10 Years Goes Quickly...........
when you are having fun
När jag såg min kära Stoke City spela mot Man. U förra veckan, nämnde kommentatorn att det var 10 år sedan Wayne Rooney gjorde sitt spektakulära mål mot Arsenal. Då var han endast 16 år gammal och målet han gjorde i sista minuten (ett skott från långt hål) förde den unge mannen in i rampljuset.
Jag minns matchen extra väl eftersom det var den första matchen jag såg på min nya inköpta boxer. Kortet (som jag hade köpt från en kompis brors flickväns farbror för 400 spänn) skulle ändra mina möjligheter att se direktsänd fotboll. Det var helt fantastiskt: nu var det matcher nästan varje dag.
Men när jag hörde att det var för 10 år sedan, blev jag chockad. Hade det verkligen gått 10 år av mitt liv. Vad har jag gjort under dessa 10 år? Jag bodde i samma hus och hade i stort sätt samma arbete. Jag hade samma ”kärring” men visserligen hade jag bytt bil (ibland önskar jag att jag hade behållit bilen och bytt kärringen ha ha). Förr, var 10 år en evighet, nu känns det som ett par veckor.
Sedan började jag tänka tillbaka till hösten 2002 och insåg hur läget var med mitt lag: Stoke City. ”Vi” spelade i division 1(dagens Championship). Laget blev uppgraderat våren innan efter 4 år i Englands tredje högsta division.
Konstigt var att trots uppgradering sparkade laget sin tränare: Gudjon Thordarson. Den nye mannen som fick förtroende var en ung lovande kille som hette Steve Cotterill. Cotterill som aldrig hade varit en jättestjärna själv sågs som en framtidsman när det gäller tränare.
Laget fick en hyfsad start till säsongen och efter 12 matcher låg laget cirka på mitten av tabellen. Alla var rätt så nöjda med utvecklingen och hoppades att laget kunde etablera sig ett par år innan det var dags att ta steget upp till Englands elit.
Sedan ändrades allt.
Sunderland som hade börjat säsongen uselt kickade tränaren Peter Reid. Mannen som tog över var f.d. Leeds tränare: Howard Wilkinson. Jag kommer ihåg att jag läste detta på text TV men det var den sista meningen som fick mig att tappa hakan. Det stod: Wilkinsons hjälptränare kommer att bli Steve Cotterill som kommer från Stoke City.
Jag, liksom alla Stoke fans, var paff. Hur kunde detta hända? Efter endast 12 matcher hade karln sagt upp sig. Vilken förrädare. Nu var vi tvungna att leta upp en ny tränare: den tredje på 5 månader.
Laget påverkades negativt givetvis. De följande 3 matcher: Wolves, Shef. Utd. och Rotherham slutade med förlust. Men nästa hemmamatch mot Watford sågs av bl. an. f.d. Ipswichbacken George Burley som väntades skriva på kontraktet och därmed blir den nye tränaren direkt efter matchen.
Men Stoke förlorade igen. Burley blev nog inte imponerad av vad han såg och valde att inte skriva på. Stoke fans visste inte om de skulle skratta eller gråta.
2 dagar senare meddelade klubben att de hade hittat en ny tränare och han hette Tony Pulis. Den för många okände mannen hade varit arbetslös i 2 år sedan han hade fått kicken från Portsmouth.
Jag sa som de flesta: ”Klubben är så desperat att de tar vem som helst”. Och laget fortsatte att förlora. De följande 4 matcher slutade med en förlust. Nu hade laget förlorat 8 matcher i rad och låg på nedflyttningsplats.
Den sista dagen i november fick vi äntligen poäng igen. Laget lyckades få 1 – 1 borta mot ett av Pulis gamla lag: Gillingham. Dock skulle det dröja tills den sista lördagen i december för att få en vinst.
Laget mötte Sheffield Wednesday hemma i en match som sändes på TV4. I en mycket underhållande match, lyckades islänning Brynjar Gunnarsson trycka in segermålet i den sista minuten. Matchen slutade 3 – 2; äntligen 3 poäng.
I tabellen var det 4 lag som var avhängda: Grimsby, Brighton, Sheffield Wednesday och Stoke. Redan i januari var det uppenbart att 3 av dessa lag skulle ramla ner. Men frågan var: vilket lag skulle rädda kontraktet?
Under våren ändrades platserna av dessa 4 lag jämt och ständigt. Det var omöjligt att säga vilket lag som skulle överleva. Det såg dystert ut för oss Stokies när vi fick stryk 6 – 0 borta mot Notts. Forest men endast 4 dagar senare tändes hopp igen när Walsall besegrades med 1 – 0.
Sedan hände något som helt klart var avgörande. Stoke City lånade målvakten Mark Crossley från Middlesborough. Mannen spelade endast 12 matcher för Stoke men han var helt avgörande för vilket lag som skulle undvika att ramla ner.
Det började på hans debut mot topplaget Ipswich Town (också en match som gick på TV4). Han var helt outstanding och anledningen att vi fick en viktig pinne (matchen slutade 0 – 0).
Man kan säga att han började briljant men blev bättre för varje match som spelades. De sista 11 matcherna släppte han endast in 6 mål (och 3 var i samma match). Han gjorde omänskliga räddningar match efter match och mycket tack vare honom kunde laget säkra sitt kontrakt när Reading slogs 1 – 0 i den sista omgången.
För mig är Mark Crossley en glömd hjälte när det gäller Stoke City. Om laget hade ramlat ner igen är jag tveksam till att laget skulle spela i Premier League idag.
När säsongen var slut, försökte Stoke köpa honom loss från Middlesborough men de ville ha £500 000; något som var alldeles för mycket för Stoke City då. Crossley skrev på för Fulham istället.
Ibland tänker jag vad skulle ha hänt om Cotterill hade stannat eller om Burley hade tagit jobbet? Skulle Stoke City har upplevt den framgång som de har nu?
När det gäller Cotterill (som kallas Quitterill av Stoke supportrar) kan man inte påstå att de senaste 10 åren har varit så lyckosamma. Efter endast 20 matcher med Sunderland fick han kicken. Sedan har han också lyckats fått kicken från bl. a. Burnley och Notts. Forest.
När det gäller Burley är det ännu värre. Skotten har tränat ett antal lag men utan markant succé. Han har fått kicken från bl.a. Crystal Palace, Skottlands landslag och Apollon Limassol från Cypern.
Nu är Tony Pulis ett välkänt namn när det gäller engelsk fotboll medan Quitterill (ursäkta Cotterill) och Burley båda är arbetslösa.
10 år har gått: en hel del har faktiskt hänt.