Matches I remember
Stoke - Man City (A tribute to a friend)
Efter en av mest märkliga matcher jag har skådat förra helgen mot Tottenham Hotspurs, är det dags att fortsätta vår vandring i PL. Denna gång möter vi Man. City borta på The City of Manchester stadium. Detta är Stoke Citys första besök på deras nya stadium som invigdes 2003.
Jag har många minnen när det gäller matcher mot Man. City och några har jag tänkt dela med er senare. Men just idag ska jag ägna mig åt just en match som spelades den 17e januari 1970 på Maine Road. Låt mig berätta varför…
För nästan 40 år sedan var det en kille som gick i samma klass som jag som hette David Brookes. Dave som han kallades var snäll, mycket snäll, han var ganska ny i vår skola eftersom han hade gått på en privatskola innan (tror jag). Dave älskade Stoke City precis som alla vi andra i klassen och han älskade att spela fotboll som vi alla gjorde, innan, under och efter skolan. Men stackas Dave var lite överviktig och var inte så snabb att springa och vi andra (inklusive jag) var inte alltid så snälla mot honom. Trots vår elakhet var han alltid glad och trevlig.
Eftersom jag var kapten i skolans lag (Dave platsade inte förstås) blev jag en slags hjälte för honom, han följde gärna mig, tyckte om att sitta jämte mig vid matbordet osv. Jag erkänner nu att ibland tyckte jag att det var jobbigt, jag kunde säga elaka saker till honom, när jag tyckte att det blev för mycket. Inte nog med detta, bodde han i ett stort, stort hus på den finaste gatan och hans pappa körde en fin bil. Hans pappa tog honom till varje Stoke City match på Victoria Ground (det gjorde inte min) och inte nog med detta, hans pappa körde också ner till Stokes träning under veckorna för att skaffa spelarnas autografer åt honom. Fy! tyckte jag, här är ett bortskämt barn, och det sa jag säkert till honom.
Men Dave var så snäll att han sa till mig att han skulle be sin pappa skaffa autograferna åt mig också. Jag gav honom min autograf bok och visst en vecka senare fick jag spelarnas signaturer. Så glad jag blev. Men Gordon Banks namn var inte med, (landslagsuppdrag) så Dave sa, ”inga problem pappa fixar det sedan”.
Dave fyllde år den 17e januari 1970, han fyllde 10 år. Samma dag spelade Stoke borta mot Man. City på Maine Road. Givetvis skulle hans far ta honom till matchen. Dagen efter skulle han ha en fest för kompisarna (han bjöd fotbollslaget) hemma hos sig. Jag vet att jag var avundsjuk att han skulle se Stoke – Man. City och för att såra honom sa jag att jag var osäker på om jag skulle komma på festen. Jag kommer ihåg att han bad mig flera gånger att komma. Till slut sa jag ja (vilken idiot jag var, klart jag skulle gå) och Dave grät nästan av glädje.
Man City var ett topplag då med stjärnor som Colin Bell, Tony Book, Mike Summerbee och framför allt Francis Lee men Stoke spelade fantastiskt bra denna dag och tack vare ett underbart mål av Terry Conroy vann vi mycket överraskande 1 – 0.
Nästa dag var det fest, jag kommer ihåg att min far sa när han körde mig dit, ”känner du verkligen folk som bor på denna gata”? Dave öppnade dörren och berättade allt om gårdagens match. Hans mamma bjöd oss på hamburgare (som jag åt för första gången i mitt liv) och vi drack riktig Coca Cola (från flaskan). Vi spelade ett fotbollsspel, två i varje lag (jag och Dave i samma lag givetvis). Så kul det var. Nästa dag på skolan sa Dave att helgen var de 2 bästa dagarna i hans liv.
En sak som vi inte visste men hans föräldrar visste när det gällde Dave var att han var sjuk, tyvärr, mycket sjuk. Jag kommer ihåg att på skolan fick han ligga och vila ganska ofta, och när vintern började bli vår, var han borta mycket från skolan. En fin fredag i maj efter han hade varit borta från skolan i 2 veckor, cyklade jag och en kompis hem till honom. Han sa att han hade haft mycket huvudvärk och doktorn skulle komma senare och berätta hur läget var, men han hoppades att vara på skolan igen på måndag. Hans mamma sa i alla fall att vi kunde gå ner till parken och spela boll innan doktorn kom. Innan vi cyklade hem drack vi läsk i hans kök. Jag glömmer aldrig att Dave sa att jag fick välja först vilken läsk jag ville ha (typiskt Dave).
Vi sa hejdå och att vi skulle ses på skolan på måndag. Men på måndag kom ingen Dave och tyvärr såg jag aldrig honom igen. Dave dog senare på sommaren 1970 av en hjärntumör. Jag var skockad, här var jag 10 år gammal och för först gången i mitt korta liv, såg jag döden på nära håll. För första gången i mitt liv insåg jag att livet är bräckligt. Jag kunde inte förstå att han dog, han var endast 10 år gammal. Jag frågade min mor ”varför fick han inte medicin”? Hon sa med tårar i sina ögon till mig att tyvärr kunde de inte hjälpa honom.
När skolan började igen i september, hade vi en minnesstund för Dave, rektorn sa att livet var orättvist och trots många operationer hade en av skolans elever dött.
Min berättelse slutar inte just här för en vecka senare sa min klass lärare att jag skulle till rektorn med det samma. Vad hade jag gjort tänkte jag när jag knackade på hans dörr. Han bad mig att komma in, och vem stod där om inte Daves pappa och i hans hand hade han min autograf bok. Det hade jag glömt, jag hade givit den tillbaka till Dave, så hans pappa skulle skaffa Gordon Banks autograf. Jag visste inte vad jag skulle säga, utan tog boken snabbt och gick därifrån. Tillbaka i klassen berättade vad hade hänt för min kompis Glyn Davies. Jag kände mig konstig och förvirrad, nu insåg att jag inte hade varit så snäll mot Dave och trots detta gjorde han allt för mig. Jag hade så dåligt samvete och tyckte inte att jag var värd autograf boken. Jag tittade genom den och sedan gav jag bort den till Glyn.
Många år har gått sedan dess, men det är inte ovanligt att jag tänker på Dave. På många sätt har hans död påverkat mitt eget liv. Nu förstår man att hans familj gjorde allt för honom när de insåg att han var sjuk. Många gånger har jag skämts för mitt beteende mot honom. Jag hoppas att Glyn har kvar autograf boken och visst kan jag tycka ibland att jag var dum att ge bort den, men gjort är gjort och jag var bara 10år gammal. Men mest av allt när jag tänker tillbaka är jag så glad att Stoke slog Man. City just den 17e januari 1970, och just för Daves skull. Som han sa den där helgen var de bästa dagar i hans liv. Det glädjer mig!
38 years on, I haven´t forgotten you Dave, thanks for everything!!
You were a real friend. I´m sorry I never told you!
Nick
