Who the Hell are Blyth Spartans?
Tyvärr vet jag
Jag blev påmind (tyvärr) av min lillebror Dave (vår man på plats) att det var 30 år sedan vi fick stryk av amatörlaget Blyth Spartans i FA cupens fjärde omgång. Herregud tiden går snabbt, det känns som bara igår sedan den hemska kvällen.
1978 var Stoke City i en svacka, de bästa spelarna hade sålts och laget befann sig i division 2 (dagens Championship) sedan vi åkt ur den högsta divisionen året innan. Trots en hyfsad inledning på säsongen var laget nu (februari `78) ur form och utan självförtroende. De hade ingen tränare hellre, George Eastham hade fått kicken 2 veckor innan.
Men vi var kvar i FA cupen och Stoke skulle faktiskt skriva historia, som det första laget någonsin att nå femte omgången utan att möta ett proffslag. (Omgången innan hade vi slagit amatörlaget Tilbury 4-0 hemma) och nu väntade ett amatörlag till, t.o.m. på hemmaplan. (vilken drömlottning vi hade fått)
Vintern ´78 var kall och många matcher blev uppskjutna men måndagen den 6 februari kl.19.30 var det dags att möta Blyth Spartans på Victoria Ground. (Blyth är ett litet samhälle 2 mil norr om Newcastle-upon-Tyne förresten, dvs. geordie boys). Stokes tillfällige tränare den här dagen var Alan A´Court.
Matchen hade fått ganska mycket uppmärksamhet i massmedian av ett par anledningar; för det första spelades matchen på en måndag (ovanligt då) samtidigt som Blyth var det sista amatörlaget kvar i turneringen och för det andra, om jag kommer ihåg rätt, var att Blyths representant i Parlamentet vägrade åka ner till London för ett möte med regeringen. Han valde att se matchen istället. (fick säkert fler röster för det beslutet)
Jag bodde på andra sidan av Birmingham och hade jobbat till kl. 17.00. Jag minns att jag körde min gamla hundkoja för allt den var värd för att hinna till matchen i tid. Jag hann precis, men vilka långa köer det var för att komma in på min favoritplats bakom målet. (Boothen End) Cupen och all uppmärksamhet hade väckt mångas intresse. Publiksiffran skulle bli hög. (mycket högre än genomsnitt) Jag insåg att jag skulle missa minst en kvart, så jag bestämde mig att se matchen från bakom det andra målet (The Stoke End). Där gick det mycket snabbare att komma in. När jag tänker tillbaka inser jag nu att just denna match var den enda (av hundratals) som jag såg på Victoria Ground som jag stod på The Stoke End.
Spelarna sprang ut, nu var jag mitt bland Blyth supportrarna och som de viftade sina grön/vita halsdukar och skrek på sin kända geordie dialekt. Jag kommer ihåg att jag kände igen deras vänsterback Guthrie som hade spelat för Sunderland 5 år tidigare i FA Cup finalen när de överraskande slog Leeds Utd. Men det var lugnt vi skulle lätt köra över dessa glada amatörpojkar från norr.
Men så klart, det blev inte så. Blyth tog ledningen och ledde 1-0 i halvlek. Pirrigt. Dock började andra halvlek bra för Stoke. Ett mål av Viv Busby och sedan ett från en ung Garth Crooks vände matchen, nu ledde vi 2-1. Nu var allt lugnt igen. Alla Stokies sjöng om Wembley, (Oavsett vilket lag vi skulle möta i nästa omgång, detta var vårt år). Men livet som en Stoke City supporter är aldrig så lätt. Sedan hände det som aldrig skulle kunna hända, först kvitterade de och med 2 minuter kvar, gjorde de 3-2. Innan jag visste ngt. var matchen slut. Vi var utslagna av ett amatörgäng. Jag var fullständigt förkrossad. Hur kunde det hände? Och här stod jag mitt bland alla de firande, galna Blyth supportrar. Det var en hemsk upplevelse för en ung, snäll pojke. Jag kände tårar i mina ögon.
2 saker som jag kommer ihåg efter matchen var;
Att Stoke fans sjöng långt efter slutsignal ”Greenhoff, Greenhoff” trots att han hade lämnat Stoke 16 månader innan. (men alla vet att han själv inte ville lämna föreningen, utan han var tvungen) Rykten gick att han var på plats och snart skulle bli vår nya spelande tränare.
Den stämning som skapades på parkeringsplatsen när alla Stokies skulle köra hem, här var de arga och ingen lämnade företräde. Här bröt aggressiva gräl ut mellan Stokies, givetvis pga. all besvikelse.
Jo, en hemsk dag för alla Stokies, och även om vi har fått stryk av amatörlag sedan dess (Telford `91 och Nuneaton ´00) kändes det mycket värre just den kalla, februarikväll för 30 år sedan. (let´s face it you never forget your first time do you?)
Vad hände sedan? Det vill ni säkert veta.
Blyth Spartans lottades mot Wrexham borta i nästa omgång och fick 1-1. Omspelet spelades på St. James Park inför 42 000 betalande supportrar, men Wrexham vann och sedan dess har det varit ganska tyst om föreningen. Dock fick en av deras spelare Alan Shoulder efter att de var utslagna ett proffskontrakt av just Newcastle Utd. och han spelade A-lags fotboll under några år. (omöjligt i dagens fotboll eller hur?)
Greenhoff blev inte spelande tränare för Stoke utan jobbet gavs till Alan Durban som jag måste säga gjorde ett gediget arbete och redan nästa säsong (´78-´79) hade vi vunnit vår plats tillbaka i den högsta ligan.
Alan A´Court (mannen som ledde Stoke den där dagen), var är han idag? Jag måste vara ärlig och säga ”jag har inte den blekaste”.
