Missa inte flyget på Stansted.....

Här kommer en reseskildring av en Stoke-supporter från Falkenberg, Lars-Gunnar Perlinger.

Missa inte flyget på Stansted… en liten reseskildring

Jag, min bror Svenne (West Ham), hans son Johan (Wolves), min fd svärfar Ulf (West Brom) och dennes son Andreas (han vet nog inte själv, men han köpte en Stoke-halsduk) hade sedan sensommaren 2006 planerat och bokat en resa till England helgen 9-11 mars 2007, för att titta på fotboll. Resan dit gick som planerat på fredagskvällen och på lördagen var vi i Stoke och tittade på när de spelade mot Southampton. Det var en härlig upplevelse att äntligen få se insidan av the Brit.

Vi besökte puben som låg utanför arenan, och även om motståndarna har likadana färger, tog man ju inte miste på vilka som hörde till Potters. Jag råkade hamna i baren bredvid en bortasupporter och vi kom att språka om deras svenska inslag i laget, och han lät mig förstå att de saknade en viss Anders Svensson väldigt mycket. Dessutom saknade de den skadade högerbacken som de kallade för Jesus (Alexander Östlund).

Jag stod på kö att beställa in öl efter honom och medan vi prata utbröt det slagsmål en bit bort. När detta hade lugnat ner sig var det min tur att beställa, men tji fick jag. P.g.a. slagsmålet vägrade de sälja mer öl. Vi fick vandra därifrån och tog oss in på arenan och vi törstiga själar hittade vår öl där.

Eftersom det snart är ett år efter matchen jag skriver är det svårt att återge några detaljer kring själva spelet. Southampton tog i alla fall ledningen i första halvlek, men Stoke hann utjämna innan halvtid. I andra tryckte vi även in tvåan och slutresultatet skrevs till 2-1, en rättvis seger. Jag har glömt målskyttarna, men den i Stoke som imponerades mest på mig var Carl Hoefkens.

Därefter tog vi oss till Wolverhampton där vi hade vårat hotell och där vi skulle titta på en annan match på söndagen mellan Wolves och West Bromwich. Detta är, som säkert många vet, ett hett derby och matchen skulle därför börja kl.12.00. Lagen hade mötts tre veckor tidigare i cupen och det hade varit upplopp efter den matchen. Vårat flyg skulle gå kl.18.00 från Stansted, som ligger c:a två timmar från Wolverhampton och vi visste därför att vi skulle komma i tid, eftersom matchen slutade strax innan kl.14.00.

På lördagskvällen gjorde jag och Andreas ett nattklubbsbesök i de centrala delarna av stan, och döm av undertecknads förvåning och njutning när de plötsligt spelade Queens ”Don´t Stop Me Now” till allas jubel. Hade inte funkat i gamla Svedala…

På söndag förmiddag började vi gå från hotellet mot Molineux Ground och det märktes att det var derbystämning på stan. Det kryllade av gulklädda poliser. Självklart var jag nyfiken på kommenderingens storlek och kom därför att språka med några av kollegorna. Kommenderingen omfattades av 600 konstaplar och när jag berättade att vi har som mest 40 man när Haamstaau beekou möter de stora lagen (läs DIF), trodde de knappt sina öron.

P g a stämningen kände jag mig nödd och tvungen att ikläda mig en Wolves-halsduk. I rent preventivt syfte mot att bli nerslagen, men det känns väl som en av de värsta förnedringarna jag upplevt. Har sedan skänkt denna halsduk till en spelbutik i Falkenberg, tillsammans med den matchtröja jag erhöll vid mitt besök ett år tidigare (den uteblivna matchen). Värst var det för Ulf som är West Brom-supporter, som fick ikläda sig likadana plagg.

Matchen drog igång som planerat kl.12.00 och det har sagts förr, men kan sägas igen – jag har sett många derbyn på Råsunda, men det är ingenting jämfört med en match i England. Det är en upplevelse, oavsett om man är fotbollsintresserad. Jag hade fullt sjå att hålla reda på Ulf för att denne inte skulle skrika vid fel tillfällen, men han höll sig förhållandevis lugn. Och ingen begrep ju vad han sa… Jublet visste inga gränser på läktarna när Wolves gjorde 1-0 i matchens slutskede.

Strax före 14.00 var matchen över och vi kom helskinnade därifrån och gick mot vår hyrbil, för att styra kosan österut mot Stansted. Men här börjar problemen… Polisen vägrade låta oss köra därifrån, eftersom de var rädda för upplopp. Vi började titta på klockan och fundera på hur länge vi kunde vänta. Senast 17.20 var vi tvungna att vara på flygplatsen och när klockan började närma sig 15.00 började vi bli lite oroliga, varför jag tog beslutet att resonera med mina engelska kollegor, om att vi missar vårt flyg om vi inte får köra snart.

Detta tog skruv och till sist kom vi iväg. Ut på motorvägen och fullt blås mot flyget, till vänster om vägens mitt. Strax före 17.00 närmade vi oss och då återstod även att tanka upp bilen innan vi lämnade den åter. När vi väl gjort detta och vi kom fram till Stanstead var klockan 17.10-17.15. Svenne, som körde bilen, släppte av oss och vi sprang till incheckningen, medan han lämnade bilen. Vid incheckningen var vi väntade, men när vi sa att vi väntar på den femte personen, sa de att han kommer inte att hinna med flyget. Redan svettiga blev vi än mer rastlösa, när vi inte såg röken av honom. Till sist dök han dock upp i bortre ändan av den enorma byggnaden och vi hann med att checka in alla fem. "Gate 43" sa mannen vid incheckningen och dessa ord fastnade på ett förödande sätt i min skalle.

Efter att ha passerat säkerhetskontrollen och inhandlat whiskey och parfym var kl.17.41. Dags att dra sig mot gaten. Jag hittade Ulf och Andreas som sa att man tagit undan Svenne i säkerhetskontrollen för att kolla hans väska. "Vi sticker till gaten" sa jag och fick med mig de båda andra i mitt följe. Vi småsprang dit och när vi kom fram var det oroväckande tomt vid Gate 43. Dessutom stod det "Dublin" på skärmen… Jag kollade på boardingkortet och fick till min fasa se att det stod Gate 36. "Var f-n ligger den?"

Det visade sig att den låg i flygeln mitt emot och vi började springa tillbaka, mot allt folk som var på väg mot gaterna. Vi fick nästan slå oss fram. När vi kom fram till huvudbyggnaden visade det sig att man var tvungen att åka tåg till Gate 36. Detta tåg slog igen sina dörrar mitt framför näsan på oss. Vi fick vänta på nästa tåg som skulle komma om ett par minuter, vilket kändes som tio. När detta kom var klockan gott och väl 17.55. Tåget malde sakta fram och när vi väl kommit av och sprungit fram till Gaten var hon två minuter i, och vi fick beskedet att Gaten var stängd. Efter att jag högljutt svurit en längre ramsa, framförde jag till mannen att jag ville veta om min bror var med flyget och fick svaret: "You were the only three persons who didn´t got onboard". Där ser man… jag får nog ringa chefen och be om semester i morgon.

Nu kunde vi inte komma därifrån (man kan bara gå till gaten, tåget går inte andra hållet), men vi skulle få hjälp senare. När vi suttit på det enda matstället och lagt ut pengar på öl och mat i 2,5 timme gick vi och fråga när vi fick komma tillbaka. Vi fick hjälp ganska snart och mannen sa att där går inga mer flyg till Göteborg förrän nästa dag, men vi fick vara beredda att betala £50 för att boka om biljetterna. Vi tyckte det lät överkomligt och tågade inte fullt så nedstämda tillbaka med mannen.

Vid biljettluckan var beskedet dock ett annat. Det gick ett flyg till Göteborg på morgonen, men det fanns endast två platser. Det gick inga mer lediga flyg till Göteborg den dagen… Kvinnan i luckan frågade om vi inte kunde flyga till Stockholm istället, men det kändes lite långt bort. Hon frågade om vi kunde tänka oss Malmö och det lät bättre, även om jag hade bilen i Göteborg. Det fanns tre platser kvar till Malmö kl.19.20 nästa kväll! Till det facila priset £185, vilket motsvarar 2.500:-. Det var inte mycket att välja på. Bara betala och se glad ut och ringa chefen om ytterligare en semesterdag (jag måste ju hämta bilen i Göteborg).

Vi gick sedan och tog ytterligare någon öl för att resonera om hur vi skulle tillbringa natten. En natt på flygplatsen går ju an, men inte 25 timmar. Vi frågade i hotellinformationen och blev erbjudna ett rum för oss tre på Radison för typ 5.000 spänn. Kändes inte riktigt aktuellt. Då sa mannen att han kunde erbjuda oss ett för £100 (1.400:-), för alla tre, vilket lät rimligt. Vi var dock tvungna att betala kontant till mannen som skulle komma hämta oss. Okay, sa vi och han började ringa någon kompis. Efter en stund dök det upp en hyfsat välklädd, leende polack, dryga 30 år med dålig tandstatus. Vi skulle bara gå ut till hans "friend" som hade bilen utanför. Denna framfördes av en mycket välväxt man med arabiskt utseende. Vi började fundera på vad vi gett oss in på, men iväg gick färden och vägarna blev smalare och smalare. Till sist svängde vi in på en grusväg och vi satt och resonerade hur vi skulle övermanna dem om de tog till våld. Men det visade sig att vägen ledde fram till ett litet hotell, där vi i och för sig var de enda gästerna.

Nästa dag körde de tillbaka oss till flygplatsen och vi kom med flyget till Malmö, där Ulfs fru hämtade oss. Tisdagen fick jag, som sagt lägga på att resa till Säve för att hämta min bil.

Det blev en lång berättelse. Ändå har jag utlämnat många detaljer, såsom kollegor och andra bekanta som skulle ringa och visa sin skadeglädje över vår fadäs, larmcentralen som ringer och säger att min dotter löst ut larmet hemma, upplevelsen att vara utan snus en längre tid, utskällning av vakt vid kön till säkerhetskontrollen för att jag trängde mig. Sen kände man sig ungefär lika ren som i lumpen - min väska hade flugit till Göteborg med min bror.

Whiskeyn torde vara den dyraste jag någonsin inhandlat, men jag hade aldrig fått uppleva Little Hallingbury och dess mysiga pub om inte detta hade hänt. Och vi hade underbart väder på måndagen, nästan 20 grader och sol.

Lars-Gunnar Perlinger