
Måns: Tevez har varit kung och hatad i både United och City, men vem av klubbarna har egentligen mest orsak att hata honom?
Jens: Ja du, detta var en svår fråga. Egentligen har bägge klubbar stora skäl att känna avsky gentemot Carlos Tevez. I Manchester Uniteds fall rörde det sig om att argentinaren, av diverse skäl som brist på speltid, lämnade för Manchester City. Antingen var det av ren ”illvilja” eller helt enkelt för att de ljusblå erbjöd en bra lösning (stor satsning, saftig lön, etc), eller varför inte en kombination av bägge två. Hatad var han i Manchesters röda delar, även om det delvis mattades av med tiden och avskyn byttes ut till ett nöje att se honom bränna broar i City, något han i allra högsta grad lyckades göra. Jag får nog ändå påstå att hans svek mot Manchester City var större. Det har hänt förr att spelare går från en Manchesterklubb till den andra och således är det enbart en omoralisk handling, om än av stora mått. Carlos Tevez gick emot sina arbetsgivare, vägrade spela och golfade i ett halvår i Argentina medan Manchester City slogs, för första gången, i toppen. Hur han sedan blev förlåten av klubben, dock inte supportrarna, vet jag inte. Den situationen kan jämföras med Rooney-gate 1 och 2, fast klart värre, givetvis.
Jens: Du har ju blivit lite av en kändis på Svenskafans. Hur kommer det sig tror du?
Måns: Kändis vet jag inte, haha! Men jag gissar att folk uppskattar min klockrena analysförmåga, genuina kunskaper om engelsk fotboll och min förmåga att alltid vara neutral när jag skriver.
Måns: Fergie har gått efter lång tjänst och Mancini lyfter avgångsvederlag något år till. Båda lagen har ersatt med tränare utan några värdefulla meriter, men vem har egentligen ersatt tränaren sämst?
Jens: Det har nog Manchester City gjort, även om jag anser att David Moyes har BETYDLIGT större skor att fylla. I Moyes har vi en rutinerad räv när det gäller Premier League, samt det faktum att hans arbetsmetoder och värderingar väldigt mycket påminner om Sir Alex diton. Manuel Pellegrini är en högst kompetent tränare som ändå saknar det där lilla extra, i mitt tycke, och ska försöka banka in en helt ny spelidé i huvudet på spelare som dels har så olika bakgrunder men också inte spelat ihop särskilt länge. Fast med det sagt är ingen av dessa två tränare ett dåligt alternativ för respektive lag. Bara bra och mindre bra.
Jens: Vad betyder Manchesterrivaliteten för dig och hur stort är ditt förakt gentemot Manchester United? Rör det sig om ren avsky eller finns där en njutning av den växande rivaliteten grannarna emellan?
Måns: Lokalrivalitet och derbyn är det bästa som fotbollen har att erbjuda. United är United och tillsammans med de två lagen i La Liga och Bayern M står de för det som vi alla andra måste bekämpa, t.ex. skuldsättning, rovdrift på unga spelare, kommersialisering och tysta/tyska läktare. Fotbollen mår bra av fiendeskap och det är ingen hemlighet att jag njuter av den. Visst har derbyna fått en extra laddning när vi båda är topplag, men det var en speciell känsla när vi alltid var underdogs, även på hemmaplan, som jag verkligen uppskattade. Den biten kan jag sakna med dagens derbyn.
Måns: Utomstående har följt Rooneys äventyr med glädje. Gjorde sig omöjlig i Everton och fick en transfer, ville sedan flytta från United och blev som belöning bäst betald och gjorde ett nytt muntligt försök i somras. Trots detta har han hyllats efter att ha presterat på planen efter sommaren. Vad krävs egentligen för att han unisont ska buas ut av hemmapubliken?
Jens: Det krävs extremt mycket. Personligen tillhör jag den handfull Unitedfans som vill ha bort Wayne Rooney från klubben, vilket jag även varit tydlig med i GPs funderingar, Hetast & kallast, osv. ”Fool me once, shame on you, fool me twice, shame on me” brukar man säga. Här får dock Manchester United ta och skämmas tillsammans med Rooney. 2010 ifrågasatte engelsmannen tidernas bäste tränares ambitioner pga. en andraplats bakom Chelsea (en ynka poängs skillnad) och bad om nyförvärv och ökad konkurrens, fick det, spelade ner sig, bänkades och klagade på just detta – ökad konkurrens. Veckan som enbart borde handlat om Sir Alex Fergusons avgång kretsade i stor utsträckning kring Wayne Rooney. Han försvårade arbetet för David Moyes under hela sommaren och vägrade säga ett ord. För tio år sedan hade grabben varit arbetslös. Idag hyllas han som en hjälte. Jag har under många år ifrågasatt den väg Manchester United är på väg mot, bland annat som en anledning av hur lite the United Way kommit att betyda, hur kaptensbindeln blivit ett skämt och just sådant trams som med Wayne Rooney. Vissa hävdar att jag tjatar om och har en hang-up på Roy Keane. Må så vara, men det finns en anledning. Klubbmärket betydde mer då. Det var andra tider med Cantona, Irwin, Butt och gänget. Jag är minst sagt besviken över klubbens och fansens agerande under både Rooney-gate 1 & 2. ”Coleen forgave you, we won’t” löd en banderoll vintern 2010. Humor på hög nivå
Jens: Ditt bästa respektive sämsta minne från ett derby?
Måns: Finns så klart många bra och dåliga. Mitt eget sämsta minne är hemmaderbyt hösten 2000. City hade två raka uppflyttningar, stor framtidstro efter många usla säsonger och efter att ha värvat världens en gång bästa spelare Weah och nu var det dags att sätta Salford på plats för första gången sedan 1989. Tyvärr skruvade Beckham in en frispark (säkert feldömd) efter någon minut och sen hände inget mer av värde på hela matchen. Svårt antiklimax som följdes upp med ny nedflyttning och sparkad tränare.
Alla derbyvinter är däremot bra minnen, men om jag får välja två är det Keegans hemmavinst med 3-1 2002 där hjälten Goater satte Gary på läktaren och gjorde två samt första bortavinsten i ett derby sedan 1974 under Svennis (2008). Båda dessa vinster satte standarden för det arv som Mancini förvaltade så väl och som alla riktiga City minns och vårdar.
Måns: Genom tv-pengar, PL och CL har fotbollen kommersialiserats otroligt mycket sista 20 åren. United slår ständigt nya rekord i antal sponsorer och intäkter. Hur ser du på Uniteds roll i denna utveckling och var det bättre förr?
Jens: Jag är alltid nostalgisk av mig och har under de senaste åren kommit att sakna den ”gamla fotbollen” allt mer. Tider då sporten var ”manlig”, tacklingar tilläts, det fysiska spelet var en attraktion och instoppade tröjor en inte allt för exceptionell syn. Man kan givetvis påstå att Manchester United har på tok för många sponsorer, visst känns det så ibland, men samtidigt utgör dessa intäkter en stor del av den årliga omsättningen och så länge klubben rent ekonomiskt går bra med en familj hyenor som ägare är jag relativt nöjd. Manchester United har givetvis spelat en stor roll i den kommersiella fotbollen som ständigt omger oss nu för tiden, men även Real Madrid, Barcelona, Bayern Munchen och Manchester City. Det är trots allt inte vår arena som heter Etihad Stadium, säger jag med glimten i ögat.
Jens: Vad exakt betyder ”typical City” och är det i grunden en motsats till Manchester Uniteds oändliga mängd sena avgöranden och sjuka comebacks, d.v.s. att vika ner sig och ”bottla” det?
Måns: Ja, det är raka motsatsen fast utan domarinblandning. Typical City är att alltid lyckas haverera till slut och sumpa bra utgångslägen. Några exempel: åka ur som regerande mästare (38), åka ur efter att ha gjort 104 mål i ligan på en säsong (58), gå till cupfinal men sedan sparka tränaren via pressen dagen innan finalen och förlora med 1-0 mot sedan nedflyttade Wigan, åka ur mot Lincoln i ett dubbelmöte i ligacupen med 5-1 (96) eller tappa en åttapoängsledning i PL till ett åttapoängsunderläge under guldåret. Bottla är nog helt rätt uttryck. Att slå United hemma med 5-1 1989 och sedan inte vinna ett derby på 13 år är ett annat exempel. Även guldmatchen 11/12 mot QPR hade varit ett utmärkt exempel om inte det osannolika hade inträffat. Den matchen och cupförlusten förra året visar att uttrycket lever ännu.
Måns: United anklagas ofta för att få domarfördelar och Halsey har i sin självbiografi berättat om sina kontakter utanför matcher med Fergie. Är kritiken befogad och hur förhåller du dig till spelare som Young som notoriskt filmar?
Jens: Manchester United anklagas för sådant som ett resultat av den sanslösa framgångsvågen sedan tidigt 90-tal. Kort sagt har man varit en dominant faktor i England och detta har gjort att hatet mot klubben växt på alla håll och kanter. Jag har en teori om att ju större klubb ju fler domslut går din väg, och genom ren logik och observation kan denna teori backas upp. Att döma emot ett topplag innebär större konsekvenser (pressen, reaktionerna, etc) och därför tenderar nog Halsey & Co. att ofta välja den vägen. Vi ser samma sak i Spanien med Real Madrid och Barcelona. I Italien gynnas ofta Milan och ibland även Juventus. I England har det rört sig om Manchester United och Chelsea. Slump? Absolut inte. Det är dessa två klubbar som inhemskt och ute i Europa plockat in titlar de senaste åren. Sedan är det så att få lag har mer bollinnehav på offensiv planhalva än Manchester United, vilket resulterar i fler situationer där straffar kan ges. Angående Ashley Young avskyr jag hans filmande och finner det ovärdigt en klubb som indirekt ska vara den engelska förebilden. Det går helt emot David Moyes värderingar, det vackra i fotbollen men framförallt the United Way. Varför syndarna inte stängs av i efterhand vet jag inte…
Jens: Jag förälskade mig i Manchester United under tidigt 90-tal och har därför mer eller mindre aldrig upplevt motgångar utan endast framgångar. Som City-supporter, å andra sidan, är det först nyligen man etablerat sig som topplag. Finns det en speciell känsla av att vara en titelkandidat, att spela guldmatcher, medverka i Champions League, etc., när ni för endast ett par år sedan slogs för uppflyttning? Tar United-supportrar alla stora stunder för givet, medan ni lärt er värdesätta även de små ögonblicken med vetskapen om den enorma utvecklingen Manchester City gjort?
Måns: Visst är det en enorm skillnad. Jag inser att ni är extremt bortskämda och förstår att framgång samlat på sig en drös med ouppfostrade medgångssupportrar under den tiden. Framgång drar till sig icke önskvärda fans som följer spelare framför klubb och som inte kan något om historia och traditioner, det börjar vi själv märka och spärra på vårt forum. De sista tre åren är de enda framgångsrika jag fått uppleva under c:a 20 års tid och det är klart att det präglar inställningen jag har till City. Jag var inte ens särskilt besviken över cupfinalen förra året, trots att jag lagt ner pengar och tid på att åka dit. Rättvis förlust och en bedrövlig insats på plan. Som City har man därför fått lära sig att uppskatta de små glädjeämnena i livet som värvningar av Taibi och avgörande matcher mot Blackburn i division ett. CL har jag aldrig gillat i nuvarande format och det kommer nog ta tid innan jag blir upprörd över en utslagning i gruppspelet. Jag förväntar mig alltid nya katastrofer runt hörnet och det är nog inte Uniteds vardag sista 20 åren.
Måns: Jag har visserligen inte varit på Old Trafford, men det är ingen hemlighet att stämningen ofta är miserabel till skillnad från när United spelar borta. Kommer vi någonsin få uppleva en förbättring på er hemmaplan och hur ska problemet lösas?
Jens: Miserabel är ordet. Spelare växer alltid av att lira framför en duglig supporterskara, vilket sällan är fallet på Old Trafford. Däremot har man ligans tveklöst bästa bortafölje, vilket jag personligen fick uppleva mot West Ham borta i april (2-2). Det var ett minne för livet. Dessa fans bidrar starkt till att Manchester United ofta spelar upp sig på bortaplan och lyckas vända matcher även när motvinden är som värst. Kollar man tillbaka över de senaste åren har stämningen på Old Trafford blivit sämre och sämre. Förr i tiden var den kanon, men nu ganska bedrövlig. Dels har Manchester United som ett resultat av framgångarna fått betydligt fler ”average fans” som inte kan låtarna. Dels är kraven så höga att när vi inte leder brukar det vara tystlåtet och dels låter det bara överdrivet dåligt när bortafansen skapar tryck. Nu har man tänkt introducera en sångsektion till matchen mot Real Sociedad om drygt en månad. Kan bli spännande, men i grunden tror jag det handlar om Manchester Uniteds fans. Finns ju en anledning till att Stretford End alltid bidrar till stämning. Dessvärre gör en sektion sällan extremt mycket skillnad. Åtminstone inte på drömmarnas teater.
Jens: Slutligen, har det faktum att Manchester City köpt sig till toppen, vilket vi får erkänna har varit fallet, påverkat din bild av klubben? Ser du någon form av brist på moralitet i det eller menar du att metoderna ifrågasätts av vissa men ni är där ni är och det är bara för övriga att acceptera?
Måns: Jag är inte alls bekväm med den nuvarande utvecklingen, men som fotbollsvärlden ser ut nu går det inte att slå sig in i toppen utan externt kapital. Därför är FFP än mer beklämmande eftersom vi inte kommer få se någon upprepning av vår seger 11/12 eller Blackburns ligavinst under 90-talet framöver. Det finns ingen tid att bygga ett lag till toppen innan det köps sönder eller toppspelarna tvingar sig bort längre. Svenska lag kommer aldrig vinna EL eller gå till semi i CL igen. Jag förstår kritiken mot rika shejker och sportbutiksägare, men alternativet är La Liga/Bundesliga eller en stängd liga ala NHL. Fotbollen tjänar på utmanare, vem bryr sig om spanska ligan nuförtiden och som inte är under 18 år? Arsenal försökte köpa titlar med externt kapital på 80-talet och helt plötsligt ska de nu spela moralens väktare och håna oss trots att vi finansierat köpet av Özil. Sänk biljettpriserna så kan vi börja diskutera på allvar. Bitter? Ja, jag är ju City men det var heller inte vi som startade utvecklingen.
