Krönika: Vem är en ynkrygg, Matts?
Den senaste veckan har vi på nytt kunnat studera hur människor kan bete sig, när de tävlar om uppmärksamhet genom att attackera en för tillfället försvarslös. På skolgården är det oacceptabelt, men här kallas det "fri press". Ursäkta, jag ska bara kräkas lite.
Igår kunde vi på GT:s förstasida läsa att "Bengt Halse är en ynkrygg". Den här krönikan tillkom delvis som en följd av det - i en rätt hög grad av affekt. Det är ju lika bra att erkänna: när Blåvitt angrips i media blir jag partisk som en förälder vars unge fått på käften ute på lekplatsen. Men jag ber ändå er läsare att ha tålamod med eventuella tecken på ilska, för några frågor måste resas kring pressens etiska skyldigheter - och kring begreppet "ynkrygg".
Pressetiken - underställd resultaträkningen
Att media rapporterat om Ekobrottsmyndighetens tillslag mot IFK Göteborg är inget att uppröras över. I detta finns ett solklart nyhetsvärde. Däremot är det ledsamt att på nytt se formerna för hur kvällspressen rapporterar om personer vars namn eller positioner skapar intresse hos läsaren.
Ta bara den självklarhet med vilken våra tabloider basunerade ut namnen på de misstänkta - Halse, Persson, Nilsson och Ijeh. Att inte offentliggöra namn före dom, att ingen är skyldig innan skulden bevisats, de tankarna fanns inte på kartan. Ut med det bara. Ändå vet alla att misstanken är tillräcklig för massan, att namngivningen räcker för att i de flesta läsares ögon döma de inblandade. Men det där är oväsentligt när det handlar om namn som kan sälja lösnummer. Etiken är underställd resultaträkningen. Drakarna tävlar om vem som kan göra störst övertramp först.
Det sägs ibland att om man tar en post i styrelsen för en av Sveriges största fotbollsklubbar, eller att om man är spelare på elitnivå, då får man tåla medias bevakning. Det kan man ju tycka. Men de anhöriga då? De har ju inte valt posten. Är det verkligen så att pressen ska kunna göra i princip vad som helst mot en familj, bara för att en familjemedlem har en befattning som motiverar bevakning? Är vilken vinkling och vilka påhopp som helst okej, så länge det finns folk som vill läsa? Finns det inga gränser?
De flesta har trots allt någon slags etisk spärr, som hjälper oss att behandla våra medmänniskor med åtminstone en grundläggande form av respekt. Allvarligt - försvinner den spärren, bara för att man blir journalist?
I slutändan, när ljuset har släckts och man ligger och väntar på sömnen, så finns bara en sanning: det är killen som sätter sitt namn under texten, som är ansvarig för dess innehåll. Många företrädare för den svenska journalistkåren borde försöka minnas det. Ofta. För det är trots allt också så, att även om värnandet av pressetiska gränser kan vara tråkigt för den enskilde journalisten, så är det något som måste skötas. Jag tillåter mig att travestera en känd barnboksförfattarinna: "Det finns saker man måste göra, fastän man inte vill. Annars är man ingen människa, då är man bara en liten lort".
"Halse är en ynkrygg"
Jag kan inte hjälpa det: jag tycker det är oerhört provocerande när kvällstidningsjournalister drar upp de gamla tankarna om den fria pressens skyldigheter att övervaka demokratin. Jag vet att jag borde ha vant mig, men det funkar bara inte.
Matts Olsson åstadkommer precis en sådan krumbukt i sin "ynkryggskrönika" - som försvar för medias rapportering kör han den vanliga harangen, pressens "skyldighet att rapportera om så ovanliga och spektakulära händelser" som tillslaget mot IFK. Och det må väl vara hänt, men det är faktiskt inte att det rapporterats som fått kritik, det är hur det rapporterats. Men det är klart, Matts, om GT använder motsvarande utrymme till självkritik, om domarna blir friande och ni alltså hade fel, då kan man väl börja acceptera er rapportering.
Å andra sidan skulle väl en sådan sak fullständigt sakna nyhetsvärde - att en tabloid har fel är ju vare sig "ovanligt" eller "spektakulärt".
Snacket om den fria pressens uppdrag blir hur som helst inte mindre utmanande, när det levereras under en rubrik som i sig självt är ett direkt personangrepp. "Halse är en ynkrygg"! Det är sällan man hör på maken. Vi snackar om samma gubbe som vid flera tillfällen stått nere på Gamlas gräs, stirrat oss ståplatssupportrar i ögonen och talat om att nu får det fanimej vara slut på inkastande av mynt och eldande med bengaler, annars kan de av oss som gör sånt stanna hemma. Vi snackar om samma gubbe som, tillsammans med bland andra Janne Nilsson, kom ner till Änglarnas pub vid årets premiär i Malmö, för att snacka med det blåvita fotfolket och samtidigt vara beredda att lugna känslorna om tecken på bråk skulle visa sig. Det här är inga handlingar utförda av en hare. Det är inget en ynkrygg skulle ha gjort. Matts Olssons personangrepp är i mina ögon följaktligen helt grundlöst.
Låt oss avslutningsvis därför fundera lite över begreppet "ynkrygg". Vem är egentligen en ynkrygg? Är det en person som upprepade gånger visat att han är man nog att stå för sina ord och handlingar, men som av hänsyn till familjen kliver åt sidan när en kris uppstår? Är det en person som tar den hänsynen, trots att han i och med det blottar strupen för angrepp från skamlösa skribenter på jakt efter billiga poänger? Eller är ynkryggen den person som är fullständigt okänslig inför argumentet "av hänsyn till familjen"? Som när tillfälle erbjuds bildligt talat snörar på sig den stålhättade kängan och går lös på någon som ligger, utan möjlighet att försvara sig?
Matts, om du vill så sätter jag upp en liten ölkväll på någon trevlig pub inne i stan vid något tillfälle. Det kan vara jag, du och familjen Halse. Vi kan diskutera det där - innebörden av begreppet "ynkrygg". Mejla mig på almgren@anglarna.se, så försöker jag lösa en liten sammankomst.
Eller nej förresten, Matts, du kan ta det lugnt. Jag förväntar mig inget mejl från dig. För du har rätt - i den här soppan finns av allt att döma faktiskt en ynkrygg. Men han heter inte Bengt Halse.
