I gråzonen med Dele Alli
När jag ser Tottenham Hotspurs talangfulle mittfältare Dele Alli spela fotboll blir jag lite irriterad: i alla fall utåt sett. I smyg dras jag till honom. För är man en Arsenal-supporter, som jag, så ska man inte gilla Dele Alli, det är jag fullt medveten om, därför är jag ofta väldigt försiktig med att berätta om den känslan jag nedan tänkt berätta om.
Dele Alli är i grunden rätt enerverande, i alla fall för motståndarna: han sparkar bort bollen för att slösa bort tid när Tottenham leder; ger ut efterslängar och småknuffar för att skapa reaktioner hos motspelare; hånar motståndarnas fans på olika kreativa (och okreativa) sätt; och gör små precisa tunnlar som jag tycker är direkt oförskämda. Kanske inbillar jag mig lite, men jag får känslan att han gör allt detta med ett dolt leende, att han liksom tänker retfulla tankar då han utför dessa aktioner.
Men hans irriterande sätt är också därför jag attraheras av honom. Idag fyller han 22 år, och även fast jag upplever att han är lite annorlunda idag, kanske något mindre het, än vad han var då han slog igenom 2015, så finns den där mörka, men ändå kittlande och spännande, energin kvar i honom då han rör sig ute på fotbollsplanen.
Efter en träningslandskamp mot Tyskland våren 2016 skrev den legendariske Manchester United spelaren Bryan Robson i en krönika: ”Om jag spelade mot Alli skulle jag sparka ner honom. Han har det där fräcka sättet som gör att han slänger iväg bollen när du är på väg att plocka upp den eller sparkar iväg den ett par meter.”
Den känslan Robson beskriver ovan är nog inte ovanlig bland de som observerar Dele Alli, men den där gråzonen som Alli spelar i är väldigt intressant för mig, den där han synar motspelares mentala styrka genom att provocera dem, men gör det inom vad reglerna tillåter (oftast).
Jag försökte tänka på vem Alli var lik, för jag visste att det var någon figur, fiktiv eller verklig, som fått mig att känna liknande känslor tidigare. Jag sökte spänt runt på nätet i jakt efter denna figur, och efter alldeles för mycket mållös research så kom jag fram till vem. Snurre Sprätt. Det är så självklart. Den tecknade haren Snurre Sprätt är allt det Alli är. Han är ”street smart”. Han är irriterande, provocerande, och han har väldigt liten respekt för auktoriteter. Och på samma sätt som man har haft empati för Allis motståndare (som till exempel Mark Noble och Nenad Tomovic), så har alla människor med ett hjärta haft djup empati för Sprätts ärkefiender Daffy Anka och Helmer Mudd i åtminstone någon situation, där man känt att Sprätt gått från retning till något som liknar mobbing. Det finns otroligt många likheter ju mer jag tänker på det, verkligen, vilket gör att jag nästan får känslan av att Snurre har tagits sig till den icke-tecknade världen och nu styr Allis själ (skulle Alli ses knapra morötter i halvtid under match någon gång kommer jag offentligt gå ut med denna konspirationsteori).
Det verkar vara så att det är en fördel, både i den tecknade och den verkliga världen, att ibland vara som Snurre och Alli, de som är mästare på att få andra ur balans, vilket gör att de ofta får det sista ordet (och sista skrattet). Jag inser att de lever i en moralisk gråzon, men den zonen är intressant för mig att utforska, att kalibrera mig fram i, för det är inte glasklart var jag själv befinner mig. Men då jag tittar ner på min vänstra underarm ser jag en tatuering med ett hjärta som omringar en anarki-symbol, så på något sätt finns ändå en dragning mot de som böjer på regler, mot Snurre Sprätt-typer som Alli. Deras sätt att vara på har potentialen att sätta igång befriande processer inom mig själv.
Min tanke är att det borde finnas ett Dele Alli-kort för oss vanliga människor, vi som är lite rädda för att uppfattas som osköna, ett som vi kan spela då vi, till exempel, vill spruta grädde runt hela bordet på en jobb-fika för att se om det kan leda oss till en intressant känsla. För spelar man Dele Alli-kortet då förstår alla att den här personen behövde testa regler, de sociala konventionerna, de som vi dagligen förhåller oss till, i hopp om att lära sig något viktigt om livet på den andra sidan av gränsen (givetvis måste det finnas en maxgräns för hur många gånger man får spela kortet – jag tänker mig kanske en gång varannan vecka?). Det är viktigt att alla tar Dele Alli-kortet på allvar, annars är det lätt att det blir missämja mellan människor som ser olika på kortets giltighet.
I eftermiddag ska jag iväg och spela fotboll i Vasaparken. Och jag ser det framför mig: förmodligen kommer jag rycka i ett par tröjor och flina lite lätt åt mina motståndare; få dem att se rött. Och då, när de är i sitt lilla mentala kaos, slå en läcker förnedrande tunnel och lite lätt höja på ögonbrynet så att de förstår att jag är medveten om min överlägsenhet. En odräglig vision, jag vet, men det kittlar till i mig då jag tänker på den, för det känns som jag kan komma undan med det beteendet, för blir mina motspelare irriterade och eventuellt vill kapa mig bakifrån kommer jag lugnt och behärskat förklara innebörden av det revolutionerande Dele Alli-kortet som jag nu kommit på, alltså att jag för min spirituella utveckling behövde få vara i den där gråzonen ett litet tag, och att det därför är ett felbeslut att försöka underminera mitt odrägliga sätt just då.
