What a load of Balls!
dagarna jag hoppades att Stoke skulle få stryk
Den 9 november 1989 var en mycket märklig dag i världen, en fantastisk dag egentligen, kanske om man tittar tillbaka historiskt var det den största dagen i mitt liv. Det var datumet Berlinmuren föll. Jag glömmer aldrig de bilder som visades på TV, när familjemedlemmar kunde enas efter nästan 30 års förtryck. Folk grät av glädje. Jag var faktiskt i England just denna vecka, skulle visa upp vår äldsta dotter för farföräldrarna. När jag besökte puben på kvällen märkte jag att stämningen var annorlunda, nästan elektrisk. Nu var det slut med kallakriget, nu ska alla vara glada och lyckliga för resten av våra liv. Slut med kommunisterna, folk är fria! Alla var så hoppfulla för framtiden. (om de bara visste) Men inte jag,jag var ledsen……låt mig förklara.
Lördagen innan (4e nov.) hade Stoke City fått stryk igen, säsongen hade början bedrövligt, vi låg sist i tabellen (gamla division 2). Att få stryk är en sak, men denna gång var det 6-0 borta mot Swindon Town (pinsamt). Stoke tränades av den gamla landslagsmannen Mick Mills, han hade haft jobbet sedan ´85 och trots en hyfsad inledning (ge mig tid var hans klassiska uttal) var det dags att ge honom kicken. Jag kommer ihåg att vi hade en lång center som var så dålig att det inte var sant. Mike Bamber hette han och just mot Swindon lyckades han göra självmål. Det kunde, bara kunde inte bli värre. (but oh yes it could.)
Mindre än 3 veckor innan hade Mills i en desperat satsning anlitat en ny hjälptränare som skulle vända saker och ting upp och ner till vår fördel. Bra idé men…tyvärr hette denna man Alan Ball.
Alan Ball var visserligen en hyfsat duktig fotbollspelare, som han gärna berättade, hade han vunnit VM ´66 med England. (jag vet inte hur många gånger jag har hört han nämner detta) men han var aldrig en fotbollstränare. Samtidigt som Berlinmuren föll nämndes han som Stokes nya tränare. När resten av världen jublade, grät jag. Hur kunde Stoke vara så dum?
På hans första presskonferens var han helt övertygad att allt skulle bli toppen med Stoke igen, eftersom han var en VM mästare och kunde sin fotboll så kunde vi Stoke fans redan i år sikta in oss mot en slutspelplats. Jag visste att Herr Ball hade endast luft mellan sina öron men många Stokies trodde faktiskt på honom. Första matchen var hemma mot Brighton och Stoke gjorde mål innan en Brighton spelare rörde bollen. Vi vann till slut 3-2. Fansen jublade, fy katten vad Alan Ball var duktig, nu var vi på väg upp igen.
Tyvärr blev det inte bättre än så, trots fler löften, lämnade Stoke aldrig sistaplatsen och föll ner till division 3 för den första gången i mitt liv. Men Ball behöll jobbet och på en presskonferens innan säsongens start sa han att ibland måste man ta ett steg tillbaka innan man kan gå fram (det visste han eftersom han var VM mästare). Nya löften var givna t.ex. Stoke skulle redan vara ”promoted” innan jul. Vi vann de första 2 matcherna kommer jag ihåg men jag visste att det inte skulle hålla. Vid jul var vi på 8/9e plats men efter nyår började alla tröttna på Mr. Ball (the man in the flat cap) och laget rasade. Det blev pinsamma förluster. (3-2 hemma mot Chester City av alla lag t.ex.)
Jag har följt Stoke City i 40 år, jag älskar dem som inget annat men nu har jag en bekännelse. Under de sista veckorna under Ball, ville jag att de skulle få stryk. Av den enda anledningen att bli av med honom. Jag pallade inte mer.
Vi Stokies fick vår önskan den 23e februari 1991, precis 17 år (på dagen) efter en av Stokes finaste segrar (3-2) mot Leeds Utd. mötte vi Wigan Athletic. Vi torskade 4-0 och Ball var tvungen att avgå. Stoke var i den lägsta positionen någonsin i klubbens långa historia. Jag är övertygad att inte många grät för hans skull den där kvällen.
Jag hade ingenting personligt mot Alan Ball, men han är en av mängden i England som tack vara sina kunskaper på planen blev tagna för givet att de är lika duktig som tränare. Listan är lång ; Kevin Keegan, Trevor Francis, Graeme Souness, Bryan Robson för att bara att nämna några. Trots att de gång på gång misslyckas får de fortfarande nya toppjobb. Mycket märkligt.
